Nya vägar att gå

Igår träffade jag en vän från förr. Som jag inte pratat med på väldigt länge. Risto och änglarna har tjatat på mig att jag ska ta kontakt, att jag ska träffa den här personen. Det kommer ha betydelse i framtiden och allt som planeras för mig då. Till saken hör att den här vännen har mediala förmågor och inte alls är främmande för att själar finns bland oss. Snarare tvärtom, det är en helt naturlig del av livet. 

"Hur mår du?"

"Jo, det går en dag i taget. Det går upp och det går ner."

"Anna, du borde nog sluta ha skuldkänslor."

Va? Hur är det möjligt att det är det första som sägs? Mina senaste två samtal hos min kurator har handlat just om det. Mina skuldkänslor. Dels för saker som hände innan min man försvann och dels för saker som händer nu.

"Han vill inte att du ska fortsätta må dåligt. Du kan faktiskt få ha en bra dag ibland utan att behöva känna att du inte sörjer. För det vet vi båda att du gör tillräckligt av, eller hur? Risto vet att du älskar honom och alltid kommer att göra det. Du måste sluta vara så hård mot dig själv, vilket jag får en känsla av att du är."

Det här är riktigt svåra och jobbiga saker att prata om. Jag tampas med dåligt samvete hela tiden, för allt. När jag vill slå på mig själv riktigt ordentligt har jag till och med skuldkänslor och dåligt samvete över att jag inte kunde rädda livet på honom. 

"Anna, du får faktiskt skratta ibland. Och du skulle behöva göra det utan att direkt tänka: jag önskar att Risto var här."

Ännu svårare saker att ta in. Där är jag inte än och det känns väldigt avlägset för mig. Eftersom jag tänker på honom varenda sekund. 

"Risto vill inte att du ska lida mer. Han tycker att han har lidit tillräckligt för er båda. Du ska ha ett bra liv i framtiden. Och jag tror att det är svårt att hitta någon som känner sig mer älskad än vad han gjorde under sin sista tid här på jorden.”

Den här stunden över en kaffe blev något helt annat än vad jag förväntade mig. Jag förstår nu varför andevärlden var på mig om att ta kontakt. Det handlade inte bara om det jag trodde, framtiden och det jag tänker mig att jag kommer jobba med, utan det var meningen att jag skulle få höra detta från någon utanför min "inre" krets. Är det något Risto har lärt mig nu så är det att allting har sin tid. Universum ger dig nya lärdomar och skickar budskap till dig när du behöver det som mest eller när du är redo för det. Ibland skickas det i form av en liten lätt, kärleksfull knuff för att komma framåt. Ibland skickas det som en blixt från en klar himmel med buller och bång. Oavsett vilket så är det vår uppgift att ta emot, förstå och lyssna på vad de försöker säga oss. Vi behöver bara öppna oss. Bästa sättet att göra det på är att börja meditera, något alla skulle må mycket bättre av att göra en liten stund varje dag. Lyssna inåt.

Universum har påbörjat sin healing av mig och försöker visa mig nya vägar att gå. Snart kommer jag vara redo att börja gå. Men inte än. 

"Så länge du behöver"

Jag har alltid varit väldigt nära Universum. När jag ser tillbaka på livet kan jag tydligt se ett mönster av upplevelser som på ett eller annat sätt binder ihop mig med det andliga och spirituella på ett sätt som inte går att missta. Jag har alltid haft en tro på ett liv efter detta, men inte riktigt kunnat sätta fingret på vad jag ska kalla min tro. För några år sen bestämde jag mig för att säga att jag tror på Universum. För mig innefattar det allt. Jag tror att det finns en Gud. Jag tror att det en gång fanns en man vid namn Jesus på jorden som kunde få mirakel att hända. Jag tror på att själar lever vidare. Jag tror på änglar. Jag tror på ljus och jag tror på kärlek. Allt detta finns i det jag kallar Universum. 

