"Du ska kalla det för 'ande-meditation', Anna"

Sen Risto försvann så har det vid lite olika tillfällen kommit otroligt starka budskap, känslor eller upplevelser till mig. Igår hände det igen och tydligen så är det här något som Risto vill att jag delar till er alla. Han har på olika sätt talat om för mig nu i ett dygn att det är viktigt för honom att jag delar detta vidare. Så då gör jag väl det nu.

Jag satte mig för att meditera igår och såg fram emot att kanske få en änglabild eller något annat som skulle hjälpa mig att känna ett lugn och en tillit till universum. Det är inte alltid jag får till mig änglabilder men då brukar jag istället fokusera på min andning och bara njuta av att känna lugnet och styrkan från det.

Den här gången blev det väldigt annorlunda. Helt plötsligt när jag börjar meditera så börjar jag guida mig själv igenom något som jag tydligen ska kalla för “ande-meditation”. Ett sätt för en människa att komma i kontakt med den ande man vill få kontakt med. Jag får frågan ibland från vänner om hur man ska gå tillväga? Många har anhöriga i andevärlden som de så gärna vill kunna känna av eller få kontakt med utan att behöva gå till ett medium. Nu tycker jag ju att man absolut ska ta hjälp av ett medium om man vill få hjälp med kontakt med andevärlden eftersom ett medium har lite lättare att få till sig budskap och framför allt att tolka dessa budskap på rätt sätt, men du kan även försöka att göra det själv. 

Jag svarar alltid mina vänner med “du måste öppna upp, på riktigt”. Med det menar jag att man måste släppa på alla blockeringar och förutfattade meningar man har om andar. Du måste på riktigt tro. Ett sätt att göra detta på är genom en ande-meditation och jag tänker nu guida er genom den, steg för steg.

• Välj en plats där du känner dig trygg. Det kan vara precis vart som helst, det viktigaste är att du kan känna ett lugn där och att du vet att du inte kommer bli störd av något utifrån.

• Välj även en tidpunkt på dygnet som är favoriten. Om du vet att du brukar hitta lugnet på kvällen, välj kvällen. Om du har morgonen som favorit för att en ny dag betyder nytt liv, välj morgonen.

• Sitt bekvämt med en rak ryggrad så att andningen fungerar.

• Tänk på din andning. Andas med magen och utnyttja lungornas kapacitet. Det viktigaste är inte på vilket sätt du andas (“in genom näsan, ut genom munnen”) utan att andningen inte är ytlig.

• Vill du ha kristaller i händerna så har du det. Välj en kristall för vardera hand. Jag brukar fläta ihop mina fingrar med handflatorna uppåt för att låta kristallernas energier få kraft av varandra.

• Börja med att släppa taget om allt negativt. Dra ett djupt andetag samtidigt som du säger eller tänker “jag släpper taget om all rädsla, jag släpper taget om all ångest, jag släpper taget om all ilska, jag släpper taget om all oro, jag släpper taget om allt det som påverkar mig på ett negativt sätt”. Har du egna negativa känslor som du vill säga här så gör du självklart det.

• Välkomna nu allt som är positivt. Dra ett djupt andetag igen och säg eller tänk “jag välkomnar all kärlek, jag välkomnar all styrka, jag välkomnar allt mod, jag välkomnar allt ljus, jag välkomnar Universum, jag välkomnar allt som är bra för mig och jag välkomnar *namn på anden* “.

• Förflytta dig nu i tanken till en plats där du helst vill möta din anhörig. Det kan vara skogen, stranden, en äng eller ett rum i ditt hem. Var som helst där du vill vara. Anden kommer möta dig där oavsett vad du väljer.

• Se nu din anhörig stå framför dig. Se ansiktet och kroppen så som det först visar sig utan att försöka ändra den, den bilden du får nu är så din anhörig ser ut som ande. Eftersom själen får välja ålder själv när den går över till att bli en ande så kan du få en bild från vilken period i livet som helst, själen brukar oftast välja den period i livet då den mådde som bäst och var som starkast. 

