tisdag, januari 18

Efterord


Igår satt jag och skrev efterordet till min bok. Jag kommer förmodligen ändra det flera gånger än, men just nu ser det ut så här.

 

"Hade någon sagt till mig veckorna efter att Risto lämnat jorden att jag skulle få vara med om allt detta och dessutom hitta en tacksamhet för allt som hänt mig sen dess, hade jag tänkt att det inte skulle vara möjligt. Jag hade aldrig kunnat tro på att jag någonsin igen skulle kunna känna tacksamhet. Vad hade jag att vara tacksam över? Hela mitt liv var ju slaget i spillror. Min stora kärlek i livet, min själsfrände, var borta. Allt var över och förbi. 

 

Men Risto och Universum hade andra planer för mig. De fick mig att inse att jag måste söka svaren inuti mig själv i fortsättningen. Jag måste utforska hela den här andliga och spirituella delen av mig som egentligen alltid funnits där någonstans, inuti mig. Något annat skulle inte vara möjligt och det var det enda sättet för mig att ta mig vidare från den otroligt mörka plats jag hamnade på den där morgonen när Ristos själ återvände hem. Jag tror att vi alla kommer till en avgörande stund i livet, antingen via en livskris eller ett trauma, då vi inser att vi inte kommer så mycket längre genom att leva utifrån och in. Vi måste börja leva inifrån och ut istället. Vissa får den insikten tidigt, andra sent. Vissa får det tydligt, andra lite mer avvaktande och trevande. 

 

För mig blev det med dunder och brak. Universum, Gud och Risto gav mig allt jag bett dem om och mer därtill. De klev in i mitt liv på ett alldeles självklart sätt. När jag väl insåg att Risto var tillbaka hos mig och att jag började öppna upp för det andliga, när jag kunde se min själ på riktigt, så blev det en flodvåg som bara vällde över mig. Jag öppnade dörren till Gud och Universum och nu kan jag omöjligt stänga den igen. Jag vill inte stänga den igen. Den villkorslösa kärleken jag har funnit där vill jag aldrig mer vara utan. För det är ju den villkorslösa kärleken till oss själva som är nyckeln till allt, hur klyschigt det än kan låta. Du kommer inte att kunna älska andra innan du älskar dig själv, det är en omöjlighet. ”Älska din nästa såsom dig själv”. Men hur bra funkar det när du inte älskar dig själv? Inte alls, är min åsikt. Genom att älska dig själv kommer du att älska andra och genom att älska andra kommer du älska dig själv. Genom att hjälpa dig själv kommer du hjälpa andra och genom att hjälpa andra kommer du att hjälpa dig själv. Det är så enkelt och ändå så svårt för oss människor att förstå. 

 

Vi kommer alla till den här jorden med en perfekt själ. Vi har allt vi behöver inom oss, alla svar vi så desperat söker finns redan där. Vi måste bara komma på det, bli upplysta om det. Du behöver inte sträva så hårt efter att bli något, du är redan allt. Så länge du lyssnar på själen och följer det din intuition (magkänsla) säger till dig, så kommer du aldrig få ett svårare liv än vad du klarar av. Det är min fulla övertygelse att det är så, hela min nattsvarta sorg till trots. Det är när vi slutar lyssna till själen och låter egot ta över för mycket som det går fel. För din själ har redan svaret på allt, den har redan hela din livsplan utstakad för dig. Det enda du behöver göra är att lyssna och följa. Det kommer att bli bra, allt är okej. Allt är precis som det ska vara, hur svårt det än kan vara att tro det.


Jag har även insett att det jag förut bara haft en känsla eller tanke om nu blivit min sanning. Det enda som dör är en kropp och att dö är egentligen bara att komma tillbaka hem igen, till själens riktiga hem. Ändå så är de kvar här hos oss, hela tiden. De finns runt oss, de hjälper oss på alla sätt de kan och de skickar budskap till oss. Det gäller bara för oss här att se och höra det.  

