År 2

Efter att Risto försvann hamnade jag såklart i en chock. Jag släppte taget om hela tillvaron och bara föll och fortsatte att falla. I efterhand inser jag att jag faktiskt inte ens kommer ihåg oktober eller november från förra året och jag förstod verkligen inte att tiden gick. Jag vet att jag fyllde år, att det var både jul och nyår, men hjärnan tog inte in det. När människor sen började prata om hur skönt det var att "vi äntligen går mot ljus och värme" tänkte jag för mig själv att det väl ändå måste vara vinter först? Tills jag insåg att kalendern visade mars. Hur var det möjligt? Jag visste att dagarna gått, men jag trodde ändå att tiden stått still, jag kunde helt enkelt inte tänka två saker samtidigt. Just det här med tiden kan fortfarande spela mig ett spratt ibland när jag inte direkt vet hur länge han varit borta. När jag måste tänka efter om han fanns här i somras eller inte? 

När våren kom så slog ångesten till. Över precis allt. Jag oroade mig över varenda liten praktisk grej ni kan tänka er. Det räckte med att en golvbräda sviktade lite i köket för att jag skulle tänka att huset håller på att rasa ihop. Jag var helt övertygad om att allt höll på att gå sönder runt mig. Bil, hus, kropp, tvättmaskin, spis, allt. Den ångesten lever jag fortfarande med även om den blivit bättre. Jag har insett att saker går att laga och att det vore ganska osannolikt att allt man äger går sönder samtidigt. Nu handlar min ångest mer om min sorg och min framtid utan honom. 

Jag har nu kommit in i en period av kontroll. Jag behöver ha kontroll över precis allt. En ganska svår uppgift när du lider av depression och utmattning. Det fanns ingenting jag kunde kontrollera med Ristos cancer eller hur hans sjukdom agerade i hans kropp. Jag kunde inte kontrollera att hans själ valde att vända hem igen. Jag kan fortfarande inte kontrollera mina panikattacker eller den ångest som slår till när jag inser att det här är för resten av mitt liv, att Risto inte kommer tillbaka till mig som människa något mer. Men vissa saker kan jag kontrollera och det har blivit livsviktigt för mig att verkligen ta till mig det. Att det från och med nu är jag själv som styr mitt liv och att ingen kan komma åt mig längre om jag inte tillåter det. 

- Jag kan kontrollera vad jag väljer att tro på. Min fullkomliga övertygelse om att vi alla hör till samma källa i Universum och att döden inte finns är en helt självklar sak för mig att tro på. För det är ju så.

- Jag kan kontrollera vilka övriga val jag gör i livet. 

- Jag kan kontrollera vilka personer jag släpper in i mitt liv från och med nu. Styrkan i att släppa taget och gå vidare från energitjuvar och negativa personer är befriande på så många sätt. 

- Jag kan kontrollera på vilket sätt jag tar hand om mig själv från och med nu. Är det något jag lärt mig så är det att vara lika snäll mot mig själv som jag är mot andra. Att ärligt älska mig själv för att jag är värd det. Viktigt för varenda människa att tänka på varje dag. 

- Jag kan kontrollera vilka ord jag använder mig av i kommunikation med andra. Här har jag fortfarande lite att jobba på, men jag försöker att tänka varje dag på hur jag använder mina ord.

- Jag kan kontrollera vilka gränser jag sätter upp både för mig själv och andra. Att ha gränser för vad man accepterar är inte att vara "svår", "tjurig" eller "iskall". Det betyder bara att du värnar om dig själv för mycket för att låta människor bara kliva rakt in utan att vare sig knacka eller plinga på innan. Att ha förmågan att vänligt men bestämt säga nej till saker som inte är för mig är guld värd och något jag önskar att jag lärt mig tidigare i mitt liv. 

- Slutligen så kontrollerar jag på vilket sätt jag väljer att be om eller söka hjälp. 

Jag har nu gått in i år 2 efter att det otänkbara hände. Jag har ännu mer förstått att min sorg aldrig någonsin kommer att försvinna, den kommer bara bli annorlunda. Alla som går runt och väntar på att jag ska bli "normal" igen kommer att få vänta länge. Det finns inget "normalt" att gå tillbaka till. Det finns inget liv att "hitta tillbaka till". Vad framtiden kommer att innehålla för mig vet jag ärligt inte. Men det jag vet är att jag aldrig kommer vara den jag var, den personen försvann i samma sekund som Ristos själ lämnade hans kropp. Och helt ärligt så vill jag inte vara den personen längre, det vore ju som att ingenting har hänt i en tillvaro där precis allting har hänt. 

