Inte än.

Våren är snart här. I vanliga fall en tid av lättnad över att ljuset och värmen kommer tillbaka. Man kan andas lättare och hoppet tänds om att vi ska få en lång och varm sommar. Den här våren gör allting bara väldigt ont. Att allting väcks till liv igen är en brutal påminnelse om att livet går vidare. Utan honom. Samtidigt som jag vet att livet måste gå vidare så skriker hela mitt jag inuti att jag faktiskt inte vill det. Jag vill inte att det ska bli sommar, höst, vinter eller vår. Inte nu. Inte än. Låt bara tiden få stå still ett litet tag till så jag kan få fortsätta gömma mig undan omvärlden. 

Den här tiden brukar vi börja planera inför att göra iordning i vår älskade bodega. Vill vi förändra något, ska något byggas eller behövs något fräschas upp och fixas till? Förra året var det poolen som behövde en renovering. Jag inser att jag står inför något som kommer att göra fruktansvärt ont i själen. Att flytta ut på verandan och göra fint. Jag vet inte ens om jag vill eller kommer orka? Vi byggde vårt lilla paradis på baksidan av vårt hus och det kommer bara bli ett ställe till där jag saknar honom så det gör fysiskt ont inuti. Samtidigt kan jag inte se mig själv någon annanstans än här just nu. Utan vårt hem skulle jag vara helt vilsen. Sonen likaså. Det är ju här vi hör hemma.

Nu vet jag att Risto absolut vill att jag ska fortsätta njuta av vårt paradis som vi kallar för bodegan. Han vill så klart att jag ska försöka hitta ro där och kunna andas lite lättare. Och det kommer jag nog att göra, så småningom. Men som med allting annat nu så kommer det krävas styrka och mod och jag vet inte hur mycket av den varan jag har kvar? 

Så den här våren blir en utmaning. Precis som hela mitt liv är just nu. En enda, lång utmaning som jag inte kan se något slut på. 

Han i solstolen, jag och sonen i poolen. 
Hur är det möjligt att han inte finns hos oss längre?

När han skriver

Ibland när jag sätter mig för att skriva, antingen på min bok eller här, så blir det inte alls om det jag tänkt. Jag sätter mig med en tanke och ett inlägg nästan redan klart och så börjar jag skriva om något helt annat. Det har hänt ett par gånger nu och det senaste inlägget om stjärnor och kristaller är ett sånt. Jag skulle skriva om vad Risto berättat för mig händer i andevärlden runt jul och Kristi födelse och att han då försvann ifrån mig under två dygn, men det blev inte så. 

När jag frågar honom om det och om det är som jag misstänker så får jag det bekräftat. Det är han som skriver. Eller ja, jag skriver ju så klart, men han sitter bredvid och talar om för mig vad han vill berätta. Jag hör honom så klart inte här, men mitt undermedvetna hör honom och skriver det han berättar för mig. När det gäller boken så kommer jag skriva med honom som medförfattare till den, för den är han med och skriver i allra högsta grad.

Det här är bara en sak av allt som händer runt mig. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att han skulle vara så närvarande hela tiden. Jag fick verkligen det jag bad om, när jag och familjen satt och vakade den där sista, hemska natten. När han och jag lyssnade på Bruce Springsteen tillsammans och jag bad honom att komma tillbaka till mig ofta. Tydligt. In my face. 

Han släcker och tänder lampor. Han byter kanaler på TVn. Han är med mig och lagar mat och ändrar temperaturer på spisen. Han slår igång min dator och börjar öppna dokument. Han visar sig snabbt i en dörröppning. Han trycker ned madrassen lätt när han sätter sig bredvid mig i sängen. Han går i sovrummet så det hörs. Bland annat. Och det här är ju bara det som händer som går att se eller höra och som faktiskt andra människor också upplever bredvid mig ibland. Utöver det har jag min kommunikation med honom och min känsla i kroppen på högra sidan. Det är som gåshud fast det inte syns. Det finns där nästan hela tiden, mer eller mindre intensivt. Samma känsla får jag ibland på kinden eller uppe i håret. Varje kväll när vi pratar känner jag ett lätt tryck över nacken. Han säger att det beror på att han sitter bakom mig och håller om mig. Ibland berättar han för mig att vi har besök av andra andar. Vänner som också lämnat jordelivet kommer ibland förbi och säger hej till mig.