 

Risto lärde mig så mycket medan han fanns här på jorden. Han fick mig att inse att livet faktiskt är till för att levas och inget annat. Att oroa sig i förväg ansåg han vara ett slöseri med tid. Vi löste alla problem när vi kom fram till dem, om vi kom fram till dem, på vår resa tillsammans. Han lärde mig hur det är att älska någon villkorslöst och att bli älskad tillbaka på samma sätt. Han gav mig den gåvan medan han var i livet och han fortsätter att ge mig samma gåva nu, fast från en annan plats. Så nära mig men ändå så långt borta. Vi älskar varandra för evigt och jag kommer inte vara ensam en, enda dag för resten av mitt liv. Det betyder dock inte att jag på något sätt är ”klar” med min sorg utan det betyder precis tvärtom. Så länge jag älskar Risto, vilket ju är för resten av mitt liv här, kommer jag även att sörja att han och jag inte existerar på jorden tillsammans längre. Det kan inget ändra på. Sorg är kärlek fast utan en människa att älska.

 

Jag hoppas att min resa mot det andliga och spirituella inspirerar er som läser och ger er styrkan och modet att börja på er resa. Det jag har insett tack vare allt som hänt mig, är att det här är planen för mig nu och att det faktiskt alltid har varit det. Hela mitt liv med all kärlek, sorg, skratt och tårar har lett mig fram hit, till denna stund när jag sitter och skriver ett efterord till min bok. 

 

Jag tackar dig för att du läst denna bok med ett förhoppningsvis öppet sinne och med en kärlek som kommer förändra ditt liv om du låter den. 

 

God bless."


 

onsdag, januari 12

Att vara trygg igen

Efter att råkat ut för ett trauma, vilket det än må vara, så finns det vissa saker som blir mer betydelsefulla för dig. Vad det är varierar så klart eftersom vi alla är olika med olika behov. Det kan vara närhet till andra, avskildhet från andra, vila, samtal, naturen eller vad som helst som fungerar som läkande och helande.

Jag har insett vad som är viktigast för mig nu när jag accepterat det faktum att Risto inte finns här rent fysiskt längre. Trygghet. Att få känna mig helt trygg igen hela tiden är något jag längtar så otroligt efter. Jag vet att jag kommit ganska långt ändå mot just det målet genom att söka svar inuti mig själv och Universum, men ibland kliver egot in och tar över. Egot vet ju att det värsta faktiskt kan hända och "har det hänt en gång kan det ju hända igen". Det är då fight and flight-hjärnan tar över och ställer till det enormt. Det kan ta mig dagar att hitta tillbaka till någon form av spirituell trygghet och under tiden blir tillvaron ganska kaotisk med ångestattacker, sömnlöshet och en saknad som sätter sig som ett tryck över bröstet och gör det svårt att andas. 

Under dessa dagar brukar budskapen från andevärlden vara ganska många. Det är som om Universum vill hjälpa mig att hitta tillbaka till mitt "riktiga" jag som ju är min själ. Små tecken hemma i huset som en påminnelse om vad som egentligen är på riktigt. "Otrygghet är inte på riktigt, trygghet är på riktigt och du måste lita på oss och på dig själv. Du har allt inom dig. Du är trygg, älskad och omhändertagen. Av oss och av dig själv."

För mig är trygghet ett sätt att på riktigt börja bearbeta mitt trauma. Jag ser till att min tillvaro alltid är trygg. Jag håller mig till människor, situationer och platser där jag känner en trygghet. Jag väljer alltid bort det jag känner skulle kunna ställa till det för mig i detta, för att istället stanna hemma där jag vet att jag är utom fara. Det plus min andliga trygghet gör att jag på riktigt känner att jag kan börja bearbeta allt och kanske någonstans längre fram på vägen nå en plats där allting gör lite mindre ont. Och jag vet ju att genom att börja hjälpa mig själv så kommer jag automatiskt att hjälpa andra, det är ju så allting funkar. Där ute i det stora Universum. 

God bless. 



måndag, januari 3

Tiden läker ingenting

Det har nu gått snart femton månader sen min älskade Risto valde att lämna det här livet och återvända hem. Femton månader av sorg, smärta, ångest, depression, utmattning och en rädsla inför att fortsätta leva som lamslog hela mitt inre under en väldigt lång tid. Jag var helt övertygad om att jag inte skulle klara av att existera här utan honom. Jag skulle inte kunna andas igen. 

Under dessa femton månader har jag läst så otroligt mycket om hur människor reagerar i sorg. Jag antar att det har varit ett sätt för mig att känna mig mindre ensam. Tro mig, sorg är det mest ensamma ställe jag någonsin befunnit mig på. Och det handlar inte om att jag inte haft stöd runt mig av familj och vänner, för det har jag verkligen, utan det handlar mer om att ingen som inte varit där kan förstå. För det går helt enkelt inte att förstå och jag kan inte förklara något som jag inte kan förstå. Min hjärna vill ju fortfarande inte förstå att det här är för resten av mitt liv. Jag vaknar fortfarande varje morgon med gammal gråt i ögonen. Jag kan fortfarande tappa det på en sekund på grund av absolut ingenting och jag har fortfarande korta stunder då jag tänker "det här kommer han tycka är jättekul när jag berättar för honom". 

