Att leva vidare

“I am not the first person 
you loved. You are not the first
person I looked at with a
mouthful of forevers. 
We have both known loss like the
sharp edges of a knife. We have
both lived with lips more scar tissue than skin. 

Our love came unannounced in the
middle of the night. Our love came
when we’d given up on asking love
to come. I think that has to be
part of its miracle. 

This is how we heal.
I will kiss you like forgiveness,
You will hold me like I’m hope. 
Our arms will bandage and we will
press promises between us like
flowers in a book. 

I will write sonnets to the salt of
sweat on your skin. I will write
novels to the scar of your nose. 
I will write a dictionary of all 
the words I have used trying 

to describe the way it feels to 
have finally, finally found you.
And I will not be afraid
of your scars.

I know sometimes it’s still hard to
let me see you in all your cracked
perfection, but please know:
whether it’s the days you burn
more brilliant than the sun
or the nights you collapse into my

lap, your body broken into a
thousand questions, you are the
most beautiful thing I’ve ever
seen.

I will love you when you are 
a still day.
I will love you when you are a
hurricane.”

~Clementine von Radics

Hjärtat är så stort. Det är gränslöst. Jag förundras varje dag över hur mycket kärlek som faktiskt får plats där. 

Den här sommaren har jag fått lära mig något nytt om min sorg. Den kan finnas sida vid sida vid något nytt, och det kan kännas helt naturligt. Den kan samexistera med ny kärlek, för en ny människa. Utan att det känns det minsta konstigt. Jag kan älska Risto tillsammans med allt vi delade OCH jag kan älska en ny man helt villkorslöst, öppet och med en innerlighet jag inte trodde skulle finnas någonsin igen. 

Jag kände det så tydligt i våras. Jag kände skiftet så tydligt. Något nytt var på väg till mig, en fantastisk gåva skulle snart komma till mig från Universum. 

Så helt plötsligt stod jag och tittade rakt in i kärlekens underbara ansikte. Helt plötsligt rasade alla murar, alla tvivel och allt blev bara en enda stor kärlek inuti mig. För allt. För min sorg, för min historia, för Risto och för en ny man vid min sida. 

Så tack Risto, för att du fortsätter gå vid min sida och för att  du så tydligt jublar över det liv jag nu har framför mig.

Och tack Love, för att du väljer att älska mig. Hela min framtid tillhör dig och oss.

Hjärtat är så stort. Så gränslöst.