När Risto försvann kunde jag inte längre riktigt tänka "ljus och kärlek". Jag kunde inte helt lita på min tro om att själen finns kvar. Tänk om det inte är så? Tänk om han är borta och jag aldrig mer kommer träffa honom? Just vid det här tillfället kändes alla "let God heal you" och "the struggle ends when gratitude begins" som ett slag i ansiktet. Ingen kommer någonsin att kunna "heala" mig och jag har absolut ingenting att känna "gratitude" över. Jag var mest förtvivlad och förbannad över att jag tvingats in i ett liv fyllt av sorg, smärta och rädsla. Ett liv jag absolut inte var menad att leva och som jag inte valt själv. Att Risto kunde ta sig igenom allt detta kaos och nå fram till mig från andevärlden, ser jag som ett litet mirakel. Kärleken måste vara så otroligt stark från oss båda. Jag har fortfarande stunder när jag blir otroligt arg över att jag måste vara kvar här. När jag inte kan förstå varför vi inte får vara tillsammans längre? När det känns som att Universum bara är orättvist och grymt och jag gråter en hel dag.  

Det är helt okej att känna alla dessa känslor hur mycket du än tror på en Gud eller ett Universum. Så länge själen är här på jorden så har människan alltid företräde till känslorna. Människan har alltid en egen fri vilja att känna och tycka precis vad den vill och själen måste alltid acceptera detta. Så när all ilska, frustration och bitterhet sköljer över en när man sörjer, så är det människan i en som reagerar. Helt okej och helt naturligt. Så som det ska vara. Människan har rätt att sörja precis hur länge den vill på vilket sätt den vill. För Universum kan vänta och Universum accepterar din sorg, ilska, rädsla och bitterhet. Utan att ifrågasätta och utan att döma. 

Änglarna fortsätter alltid att finnas vid vår sida och ge oss kärlek, hur mycket vi än ber dem dra åt pipsvängen. "En ängels tålamod" har vi väl alla hört talas om? Jag vet att Universum har planer för mig i framtiden, men jag svarar alltid att jag måste få sörja klart först. Svaret blir alltid: "Såklart, så länge du behöver." 

Inom Ayurveda (världens äldsta holistiska läkevetenskap) ser man på sorg på ett sätt som jag tagit till mig helt och fullt. Det finns en anledning till varför sorgen är som den är. Läs det här, det har hjälpt mig så mycket och jag läser det ofta. Först när vi har accepterat sorgen för vad den är kan vi möta våra andar i en kärlek som är ren, sann och på ett mycket djupare plan än vad vi kanske kunde under tiden tillsammans här på jorden. Och den här gången är det för evigt.

Just nu befinner jag mig någonstans mitt emellan allt detta. Jag vet att Universum har påbörjat sin healing av mig och min själ men jag vet också att jag har en väldigt lång väg kvar att gå på min "sorge-väg". 

Jag tänder ljus tillsammans med
min man hela tiden, överallt. 

Nej, han kommer inte ringa

Jag håller som bekant på att skriva en bok. Eller, vi håller på att skriva en bok. Min man är väldigt delaktig i det arbetet och när det gäller det andliga så dubbelkollar jag alltid med honom att jag förstått honom rätt. Detsamma gäller här, ibland får jag ett nej på något jag skrivit därför att det inte riktigt stämmer. Då går jag igenom allt igen och ändrar det han säger att jag uppfattat fel. Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om nu. 

Jag har redan upplägget klart för bok nummer två. Den ska bli en guide till alla nyblivna änkor/änklingar om hur man överlever att gå till brevlådan dag 150 efter hens död och veta att det fortfarande kommer ligga ett gäng fönsterkuvert adresserade "Förnamn Efternamn Dödsbo". Att det fortfarande finns telefonsamtal som måste göras på grund av abonnemang som måste sägas upp och startas om ("det går inte bara att byta namn, förstår du"), försäkringar som du inte riktigt tänkt på eller fakturor som fortsätter att komma. Jag tror att jag under lång tid framöver kommer ha PTSD bara av att gå till brevlådan. Det är en så ångestfylld kort promenad som måste göras varje dag. 

