Det fanns en tid när jag älskade hösten. Det var min favorit. Luften blir klar och naturen spelar upp sitt fantastiska skådespel av färger. Ett sprakande avsked inför vintervilan. Jag älskade verkligen hösten.
Nu är hösten en påminnelse om det trauma som sitter fast i min kropp. Min fysiska kropp håller hårt i det som lagrades i mina celler under så lång tid. Det finns så mycket saker att bearbeta i min kropp att jag inte ens vet var jag ska börja. Men en sak vet jag. Att gråta är bra. Att möta känslorna, känna dem och sen släppa taget om dem är bra. Det är ju bara det där med att släppa taget… Kroppen vill inte samarbeta med mig där och jag vet att jag förmodligen kommer behöva ta hjälp av någon för att komma vidare.
Jag har fortfarande stora problem med att komma ihåg saker. Det finns listor överallt i mitt hus på saker jag ska komma ihåg att göra. Problemet är bara att jag glömmer bort att listorna finns. Nästan alla mina mess och mail börjar med ”sorry för sen återkoppling”. För jag har helt glömt bort. Jag har stora problem att hålla fokus nån längre stund och att hålla två tankar i huvudet samtidigt är näst intill omöjligt.
Men om vi lämnar det rent fysiska så har jag kommit så långt i min healing. Långsamt börjar min sorg förvandlas tillbaka till kärlek igen. Kärlek till allt det jag fick uppleva innan cancerbeskedet. Kärlek till att ha fått ha någon i mitt liv som gjorde det så mycket bättre. Kärlek till allt det fantastiska jag får uppleva nu. Sorgen håller på att förvandlas tillbaka till allt det ljusa och fina som fanns innan cancern.
Långsamt sätter jag ihop bitarna av mig själv igen och förundras över hur fint alla bitarna passar ihop, trots att en hel del av dem saknas och alltid kommer göra det. Men det är okej att det är lite små hål lite här och där, i det bor det så mycket mod och så mycket styrka. Jag har till och med börja tycka att de där hålen är det vackraste jag sett. Jag ser på mig själv när jag står där, halvt ihopsatt och fylls av en sådan glädje över att bitarna faktiskt lyser nu. Igen. Jag kommer bli bra.
Om några dagar är det fyra år sen allt raserades. Fyra år sen som jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle resa mig igen. Men det gjorde jag och för det är jag oändligt tacksam. Det jag har framför mig nu skulle jag inte vilja missa. Det kommer bli en fantastisk resa vidare!
