Överlev

Om några år kommer jag se tillbaka på den här tiden och inte förstå hur jag tog mig igenom den. Mitt i den konstigaste tiden någonsin på grund av ett virus som orsakade en pandemi, försvann min man ifrån mig. Mitt i allt kaos det innebar att anpassa en dansskola till alla restriktioner och pandemilagar och få mitt livsverk att överleva, så förlorade jag honom. Det som bara inte fick hända, hände och helt plötsligt hade jag två berg att bestiga. Ensam. Det borde rimligtvis inte gå. Det kommer inte att gå. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt den tanken. Det kommer inte att gå. Men grejen är ju att det inte är jag som bestämmer det. För dagarna går oavsett vad jag tänker och känner och jag måste bara se till att överleva.

Jag har lärt mig nu att känna igen mina egna signaler och jag vet när jag är på väg neråt igen. Jag inser själv när jag har några tuffa dagar framför mig och väljer då att undvika utsidan ett tag. Jag gömmer mig innanför min ytterdörr och gör bara det jag absolut måste. Jag försöker att meditera lite mer än vanligt och hoppas att det funkar. Ibland blir meditationen en "änglabild" som blir för jobbig för mig och jag måste avbryta. Jag klarar oftast av att möta min man i meditationen, men ibland blir det bara för mycket för mig att hantera. Efter snart åtta månader i sorg så är det fortfarande som att det bara gått ett par dagar. Allting är fortfarande helt öppna sår och jag kan fortfarande inte riktigt förstå att han för alltid har försvunnit från jorden. 

Jag har även insett på vilket sätt jag bäst tar mig igenom en ångestattack. Genom att trycka mina händer längs med mina ben samtidigt som jag fokuserar på att andas i "fyrkant" så lyckas jag ändå vara i verkligheten. På så sätt kan jag låta allting bara skölja över mig och fortfarande vara närvarande. Är det något jag lärt mig om mig själv så är det att det bästa för mig är att låta allting bara komma. Att låta ångesten rasa utan att försöka häva den gör att jag tar mig igenom fortare och blir mer "tom" på ångest efteråt.

Jag har alltid varit en människa som "övertänker" det mesta. Jag klurar, funderar och vill gärna ha både plan A, B, C och gärna D också inför precis varje sak jag ska ta tag i. Som upplagt för en ganska rejäl ångest alltså. Min man lyckades efter ett par år tillsammans få mig att förstå att ibland behöver man inte ha en plan för varje tänkbart scenario som kan dyka upp i ens liv. Vi löser det längs med vägen. Nu har jag ingen som lugnar mina tankar längre. Men hjärnan har löst det ändå eftersom jag inte kommer ihåg så värst mycket ens från igår. Att vara hjärntrött kanske är det absolut bästa för en "övertänkare"? Du klurar aldrig så värst länge på samma sak. Problem solved. 

Men jag vet varför det går neråt just nu. Det är snart på dagen två år sen min man kom hem från ett läkarbesök som inte skulle vara ett allvarligt samtal, hängde av sig jackan i hallen och vände sig mot mig. "Jag har cancer". 

Att städa inuti

Ibland blir det ju inte riktigt som man har tänkt sig. Min plan ihop med min kurator var att ta ännu ett steg mot att börja jobba full tid snart. Det blev inte så. Förra gången jag var hos kuratorn hände en ganska akut grej och jag fick en ångestattack där och då. Det fick henne att börja fundera på om det här verkligen var en bra plan? Nej. Vid mitt besök igår kom vi överens om att jag nog måste ta ett litet kliv tillbaka och inse att det nog inte funkar att gå framåt i samma tempo. Inte precis just nu. 

Jag blir fortsatt sjukskriven på halvtid ett tag till plus att det ska göras en uppföljning på mina diagnoser. Jaha. Bara att acceptera att det inte alltid funkar som man tänkt. Kroppen (och framför allt knoppen) kör sitt egna race just nu och då gäller det ju att lyssna noga. Det sista jag vill är att rasa helt igen och få börja om från början. Inte när jag ändå kommit så här långt.

Under helgen som var så fick jag mina änglakort lagda av en fin vän som numera kan kalla sig för medium. Jag fick veta otroligt mycket om saker runt mig nu och mycket är saker som jag tänkt på men inte uttryckt för någon än. Så att hon prickade in nästan allt känns bra. Änglarna ville visa att de håller med mig. 

Jag måste försöka börja rensa ut gammalt skräp inuti. Jag måste städa mitt inre för att slippa bära runt på saker som hänt, saker som jag har skuldkänslor över och saker som inte går att förändra hur gärna jag än vill. Det finns så mycket som är så tungt för mig att bära och det är tydligen dags att försöka släppa taget om det. Men för någon som bär på en djup sorg så kan det lätt förväxlas. Man vill eller vågar inte släppa taget helt för då kanske det betyder att man släpper taget om sorgen? Att man på något sätt inte har kvar den som försvunnit ifrån en? Men det går ju inte att ha mer fel, har jag äntligen insett nu. Min sorg och min kärlek till Risto är ju för alltid en del av mig, en del av vem jag är. Att släppa taget om en massa skräp från hans sjukdomstid och saker som hände då, kan ju bara göra mig bättre. Lättare. Det tar ju inte bort min kärlek eller mina minnen av honom. Snarare kan jag ju fokusera mer på det om allt det andra städas bort. 

Men det är svårt. Allt sitter så djupt rotat i ens inre och att bara släppa taget är lättare sagt än gjort. För mig har det hjälpt att meditera. Att få cirka 10 minuter varje idag (ibland mer) av total avslappning och djupandning har tagit mig en bra bit framåt på den stigen. Jag använder mig alltid av kristaller i händerna och fågelkvitter från skogen på Spotify. Jag tar två kristaller på måfå och vet att de jag väljer är de rätta för just den här dagen. Det är alltid här jag får mina "änglabilder" numera. Jag är alltid i naturen. Oftast är det många änglar med. Oftast är Risto med mig och ibland dyker även chefen själv upp med budskap av olika slag. En änglabild nyligen var så skarp och verklig. Jag och Risto satt på en äng mitt emot varandra och jag la mitt huvud mot hans bröst. Han smekte mig över håret samtidigt som han sa: "Vila hos mig Anna, slappna av. Här är du trygg. Kom alltid ihåg att det vi har nu är för evigt och för alltid. Jag är hos dig alla dagar."

På flera sätt har detta visat sig vara ett viktigt budskap som jag tydligen ska ta med mig för resten av livet. Och jag tänker på det ofta. Hans röst som säger att jag ska vila hos honom. För alltid. 

Kristallerna denna gång blev Rosenkvarts för
villkorslös kärlek och Jaspis för healing.