• Låt nu det som händer hända. Om du ser din anhörig smeka dig på kinden eller ta tag i dina händer så ändra inget. Låt bara din meditation leda dig genom mötet.

• Förklara nu för din anhörig vad det är du önskar. “Jag välkomnar dig in i mitt liv. Jag vill ha dig här och jag vill lära mig förstå dina budskap till mig. Du är välkommen in i mitt hus. Jag ber dig att stå vid min sida från och med nu och jag välkomnar om du vill guida mig i mitt liv med all din kärlek och allt ditt ljus”.

• Här är det egentligen klart, men jag kan garantera att du kommer få fler bilder och känslor om du vill det. Din anhörig kommer förmodligen på något sätt att bekräfta dig och visa att de älskar dig och finns hos dig.

Efter att du avslutat din meditation (du kommer känna när du är klar) så sitt kvar en stund. Reflektera över din meditation en liten stund i lugn och ro. Skriv ner den i en dagbok om du vill för att lättare komma ihåg den. Den dagboken kan du även använda till att skriva ned saker du vill fråga om eller saker du inte vill glömma att säga vid nästa meditation du gör. Efter ett tag kommer du upptäcka att det blir lättare och lättare att komma in i meditationen och till slut kanske du inte ens behöver meditera för att få kontakten. Du känner att de finns där för att hjälpa dig ändå. 

Andarna finns runt oss hela tiden. Ibland alldeles nära och ibland en bit bort. De kommer till dig så fort du behöver dem och de försöker på olika sätt att skicka budskap till oss hela tiden. Ta dig tid att lyssna och du kommer höra. Ansträng dig lite och du kommer att se. Öppna dig och du kommer att känna all den kärlek som strömmar mot oss från Universum.

När jag ser min man som ande så är det så här jag ser honom.

Genom sorgen måste du gå rakt fram

Midsommar igår. Ytterligare en högtid som ska gå förbi utan att han finns här. Ytterligare en massa minnen som ska upplevas och bearbetas. Allting ska göras med ångesten hela tiden som en geggig klump i magen. När tårarna blev för många så gick jag ut i skogen. Där andas jag och fyller på med ny stryka och nytt mod. 

Snart har jag tagit mig igenom alla speciella dagar på ett år. Tyvärr har jag de tuffaste kvar. Vår bröllopsdag och min mans födelsedag. Och sen då, årsdagen av när han lämnade jorden. Den dagen klarar jag inte ens av att tänka på än. Den tar jag när vi kommer dit. Bra så. 

Jag har insett att det kommer saker till en lite allt eftersom tiden går. Universum portionerar ut olika insikter efter hur du mentalt kommer klara av det. Allt kan inte komma på en gång, då går du under. Men undan för undan kommer tankar och känslor som måste bearbetas för att du ska kunna ta dig vidare. Det finns inga genvägar, genom sorgen måste du gå rakt fram oavsett. 

Minnen. Helt plötsligt börjar jag fundera på alla minnen jag har av vårt liv tillsammans. Och att det finns så mycket nu som det bara är jag som vet om att det har hänt. Vi gjorde så mycket tillsammans på tu man hand. Alla resor, alla samtal, alla upplevelser. Och av alla människor som finns på denna jord, så är det bara jag som kan minnas det nu. Av alla miljarder människor så är det bara hos mig det lever kvar. Det är en knepig tanke att tänka.

En weekend i Göteborg med en bar med fantastisk sangria. Promenaden över Brooklyn Bridge på en av våra New York-resor. Stunden vi bestämde oss för att gifta oss. Rosträdgården i Tyskland. Örtträdgården på samma plats där vi plockade jordgubbar. Det perfekta skidåket i Vemdalen. Sommardagar i bodegan här hemma. Julaftonskvällar efter att lugnet lagt sig. Alla tårar tillsammans efter sjukdomsbeskedet. Alla skratt tillsammans innan det. Det är bara jag som kan minnas allt det nu.