Företag och myndigheter borde ha andra regler för ett dödsbo. Det borde vara busenkelt för någon som nyss gått igenom ett trauma att bara byta namn på ett abonnemang, avsluta saker eller flytta över försäkringar. Och skulle något bli fel på grund av att man kanske inte riktigt tänker och fungerar som man ska veckorna efter ett dödsfall, så borde det vara jätteenkelt att rätta till. Istället är det en djungel. Som man förväntas veta allt om. Jag har aldrig blivit änka förut och har faktiskt inte den kartan jag behöver för att hitta rätt här. 

"Alla räkningar ska du gå in fysiskt på banken och betala, tyvärr funkar det så med dödsbo. Glöm för bövelen inte dödsattesten även om det är sjunde gången du är inne där. Då får du åka hem igen för att hämta den och samtidigt bygga upp ny kraft för att orka göra detta." Ingen fattar hur mycket styrka det krävs för att orka ta tag i detta.

"Fast det här skulle du inte ha betalat själv utan att först byta namn på, nu kan jag inte betala tillbaka de här pengarna till dig utan endast på utbetalningsavier till dödsboet". Hur hämtar jag ut pengar på en utbetalningsavi till ett dödsbo? Går ju inte.

"Jag måste först avsluta detta abonnemang med en saftig slutfaktura för att sen öppna ett nytt abonnemang då du får betala dubbelt första månaden för att det är ett nytt abonnemang". Jag vet inte hur många tusenlappar det har kostat mig bara för att få fortsätta ha el i huset eller TV-kanaler hemma. Jag har ju inte valt att avsluta allting. Han försvann från jorden. 

"De här papperna ska med i dödsboet, fast de här ska inte det. De här ska med fast inte ingå i dödsboet och de här behåller du hemma." Den bunten med papper som ligger hemma fyller snart en hel pärm.

Och när något har sagts upp från ett dödsbo så borde det finnas en annan mall att skicka som brev än: "Tack för din tid hos oss! Är det något du undrar över angående din uppsägning så ringer du oss på telefon XXXXXX" Nej, han kommer inte ringa. Som ni kanske ser så är det här adresserat till ett dödsbo. 

När det gäller dödsbon är vi kvar i 80-talet. Inget har digitaliserats, inget har förenklats och det tas noll hänsyn till att man kanske faktiskt inte vet hur allt detta funkar. Du ska bara veta och förstå allt, helt enkelt. 

Mitt tips till någon som gillar att hålla på med papper, fixa fakturor, maila eller ringa olika företag med 45 minuters väntetid som standard, starta ett företag. Jag hade mer än gärna betalat för en tjänst som tog hand om allt detta åt mig. Som jag gav en fullmakt, en dödsattest och sen scannade och mailade allt till. Allt som skulle betalas, allt som skulle sägas upp och allt som behöver bytas namn på. Nu menar jag inte en jurist som tar hand om bouppteckningen, det är inte alls samma sak. Jag menar allt det andra som måste fixas och som man kanske inte orkar när man är i chock och djup sorg över vad som gått förlorat. 

Företag och myndigheter borde se över sina rutiner vid dödsbon, det är år 2021 och något måste kunna gå att förenkla. Låt människor som sörjer få fortsätta med det i lugn och ro. Tvinga dem inte att springa runt med en dödsattest i väskan samtidigt som de är i telefonkö med 30 pers före dem. Det är det sämsta upplägget någonsin. 

Du är värd det

Jag fick diagnosen utmattningssyndrom i kombination med depressiv episod. 

Redan när jag träffade kuratorn några veckor innan Risto försvann från jorden, så såg hon alla tecken på att jag led av en ganska allvarlig utmattning. Inte så konstigt kanske. Jag vet själv att jag på slutet av hans tid här på jorden hade samma tankar, att jag nog faktiskt inte skulle klara av mer nu. Jag orkade inte längre vara stark, jag orkade inte längre ta fighten mot hans palliativa vård och jag började även ge upp tanken på en fortsättning. Trots detta fortsatte jag in i det sista. Det sista c-vitamindroppet jag satte på min man var 16 timmar innan han somnade in. Kuratorn hade tänkt att ta samtalet med mig om hur jag såg på en diagnos om utmattning, men hann inte. Allt gick så snabbt på slutet och efter att min man försvann så var den pratstunden inte riktigt nödvändig, det var ganska uppenbart att jag inte mådde så bra på alla möjliga olika sätt. 