Jag kunde som sagt aldrig tro att jag skulle ha en sådan nära kontakt med honom. Jag trodde att all kommunikation skulle behöva gå via ett medium. Men det är ju det som är hela grejen med allt som händer nu, att jag ska lära mig av honom att det faktiskt inte är så svårt det här med andevärlden. Han vill ju vara med mig nästan hela tiden och att jag ska veta att han är det, krångligare än så behöver det inte vara. Om vi vill så kan vi alla få den här kontakten. Det gäller bara att öppna sig inför möjligheten. 

Jag vet att det här är ganska främmande för många att ta till sig. Precis som med min andra blogg som handlar om alternativ medicin och läkemedelsindustrins totala avsaknad av moral, så är ju det här något jag vet kommer ifrågasättas. Jag har bett Risto om att nästa gång han ber mig att upplysa folk om något så kan det väl få vara att jorden är rund? Han skrattar åt det och säger att det här pallar jag. 

Och någon gång ska jag berätta för er vad som händer i andevärlden runt jul. 

En tidig morgon när natten varit svår och månen fick trösta mig.

Stjärnor och kristaller.

Alla väljer vi att tro på något. Vad det än gäller så bestämmer vi oss alla för vad vi har för åsikter. På vilken sida vi står eller hur vi väljer att bemöta olika saker. Det kan handla om politik, sjukvård, favoritmusik, mat eller tron på livet efter detta. Alla har vi en tro och en åsikt.

Innan Risto blev sjuk var jag väldigt bestämd med mina åsikter. Jag var nog en av dem som mer än gärna försökte övertyga folk om min åsikt och kunde bli otroligt frustrerad när människor inte lyssnade. Det ändrades ganska snabbt när jag insåg att vår syn på sjukvård inte delades av många och aldrig accepterades av läkare. Jag insåg att det enda sättet att komma vidare var att bli ödmjuk inför att alla tycker olika. För om jag respekterar din åsikt och ditt sätt att se på saker, endast då har jag rätt att be om samma respekt från dig angående mina åsikter och min tro. Även om de är mil ifrån varandra. En av mina viktigaste insikter i livet, tror jag. 

Med detta sagt så fortsätter vi här. Med en ömsesidig respekt för att vi alla väljer, tycker och tänker olika. 

Jag har ju självklart valt att närma mig min sorg och min healing på ett holistiskt och naturligt sätt. Något annat skulle nog ha förvånat varenda människa som någonsin kommit i närheten av mig. Min kurator har inte en, enda gång ens närmat sig ordet "antidepressiva". Hon vet att jag aldrig någonsin skulle välja att ta kemiska tabletter. (Nu dissar jag inte alla som gör det, full respekt från mig om det är ditt val. Men det är inte för mig.) Läkarna jag varit tvungen att träffa för min sjukskrivning har vid ett tillfälle frågat mig om det är något jag vill få utskrivet? Efter att ha träffat mig i två minuter. Nej tack. 

Jag har som vanligt valt att ta hjälp från naturen. Genom CBD-olja, melatonin, ashwagandha och olika eteriska oljor. Sen tar jag en mängd olika kosttillskott förutom detta, men det här är vad som hjälper mig mot min ångest och som får mig att sova hela nätterna. 