Han är såklart kvar här hos mig. Vi kommunicerar nästan varje dag. Han prickar in saker som kommer att hända och hjälper mig när jag behöver råd. I stort sett allt som hänt efter att han försvann från jorden har han på något sätt talat om för mig kommer att ske och jag kommer inte vara ensam en, enda dag i resten av mitt liv. Vi fortsätter tillsammans, han och jag. 

Tyskland juli 2020

Ni får nu pussas

Så det är vår förlovningsdag idag. För åtta år sen tog vi på oss ett par ringar och lät Lillgangstern högtidligt säga "jag förklarar er nu förlovade, ni får nu pussas" ute på verandan.

Självklart kommer ångestattacken som ett brev på posten. Jag har känt att det varit på gång i flera dagar. Det var en kraftig denna gång och det tar längre tid än vanligt att återvända till verkligheten. Jag börjar tro att det aldrig kommer bli bättre än så här. 

Samtidigt börjar Insta-flödet fyllas av fina sommarbilder med badande barn och bubbel i motljus. Alla firar semester och sköna sommardagar. Precis så som det ska vara. Och jag tänker "jag hoppas att ni alla förstår hur lyckliga ni är just nu och att ni uppskattar det till fullo". Ta inget för givet, inte en enda dag. Njut av att kunna vara tillsammans med era livskamrater, era barn, föräldrar och vänner. Njut av sommaren, av värmen, av naturen och av livet. Och passa på att skicka en tacksam hälsning till Universum för att ni har allt detta runt er.

Jag skickar också tacksamhet till Universum fast av ett helt annat slag. Jag tackar för att dagarna går och att jag bara kan flyta med just nu. Utan större ansträngningar och utan en enda plan låter jag bara den här första sommaren utan honom att gå förbi.  

En fin sommar framför oss

Idag firade vi. Sonen slutade nian och nya, spännande äventyr väntar till hösten. Att jag är mamma till någon som börjar gymnasiet är ju galet. När blev han så gammal?

Det känns så konstigt att vårt liv fortsätter utan min man. Att vi upplever saker som han aldrig kommer vara en del av som människa här på jorden är en känsla som jag inte riktigt vant mig vid än. Gör man någonsin det? Att han varit med oss här idag är ju självklart, jag känner honom fortfarande hela tiden vid min sida, men att vara fysiskt utan honom kommer jag aldrig vänja mig vid. 

Det har gått åtta månader nu sen min man lämnade oss och jag kan fortfarande tänka på honom som en av oss här på jorden. Under bråkdelen av en sekund så kan min hjärna tappa greppet och jag tror att han lever här. Det kan handla om saker jag vill berätta, recept jag vill dela, platser jag vill besöka eller bara kramen jag vill ge. Jag glömmer bort att det inte går längre. När hjärnan återfår greppet om verkligheten så är det lika smärtsamt varje gång och jag börjar fundera på om tiden verkligen läker ett endaste dugg?

Mitt svar på det precis just nu är nej. Tiden har inte gjort någonting för att lindra någonting och sorgen är för mig ett enda stort, öppet sår. Fortfarande. Och jag har en gång för alla insett att det är okej. Min sorg är min att hantera och jag tänker inte anpassa eller be om ursäkt för att jag fortfarande sörjer honom som om det vore igår han somnade i mina armar. Jag går framåt i min takt och det är det enda jag kan göra. Jag läser många inlägg på olika sociala medier som handlar om sorg och hittade ett som gick rakt in. "Om du inte kan förstå hur någon kan sörja så djupt, så länge, så kanske du ska skatta dig lycklig över att du inte kan förstå." 

Men idag firade vi. Att sonen blir stor. Att mina föräldrar kunde vara här. Att vi förhoppningsvis har en fin sommar framför oss. Med familj, vänner och andarna som alltid finns runt oss.