Precis efter att Risto försvann behövde jag samtalen väldigt tätt. Den första månaden ibland mer än en gång i veckan. Högkostnadsskyddet kickade in redan efter tre veckor, måste vara något slags rekord. Dessa samtal har hjälpt mig så mycket och eftersom vår kurator (jag skriver vår eftersom hon även var hans kurator den sista tiden) vet min inställning till kemiska mediciner så har det aldrig kommit upp som ett alternativ. Det är inte för mig. Jag vet vad jag ska göra när ångesten och sorgen blir för svår, mina bästa knep fick jag lära mig av de samtalscoacher och läkare vi träffade på cancerkliniken i Tyskland. Knep helt utan kemiska tillsatser. 

Att lida av utmattningssyndrom ihop med depression gör att inget riktigt funkar som förut. Ingenting. Det tar tid att komma tillbaka. Jag tar mig sakta framåt, en dag i taget. Min sorg kommer ju för alltid vara en del av mig, men jag har bestämt mig för att min utmattning inte ska vara det. Inte heller den depressiva perioden jag går igenom just nu. Det ska bli bättre, längre fram. Min hjärna ska börja fungera normalt igen, jag måste bara ha tålamod med mig själv.

Jag skulle vilja uppmuntra alla som inte mår så bra mentalt att be om hjälp. Vare sig du vill söka dig till skolmedicinen eller till privata aktörer så be om hjälp. Psykisk ohälsa kan orsakas av en miljon olika saker och du kommer förmodligen inte komma tillrätta med problemet själv. Du behöver stöd och hjälp från någon som står utanför dig själv och som kan hjälpa dig framåt i tankarna. Det kommer förmodligen inte "gå över av sig självt". Inte när det gäller den mentala biten av din hälsa. Någonstans måste vi komma bort från uppfattningen av att det är något som ska döljas för omgivningen, att man inte mår bra psykiskt. Din hjärna är ju ett organ precis som alla andra i din kropp och det borde inte vara så konstigt att man ibland behöver få hjälp av olika slag när den blir "sjuk".  

Att söka hjälp vid psykisk ohälsa är en av de största gåvor du kan ge dig själv. Älska dig själv tillräckligt för att inse det. Du är värd det. 

Din själ vet

"Nu var det länge sen Risto, som du gjorde nåt här hemma. Har du slutat visat oss att du finns kvar här? Jag skulle behöva lite mer pepp nu än vanligt."

Jag brukar inte be honom om synliga ting här hemma längre. Det känns lite konstigt att göra det med tanke på att han kommunicerar med mig nästan varje kväll. Det kan väl inte bli mer tydligt än så liksom? Men den senaste veckan har jag faktiskt bett honom visa sig ännu mer för mig. För att peppa mig, för att trösta mig och för att jag just nu behöver det. Jag fick det jag bad om, återigen. Inatt fick jag släcka samma lampor tre gånger. Imorse var mikron igång helt ensam i köket. Pepp med besked, alltså.

Vår kommunikation fortsätter. Jag lär mig så väldigt mycket om själarnas tillvaro från min man. Det är fantastiskt att han ger mig en möjlighet att göra det. Samtidigt så helt naturligt. Självklart så fortsätter vi att höra ihop, Risto och jag. Han berättar för mig att allting vi gick igenom tillsammans under hans sjukdomstid hade ett syfte. Alla timmar av sökande, alla dagar och nätter på sjukhus, alla resor för vård utomlands, all kärlek och respekt för varandra, all ångest och smärta, alla samtal om livet vi levt och att han till sist somnade in i mina armar, gjorde att vi växte ihop. Vi delar tydligen samma själ nu säger han. När jag orkar ska jag ta reda på mer om det och om vad han upplevde inuti dagarna innan han försvann.