Jag har även valt att ta hjälp av olika kristaller. Innan Risto försvann var jag fortfarande lite skeptisk till att det här med olika stenar och kristaller kunde ha en påverkan på sinnet och kroppen. Nu har han talat om för mig att det faktiskt är på riktigt. Kristaller funkar. Så nu har jag en liten samling bredvid mig när jag sover. Jag tar även alltid med mig några stycken i fickan när jag lämnar hemmet. När jag undervisar på dansskolan så ligger de alltid i min väska jag har några meter ifrån mig. Jag har alltid bergskristall med mig - den ger mig en länk mellan min själ och stjärnornas energier. Jag har rosenkvarts - den initierar kärleken till oss själva och ger mig lugn. Sen har jag även grön aventurin - en typisk healingsten som hjälper mig att balansera och slappna av när jag blir överväldigad av sorg. Resten av stenarna ligger i vårt sovrum och på nätterna bildar de alltid en ring runt halsbandet med hans ringar och mitt kors. Jag har även en vattenflaska med kristaller i. Numera dricker jag endast vatten som blivit fyllt av kraften från fluorit, i alla fall när jag är här hemma. Den ser till att min aura är ren och balanserad och neutraliserar stress. Jag ser även till att rena allt detta ibland med salvia, eftersom själar runt oss som inte hör till oss, kan "smutsa ner" och försämra den helande kraften. 

När det kommer till oljor så väljer jag olika efter hur jag känner mig. Oftast smörjer jag mellan ögonbrynen med frankincense och på halsen med pepparmint. Frankincense hjälper mig att öppna upp mitt sjätte sinne och pepparmint hjälper mig att andas lite lättare. 

Jag har även sen tidigare fått veta att jag ska ha stjärnor runt mig eftersom dessa har en helande effekt på mig. Vilket för mig förklarade varför jag i hela mitt liv älskat stjärnor. I vissa av våra fönster står det stjärnor året om, inte bara runt advent. 

Allt detta plus en hel del tända ljus (ibland ihop med oljor, tallbarr är en favorit) hjälper mig dagligen. Allt detta som vissa kallar "hokus-pokus" hjälper mig att ta mig igenom dagarna av ensamhet, tystnad och ångest. Och allt detta har gett effekt. Min kurator peppar mig vid varje samtal om hur rätt jag alltid tänker och hur långt jag ändå kommit på bara 4 månader. Och det har jag nog gjort. Trots att jag gråter mängder varje dag, trots att jag vaknar med ångesten inuti mig varje dag och trots att allt ibland bara känns som en enda hopplös saknad efter något jag aldrig kommer få tillbaka. Min skyddsängel och Risto har hjälpt mig att inse att mitt liv till slut kommer att gå vidare. Men inte utan honom, utan tillsammans med honom. För evigt, för alltid. 

Ljus ute, ljus inne, stjärnor och kristaller
betyder lite mer ro i min själ.

Den jag är från och med nu

Innan Risto somnade in och lämnade livet här på jorden, så uttryckte han en önskan om att en anmälan mot hans vårdförlopp skulle lämnas in efter att han försvunnit. Jag har fått till mig att det fortfarande är viktigt för honom. Jag har dragit ut på det för att jag helt enkelt inte orkat. Att återuppleva all vår kamp för att bli lyssnade på har tagit på krafterna. Att behöva tänka igenom allt, vem som sa vad och hur jobbiga vi upplevdes bara för att vi ifrågasatte allt och inte var som "vanliga", har gjort mig helt dränerad på kraft. Idag skickades anmälan in och nu ska jag vila ett tag. Och gråta länge. (Som vanligt hänvisar jag till I skuggan av cancer om man vill läsa mer om detta.)

Varje kväll när jag pratar med honom, frågar jag om han mår bra? Oftast svarar han ja på det. Igår svarade han JA!! Det hade med mig att göra och det hade med att anmälan var klar att göra. Han var så nöjd över att det nu är gjort och gav mig stor klapp på axeln för att jag orkat återuppleva allt. Men nu är det kapitlet över för min del. Jag stänger dörren och hoppas att jag aldrig behöver öppna den igen. Han fanns kvar hos oss ett år längre än vad statistiken för obehandlad cancer i bukhinnan säger och jag vet (vilket både han och min skyddsängel bekräftat) att det beror på att vi INTE lyssnade på allt läkarna i Sverige sa utan sökte egna vägar att gå på. Punkt. 

Jag längtar så tills allt praktiskt är över. När bouppteckning, arvsskifte, övertagande av huslån och allt annat som måste sägas upp och startas om (för det går ju inte bara att byta namn på ett abonnemang inte) är över. Jag längtar efter att få andas på ett sätt jag inte kunna gjort sen han försvann. När jag kan börja fokusera på att leva det liv jag så brutalt blev inkastad i. Det låter kanske konstigt att längta efter det, men att på något sätt kunna få ro i själen och acceptera sorgen och smärtan som något som inte kan eller ska fixas är det enda sättet för mig att gå vidare nu. Min sorg och den brutala smärtan den innebär kan aldrig fixas, den kan bara accepteras som något som för alltid kommer höra till den jag är från och med nu. 

