"Låt oss visa vägen"

Jag ska börja med ett tips från coachen.

Jag har ända sen min man försvann använt mig av melatonin för att vara säker på att jag kan sova bra. Det har hjälpt mig på ett helt fantastiskt sätt och jag behöver inte vända mig till kemiska mediciner. Äntligen har melatonin åter blivit klassat som hälsokost i Sverige och jag behöver inte beställa från utlandet längre. (Nu gör jag ju det i alla fall för att få det jag vet funkar och för att det inte alls kostar lika mycket.)

Men så hörde en fin vän av sig med ett tips. En vän som har samma historia som mig bakom sig och som liksom jag endast använder kosttillskott för att få hjälp med olika problem som dyker upp i vår situation. Den som kommit på detta förtjänar ett pris. Somni-droppar, CBD och melatonin i en mix. Droppar du tar en halvtimme innan du vill somna. Efter att sömnen varit väldigt mycket si och så under ett par veckor så sover jag nu klockrent igen. Vilket är en förutsättning för att dagarna ska funka hyfsat. Så är det ju för alla.

För det är ju så att det går upp och det går ner. Tillvaron nu är verkligen som att vara på ett hav med olika höga vågor. Ibland stormar det rejält och det känns som att du ska drunkna. Ibland är det nästan vindstilla och du flyter bra ovanpå. Det kan skifta blixtsnabbt. Igår vaknade jag med en känsla av att kunna andas igen efter några tuffa dagar. En känsla av att nu äntligen har det vänt från storm till stiltje. Då gäller det att passa på och ta vara på den dagen för jag vet aldrig när det vänder tillbaka till full storm igen. 

Universum fortsätter att leda mig rätt. Är det något jag lärt mig under det senaste halvåret så är det att jag behöver släppa taget. Släppa taget om kontroll, släppa taget om funderingar och släppa taget om allt negativt jag någonsin känt. För jag kan lita på att Universum kommer guida mig dit jag behöver gå. Med det menar jag att jag alltid ska lyssna på magkänslan, inte att jag sitter helt planlöst och väntar på att något ska hända. Även om jag lider av en saftig hjärntrötthet och fatigue, så har jag fortfarande ett företag att driva, en bok att skriva och nya planer inför framtiden att ta tag i så småningom. Det kan man inte göra genom att försvinna in i en låtsasvärld. En bouppteckning, bodelning och arvskifte sköter sig ju inte självt, liksom. 

Men det jag säkert kan säga fram till nu, är att när jag väl tog till mig allt som min man försöker förmedla till mig, så kom en känsla av lugn till mig. "Släpp kontrollen och låt oss visa vägen, Anna. Om du alltid lyssnar inåt så finns alla svar från oss där. Allting kommer att bli bra. Jag finns hos dig för alltid." Jag håller på att förändras och jag vet att det är till det bättre. Risto förändrade mig medan han levde och fortsätter att göra så från där han är nu. Återigen påverkar han mitt liv till det bättre.

Jag kommer aldrig mer

Mitt mantra under de senaste månaderna har varit "jag kommer aldrig mer behöva göra det här igen". Jag kommer aldrig mer behöva höra från min älskade att han har cancer. Jag kommer aldrig mer behöva se min älskade tyna bort framför mina ögon. Jag kommer aldrig mer behöva begrava min älskade och jag kommer aldrig mer behöva ta hand om ett dödsbo efter någon som jag just blivit änka till. 

Jag kommer heller aldrig mer vara nära att förlora vårt hem på grund av konstiga regler eller omständigheter. Från och med nu kommer jag ha full kontroll på allt och ingen ska kunna ha något att säga till om angående mig och mitt liv tillsammans med min son. Ingen ska komma åt mig i framtiden. 

Jag kan ofta tänka att jag snart har allt mitt svåra i livet bakom mig. Jag tittar ibland på folk runt mig och tänker "ni har allt ert svåra framför er". Nu vet jag att jag inte alls kan veta vad personer jag inte känner har framför sig eller bakom sig. De kanske precis som jag är mitt uppe i sin svåraste period i livet? Men det vanligaste är ju ändå att man lever sitt liv tills man blir gammal. Att bli änka vid 46 är inte riktigt lika vanligt som att bli det vid 80. 