Det jag har insett nu är att tid läker inget. Jag kan sitta och läsa om någon som är tio år in i sin sorg och som beskriver det jag känner nu. Tiden förändrar saker, ja, men den läker ingenting. Och allt eftersom tiden går så växer nya insikter och lärdomar fram hos mig och en av dem är just detta. Tiden läker faktiskt ingenting. Det är bara jag som lär mig att hantera saker på ett annat sätt än tidigare. Nu vet jag att jag fortfarande är väldigt tidigt in i min sorg, men vissa saker vet du med en självklarhet. Tiden i sig kommer inte hjälpa mig. 

"Det kommer bli bättre och lättare i framtiden". Varje gång någon säger det till mig så påminns jag om att Risto faktiskt är borta i framtiden också. Han kommer saknas för all min framtid. Så hur skulle det kunna bli bättre? Det som skulle vara min framtid är ju helt raderat, hela mitt liv är ju borta nu. Framtiden kommer inte bli bättre, den kommer bli en annan än den som var tänkt. Varken bättre eller sämre utan en annan. Så att "försöka se till en ljusare framtid" för någon inuti en djup sorg är inget man ens är i närheten att bli hjälpt av. Snarare tvärtom. 

Under ett av mina kuratorbesök precis efter att Risto lämnat jorden så fick jag lära mig om sorgens fem olika stadier. 1 - Förnekelse. 2 - Ilska. 3 - Förhandling. 4 - Depression. 5 - Acceptans. Jag fick veta att det oftast var i den här ordningen "vanlig" sorg förflyttade sig framåt. Screw that. Jag kan gå igenom alla dessa stadier inom loppet av 24 timmar för att nästa dag bara börja om igen. Vilket jag informerat min kurator om. Hon håller med om att sjukvården börjat inse att dessa faser inte riktigt stämmer. Sorg följer inte en tidslinje och att försöka tidsbestämma något som är för resten av livet är ett lite knepigt sätt att jobba på. Så att ens tänka på min sorg som en tidslinje skrotade jag ganska direkt. Nu vill jag påpeka här att stödet från mina kuratorer (är inne på min andra på grund av föräldraledighet) har varit och är jättebra. Men just den här grejen funkade absolut inte för mig. 

Något som tiden dock hjälpt mig med är hjärndimman. Den börjar lätta lite nu. Som jag skrivit förut så har jag otroligt svårt att minnas hur tiden var under de fyra första månaderna efter att Risto försvann. Jag kommer ihåg hans begravning och några fler saker som hände, men det mesta är borta. Vad åt jag? Hur sov jag? Hur tog jag hand om min son? Vad kände jag? Vad tänkte jag? Hur länge hade jag stöd dygnet runt av familj och vänner? Allt sånt är borta. Och det verkar som att jag kommer få leva med att inte komma ihåg, hjärnan tog för mycket stryk och slog på autopiloten. Nu börjar min sorghjärna långsamt fungera igen. Jag har fortfarande stora problem med att komma ihåg saker och det händer ofta att saker blir gjorda två gånger eller inte alls. Men nu kan jag ändå strukturera upp saker och se lite längre än en vecka framåt. Jag kan göra upp planer som jag faktiskt kommer ihåg och jag tar tag i saker med lite mer engagemang än tidigare. 

Att tiden går kan vara fruktansvärt jobbigt för någon i djup sorg. Att behöva inse att allting bara fortsätter utanför är brutalt och spär på känslan av total ensamhet. Känslan av att tappa kontakten med den som lämnat jorden kan växa till en ångest som är svår att hantera. Stressen av att känna att du förväntas hantera din sorg på ett annat, "bättre" sätt på grund av att "nu har det ju ändå gått så pass länge" kan få dig att näst intill gå under återigen. Jag sörjer på mitt sätt, så länge jag behöver göra det. Det är jag som bestämmer min egen "tidslinje" för min sorg. Jag fick frågan för inte så länge sedan från en människa jag inte känner om hur länge sedan det var som Risto försvann? När jag svarade att det var fjorton månader  fick jag svaret "åh, det är ju alldeles nyligen ju". Jag kommer ihåg att jag kände en enorm tacksamhet över det svaret och det var något jag verkligen behövde få höra då.