Att känna, se och uppleva hans närvaro så tydligt här hemma har ju självklart hjälpt mig. Jag VET ju att han inte har lämnat mig eftersom han visar mig det hela tiden. Jag VET ju att vi fortsätter dela en själ resten av min tid här. Sen behöver inte jag bevisa det för någon för jag vet ju vad sanningen är för mig. Vad andra väljer att tro på här i livet är ju inget jag behöver ta in som något som påverkar mig, det är ju andras energier och inte mina. Jag kontrollerar som sagt vad jag släpper in och vad jag låter vara. Äntligen. 

Under hans träd 

Ett år. Ett helt år. Jag har svårt att greppa att det nu gått ett helt år utan honom. Det var ju igår vi satt här hemma vid hans sida med tända ljus och Bruce Springsteen i högtalaren. Det var ju precis nyss jag höll om honom när han slutade andas. När det blev helt tyst förutom syrgasens väsande som jag fortfarande kan höra med en rysning emellanåt. När jag sista gången viskade till honom att jag älskar honom och bad honom att komma tillbaka till mig ofta och tydligt. Det var ju alldeles nyss. 

Ändå en evighet sen. Jag har hanterat en begravning, en bouppteckning, ett arvskifte och miljoner samtal till olika företag. Jag har tagit hand om en trädgård och ett hus. Jag har sorterat hans kläder och lagt undan hans saker. Jag har allt kvar inne i vårt sovrum, något annat har varit helt otänkbart. Att skicka upp saker på vinden känns fortfarande åratal bort. För det var ju alldeles nyss. Ändå en evighet sen.

Jag har varit delvis sjukskriven i ett år. Med två diagnoser som fortfarande är aktuella. Jag har lärt mig hur det är att uppleva att hjärnan helt enkelt slutar att fungera. Jag vet nu hur det är att önska att man ska få sluta finnas till fast ändå veta att man kommer fortsätta leva. För din kropp kommer ju inte dö. Jag har fått lära mig mina egna strategier att ta till när panikångesten blir för svår och attacken kommer. Det känns som att min hjärna inte kommer fungera som den ska på länge än. Traumat är ännu så färskt. För det var ju alldeles nyss. 

Jag har fått möta alla olika reaktioner från omgivningen som tänkas kan. Människor har försvunnit, människor har kommit till. Jag har fått höra alla "peppklyschor" som finns. Alla kommer från ett ställe av kärlek, jag vet det. Alla vill mig väl och jag är tacksam för det, missförstå mig inte här nu. Ändå blir det bara konstigt eftersom sorg är väldigt obekvämt för de flesta. "Du kommer hitta tillbaka". Till vad? "Det kommer bli bättre ska du se". Hur vet du det? "Du är så stark". Nej, men jag har inget val. Min kropp tänker som sagt inte dö. "Tiden läker alla sår". De sår jag har kan inte läkas, någonsin. De kan bli mindre och annorlunda, men de kommer aldrig läka. 

Sorgen är så gigantisk stor. Jag sörjer inte bara att mitt livs kärlek, min själsfrände, inte finns fysiskt hos mig längre. Jag sörjer allt som aldrig kommer att bli. Jag sörjer den person jag aldrig mer kommer att vara. Jag sörjer alla minnen jag aldrig mer kan dela med någon. Jag sörjer ljudet av hans röst som säger mitt namn. Jag sörjer alla samtal. Jag sörjer känslan av att andas lätt och jag sörjer ljusa drömmar. 

Att leva I en sorg kommer jag inte göra, det vet jag. Men att leva MED en sorg kommer jag för alltid att göra, det vet jag också. Jag kommer aldrig mer vara den jag en gång var. Jag har blivit en helt annan nu med helt andra perspektiv och erfarenheter. Och det måste få vara helt okej.

Det var ju alldeles nyss. Ändå en evighet sen. 

Jag tände "hans" träd och satte mig en stund i stillhet.