Just själen är något han pratar om mycket med mig. Han vill att jag ska lära mig så mycket som möjligt så att jag kan sprida kunskap vidare. De allra flesta av oss tar inte hand om själen som vi borde. Vi börjar mer och mer att tappa kontakten med våra själar och människan i oss "tar över" och fattar beslut som Universum inte alls har planerat för oss. Vissa människor har tappat kontakten helt och lever här på jorden själlösa. Det säger sig självt att det inte är bra. När det dessutom är människor med makt som förlorar kontakten så blir konsekvenserna så mycket större med konflikter, krig, svält och människor i nöd. Vi måste hitta tillbaka till att ta hand om våra själar bättre. Ge dig själv tid att lyssna inåt. Börja meditera, gå promenader i skogen, lyssna på musik som berör dig, sitt på en strand och titta på havet, gå in i en kyrka och tänd ett ljus eller vad det nu än är som just du behöver för att hitta tillbaka till din själ. Men framför allt, lyssna! Intuition och magkänsla är ALLTID själen som försöker hjälpa dig att välja det som är rätt. 

Din själ vet precis vad som behövs. Alltid.

Du gör det du behöver

Vissa morgnar vaknar jag med ett minne. Dessa morgnar är som att du fått den där käftsmällen som kommer varje morgon, redan innan du vaknar. Det finns inte en chans att kunna ligga kvar i sängen dessa morgnar. Jag måste upp. Göra något. Imorse vaknade jag med ett minne av vårt första telefonsamtal. Helt plötsligt kom jag ihåg nästan vartenda ord som sades då. Något jag aldrig har tänkt på medan han fanns här på jorden. 

Under de fem månader som gått sedan min man lämnade jorden har jag lärt mig massor om mig själv och om sorg. Kunskap jag vet att jag kommer ha nytta av i framtiden. Och jag vet att jag har så otroligt mycket kvar att lära mig. 

Din sorg är bara din. Ingen annan kan förstå exakt. Visst kan det vara otroligt hjälpsamt och stöttande att prata med någon som befinner sig i samma situation som du, men man kan aldrig jämföra sorg eller tro att man "vet exakt hur det känns". Hur ska man kunna veta det om en annan människas känslor? Man kan känna igen sig och finna tröst och styrka i att någon annan sätter samma ord på saker som man själv gör, men sorg hos två människor kan aldrig bli "exakt samma". Det finns inga rätt eller fel, bara ett enda stort accepterande av att allt du tänker och känner är okej. Vad det än må vara. Hur länge det än må vara.

Behöver du skrika rätt ut ibland, så gör det. Behöver du sova en hel dag, så gör det. Om du inte kan förmå dig att slänga den där glassen han åt på och som ligger halväten i frysen, låt det vara. Allt är okej.

Om du får en hel dag raserad på grund av ett papper från Skatteverket där det står "civilstånd: änka", så låt sorgen bara rasa. Om du inte vill byta lakan på flera månader på grund av att han sovit där, så gör inte det. Om du vill börja prata med den som försvunnit högt på din promenad i skogen, prata på. Allt är okej.

Om du vill fnysa lite åt allas "jag längtar så till saker kan bli normala igen" just nu i pandemitider, fnys på. (Dock kanske den saken görs bäst lite i ensamhet av respekt för att alla lever i sin verklighet.) Om du behöver tycka synd om dig själv en hel dag, ha inte dåligt samvete. Livet har fasiken inte varit rättvist mot dig och du behöver inte alltid tänka på alla andras orättvisor först. 

Behöver du gråta, gråt. Behöver du skratta, skratta. Behöver du bryta ihop, bryt ihop. Behöver du frossa i minnen en hel dag, avboka allt annat och låt era minnen tillsammans ta dig bort en stund från den grymma verkligheten. Allt är okej och det finns inga rätt och fel. 

Din sorg är bara din att bära och du gör det du behöver för att ta dig vidare. En dag i taget.