En annan sak med tid. När du är inuti djup sorg så tappar du all känsla för tidsuppfattning. Jag och min son har pratat om det eftersom vi båda känner likadant. Det är ju en evighet sen Risto fanns här. Samtidigt så har vi ju bara blinkat. Allting som var alldeles nyss var även en livstid sen och jag måste ibland tänka en lång stund innan jag vet hur många månader han varit borta. Saker som jag är helt övertygad hände för ett år sen, kan visa sig vid närmre eftertanke vara två år bort. Jag hänger inte med. 

Tiden läker ingenting. Tiden gör att saker blir annorlunda, men den läker ingenting. 

Som om det vore igår, men ändå en livstid sen.

lördag, januari 1

Att minnas

Så var vi då äntligen inne i januari. Det känns genast lättare att andas. December har varit grym och jag har inte mått så här dåligt sen i februari. Det är så långt mitt minne sträcker sig bakåt i tiden fortfarande och jag tvivlar på att det någonsin kommer komma tillbaka till mig. Fyra månader efter att Risto försvann som bara är helt borta. Jag kan inte minnas det hur jag än försöker.

Ångestattackerna har avlöst varandra och på juldagen lade jag mig i sängen och reste mig i stort sett inte på tre dygn. Jag orkade inte, ville inte. Jag försökte leva utan Risto och jag fixade det inte. Punkt och slut. Bra så. Helt plötsligt fick jag en tanke, "jag ska måla om lilla toaletten". Jag reste mig och åkte iväg och fixade allt jag behövde. När jag sen står och tvättar väggarna börjar jag fundera på hur i all världen jag fick för mig detta? Svaret kommer direkt till mig. Såklart var det Risto som satte igång det, han gav mig en knuff för att få mig att röra på mig. Och jag kan säga nu att hade jag inte rest mig där och då så hade det inte blivit så bra. Jag var på väg in i ett mörker jag hade fått svårt att ta mig ur. 

Så även om december varit näst intill ohanterbar, så har hela huset varit fyllt av Universums ljus och guidning. Jag har känt mig otroligt stöttad och omhändertagen de senaste veckorna och min övertygelse om att min själ redan har allt klart för sig har bara stärkts. Det finns en väg för mig att gå och jag behöver bara ta stegen. Resten kommer Gud (inte en religiös Gud nu, utan alltet, källan, ljuset eller vad man nu väljer att kalla det) se till att det blir bra. Budskapet jag fått till mig så starkt under dessa veckor är "sluta oroa dig, lita på oss".

Nu har ett nytt år börjat. Ytterligare ett år som Risto inte kommer vara en del av. Den sorgen är brutal och river upp ännu djupare sår i hjärtat. Och ändå så är han ju här, hela tiden. Han visar oss ofta att han är här i huset genom olika små trix han lärt sig och känslan av hans själ finns hos mig hela tiden. Jag kommer aldrig sluta prata om honom eller dela bilder på honom. Risto var en helt fantastisk människa som älskade att leva och jag ska göra allt jag kan för att hålla hans minne levande. Och det handlar inte om att jag på något sätt har fastnat i min sorg, tvärtom. Att få minnas honom och ta med mig alla minnen gör att jag kan ta mig vidare. Han kommer finnas bredvid mig resten av mitt liv så för mig är det en helt naturlig grej att göra. Jag bär med mig min kärlek, min sorg och alla minnen av vårt liv tillsammans. 

Så ett tips från mig. Om du vill hjälpa en människa i djup sorg att komma vidare från det hemska stället man befinner sig på direkt efter att man förlorat en älskad, så prata om personen som försvunnit. Prata om minnen, lyssna på historierna och titta på bilderna. Dela dina egna minnen av den som försvunnit. Du kan aldrig göra det värre än vad det redan är. Du kan aldrig "påminna" om något som aldrig kommer bli bortglömt. Det enda du kan göra genom att prata minnen är att hedra den som försvunnit. Vilket är ett otroligt stöd för personen i djup sorg. 

Jag räknar med att det nya året kommer bli precis lika jobbigt och utmanande som det vi har bakom oss. Men jag går ändå sakta framåt samtidigt som jag lyssnar till det min själ säger mig. "Sluta oroa dig och lita på oss."