Att tänka att jag ändå har överlevt hittills ger mig styrka på vägen. Att tänka att jag aldrig mer kommer behöva uppleva de senaste två åren igen någonsin gör att jag får det lite lättare att andas. Jag tog mig igenom det och jag lever fortfarande. Inget kommer någonsin kännas lika svårt igen.

Budskap från Universum fortsätter att komma till mig. Saker som hände i början av hans sjukdom kommer tillbaka och jag kan se hur allting knyts ihop på något konstigt sätt. I början av hans sjukdom hörde vännen från USA av sig med något hon fått till sig under en meditation. "Jag såg dig och Risto stå på en scen framför en massa människor och föreläsa." Häromdagen, nästan två år senare, fick jag veta av min man att hennes framtidsvision stämde. Det enda hon inte uppfattat då (och förmodligen inte skulle uppfatta) var att han står bredvid mig på den där scenen som en ande. Varför det helt plötsligt poppar upp nu vet jag inte, men det har börjat dyka upp saker nu där jag tänkt "hur kunde det bli så fel" när jag känt att vi fått helt fel saker till oss från Universum. Jag antar att han vill säga till mig att så fel var det ändå inte. 

Jag tar mig vidare på min lilla gropiga stig jag går på just nu. Och jag kommer aldrig behöva göra det här igen.

Ett halvår senare

Lite mer än ett halvår har gått nu. Jag kan verkligen inte förstå att sex månader kunde gå så fort. Det känns fortfarande som det var nyss jag satt i köket med min panna mot hans och bad honom att komma tillbaka till mig ofta. När jag visste att det var dags.

Samtidigt så känns det som en livstid sen. Så mycket har hänt och så mycket saker har behövts göras, att det känns som att det gått flera år år på en vecka. Jag kan tänka på saker som hänt och vara helt övertygad om att det skett när han fortfarande fanns hos mig, bara för att inse att han aldrig upplevt just det minnet tillsammans med mig här rent fysiskt. Dessa tillfällen kan vara extremt jobbiga. 

Just nu är Universum väldigt aktivt runt mig. Jag får budskap av olika slag hela tiden. Jag drömmer mycket just nu om Risto och mig, ibland väldigt verkligt och ibland rent nonsens så som drömmar kan vara. Jag har funderat på vad det betyder just nu? Vad är det som händer just nu eftersom drömmarna har blivit så tydliga? Härom kvällen fick jag budskapet "Anna, du ska be änglarna om beskydd på kvällen så du kan färdas mellan världarna säkert." Jaha. Jag vet inte riktigt vad det betyder men jag gör väl som Universum säger till mig. 

Igår kom ett annat budskap. "Det som händer just nu kommer göra att du kan leva ett helt ärligt och öppet liv i framtiden." Det vet jag däremot vad det betyder och när jag väl är klar med praktiska saker jag hanterar nu så ser jag otroligt mycket fram emot det. Även om det inte blev som det vad tänkt. 

Jag har funderat en del på vart jag hade varit idag om Risto inte kommit tillbaka till mig och visat mig hur vi ska kommunicera? Vad hade hänt inuti mig om vårt hem varit helt tomt, tyst och utan alla små saker som händer hela tiden? Om inga lampor blinkat, saker flyttat på sig, spisplattor ändrat temperatur när jag står och ser det hända? Om inga vita skuggor i hans storlek snabbt dragit förbi en dörröppning? Om inte min dator ibland levt sitt eget liv fast jag satt den i viloläge? Hade jag mått bättre om jag inte känt av hans närhet hela tiden som en lätt vibration i min hud på höger sida? Nej, det hade jag såklart inte. Att få min tro på Universum bekräftad på ett helt fantastiskt sätt av min man har gjort mig starkare än vad jag hade varit annars. 

Självklart finns det de som inte kan ta till sig allt detta. Som aldrig varit öppna och förmodligen aldrig kommer bli det heller. Som lever sitt liv helt frånkopplade från Universum och som tror att när en människa dör så är det slut, svart och tyst. Man hamnar i jorden på ett eller annat sätt och sen är det bra. Om det är deras sätt att leva sitt liv så är ju det helt okej. Vi kan väl alla finnas här och försöka samsas i vilken tro vi än må ha?

Ett halvår har gått förbi väldigt fort. Jag har förändrats på alla sätt en människa kan förändras och i slutänden hoppas jag att det betyder något bra. Både för mig och för människor jag kommer ha runt mig i framtiden. 

Alltid på min högra sida.