Att leva vidare

Tiden läker ingenting

Det har nu gått snart femton månader sen min älskade Risto valde att lämna det här livet och återvända hem. Femton månader av sorg, smärta, ångest, depression, utmattning och en rädsla inför att fortsätta leva som lamslog hela mitt inre under en väldigt lång tid. Jag var helt övertygad om att jag inte skulle klara av att existera här utan honom. Jag skulle inte kunna andas igen. 

Under dessa femton månader har jag läst så otroligt mycket om hur människor reagerar i sorg. Jag antar att det har varit ett sätt för mig att känna mig mindre ensam. Tro mig, sorg är det mest ensamma ställe jag någonsin befunnit mig på. Och det handlar inte om att jag inte haft stöd runt mig av familj och vänner, för det har jag verkligen, utan det handlar mer om att ingen som inte varit där kan förstå. För det går helt enkelt inte att förstå och jag kan inte förklara något som jag inte kan förstå. Min hjärna vill ju fortfarande inte förstå att det här är för resten av mitt liv. Jag vaknar fortfarande varje morgon med gammal gråt i ögonen. Jag kan fortfarande tappa det på en sekund på grund av absolut ingenting och jag har fortfarande korta stunder då jag tänker "det här kommer han tycka är jättekul när jag berättar för honom". 

Det jag har insett nu är att tid läker inget. Jag kan sitta och läsa om någon som är tio år in i sin sorg och som beskriver det jag känner nu. Tiden förändrar saker, ja, men den läker ingenting. Och allt eftersom tiden går så växer nya insikter och lärdomar fram hos mig och en av dem är just detta. Tiden läker faktiskt ingenting. Det är bara jag som lär mig att hantera saker på ett annat sätt än tidigare. Nu vet jag att jag fortfarande är väldigt tidigt in i min sorg, men vissa saker vet du med en självklarhet. Tiden i sig kommer inte hjälpa mig. 

"Det kommer bli bättre och lättare i framtiden". Varje gång någon säger det till mig så påminns jag om att Risto faktiskt är borta i framtiden också. Han kommer saknas för all min framtid. Så hur skulle det kunna bli bättre? Det som skulle vara min framtid är ju helt raderat, hela mitt liv är ju borta nu. Framtiden kommer inte bli bättre, den kommer bli en annan än den som var tänkt. Varken bättre eller sämre utan en annan. Så att "försöka se till en ljusare framtid" för någon inuti en djup sorg är inget man ens är i närheten att bli hjälpt av. Snarare tvärtom. 

Under ett av mina kuratorbesök precis efter att Risto lämnat jorden så fick jag lära mig om sorgens fem olika stadier. 1 - Förnekelse. 2 - Ilska. 3 - Förhandling. 4 - Depression. 5 - Acceptans. Jag fick veta att det oftast var i den här ordningen "vanlig" sorg förflyttade sig framåt. Screw that. Jag kan gå igenom alla dessa stadier inom loppet av 24 timmar för att nästa dag bara börja om igen. Vilket jag informerat min kurator om. Hon håller med om att sjukvården börjat inse att dessa faser inte riktigt stämmer. Sorg följer inte en tidslinje och att försöka tidsbestämma något som är för resten av livet är ett lite knepigt sätt att jobba på. Så att ens tänka på min sorg som en tidslinje skrotade jag ganska direkt. Nu vill jag påpeka här att stödet från mina kuratorer (är inne på min andra på grund av föräldraledighet) har varit och är jättebra. Men just den här grejen funkade absolut inte för mig. 

Något som tiden dock hjälpt mig med är hjärndimman. Den börjar lätta lite nu. Som jag skrivit förut så har jag otroligt svårt att minnas hur tiden var under de fyra första månaderna efter att Risto försvann. Jag kommer ihåg hans begravning och några fler saker som hände, men det mesta är borta. Vad åt jag? Hur sov jag? Hur tog jag hand om min son? Vad kände jag? Vad tänkte jag? Hur länge hade jag stöd dygnet runt av familj och vänner? Allt sånt är borta. Och det verkar som att jag kommer få leva med att inte komma ihåg, hjärnan tog för mycket stryk och slog på autopiloten. Nu börjar min sorghjärna långsamt fungera igen. Jag har fortfarande stora problem med att komma ihåg saker och det händer ofta att saker blir gjorda två gånger eller inte alls. Men nu kan jag ändå strukturera upp saker och se lite längre än en vecka framåt. Jag kan göra upp planer som jag faktiskt kommer ihåg och jag tar tag i saker med lite mer engagemang än tidigare. 

Att tiden går kan vara fruktansvärt jobbigt för någon i djup sorg. Att behöva inse att allting bara fortsätter utanför är brutalt och spär på känslan av total ensamhet. Känslan av att tappa kontakten med den som lämnat jorden kan växa till en ångest som är svår att hantera. Stressen av att känna att du förväntas hantera din sorg på ett annat, "bättre" sätt på grund av att "nu har det ju ändå gått så pass länge" kan få dig att näst intill gå under återigen. Jag sörjer på mitt sätt, så länge jag behöver göra det. Det är jag som bestämmer min egen "tidslinje" för min sorg. Jag fick frågan för inte så länge sedan från en människa jag inte känner om hur länge sedan det var som Risto försvann? När jag svarade att det var fjorton månader  fick jag svaret "åh, det är ju alldeles nyligen ju". Jag kommer ihåg att jag kände en enorm tacksamhet över det svaret och det var något jag verkligen behövde få höra då.

En annan sak med tid. När du är inuti djup sorg så tappar du all känsla för tidsuppfattning. Jag och min son har pratat om det eftersom vi båda känner likadant. Det är ju en evighet sen Risto fanns här. Samtidigt så har vi ju bara blinkat. Allting som var alldeles nyss var även en livstid sen och jag måste ibland tänka en lång stund innan jag vet hur många månader han varit borta. Saker som jag är helt övertygad hände för ett år sen, kan visa sig vid närmre eftertanke vara två år bort. Jag hänger inte med. 

Tiden läker ingenting. Tiden gör att saker blir annorlunda, men den läker ingenting. 

Som om det vore igår, men ändå en livstid sen.