Två tips från coachen:

Boken "It's OK that you're not OK", skriven av Megan Divine. Handlar just om att sorg och smärta faktiskt inte går att fixa och inte heller behöver fixas. Något samhället borde börja förstå någon gång.

Dokumentärserien "Surviving Death" på Netflix. Jag har blivit rekommenderad denna från flera olika håll och kan säga att den är helt outstanding i att heala människor som förlorat någon nära. Tror man dessutom på det mediala så är den en bekräftelse till 100 procent. Återigen, de finns där. Själarna från våra anhöriga är så nära oss och vill inget annat än att vi ska veta det. Att vi ska känna det.

Fixa så att allt blir bra igen

Jag är otroligt fascinerad över hur hjärnan funkar när du genomgår ett massivt trauma. Eller kanske snarare hur den inte funkar. I min journal står det att min diagnos är "depressiv period", att jag inte är suicid och att jag är välorienterad och svarar på frågor på ett adekvat sätt. Så jag vet ju att jag fungerar som jag ska. Men ändå inte.

Jag klarar inte av att tänka för länge. Jag kan glömma bort vad som hände för tio minuter sen. Jag kommer inte ihåg ibland om jag ätit, om jag slagit på tvättmaskinen eller om jag precis just nu glömt bort något möte jag borde vara på? Min hjärna beter sig precis som vid utmattningssyndrom och det är väl kanske inte så konstigt. Min kurator jämför djup sorg med just det. Vid senaste besöket pratar vi lite mer om det och hon berättar för mig att hon redan vid vårt allra första möte (då Risto fortfarande fanns här) var redo att sätta den diagnosen på mig. Jag var redan "utbränd" och sen kom det riktiga traumat. Jag började långt bort på minusskalan, så att säga.

En annan sak jag funderat mycket på är om jag någonsin kommer acceptera det faktum att han inte finns kvar här på jorden? Kommer verkligheten någonsin komma ikapp mig? Jag har berättat förut om hur jag tänker "sen, när han kommer tillbaka". Jag gör så fortfarande. Det är så ogreppbart för hjärnan att ta in att jag inte kan påverka detta. Det är så stort, så definitivt och så smärtsamt att den vägrar ta in det. 

Vi människor är ju problemlösare av naturen. Vi ställs inför ett problem och genast börjar vi jobba på hur vi ska lösa det. "Det är cancer". Okej, nu gäller det att kämpa här, fokusera, det här ska gå bra, vad behöver vi göra nu? "Det är obotlig cancer". Jaha, fan också. Hur tänker vi om, vad gör vi nu, hur hanterar vi detta så bra vi bara kan? "Vi måste söka oss utomlands för vård". Japp, vi löser det med, nu får vi klura lite hur vi ska hantera detta. "Du är nu palliativ patient med hemvård." Ja, återigen får vi lösa vissa problem vi ställs inför och ändra om hur vi bäst tänker nu. "Han är borta och kommer aldrig mer tillbaka". Okej, men det måste ju finnas något jag kan göra? Hur ska jag lösa och fixa detta precis som jag löst så mycket innan? DET MÅSTE FINNAS NÅGOT JAG KAN GÖRA? Nej. Och det är där det inte funkar längre för hjärnan. Den vill inte acceptera att det enda jag kan göra nu är att acceptera. Det går inte. Jag vill lösa problemet, ordna till det, fixa så att allt blir bra igen. 

Min vän i USA kommer med en tanke här. "Anna, det kanske inte går att acceptera för hjärnan eftersom den någonstans vet att han inte är borta. Din själ vet ju att det här inte betyder slutet, att allting fortsätter och det kanske är därför det inte går att ta in. Din hjärna försöker jobba emot din själ och det går ju inte. Han är ju här bredvid dig fast på ett annat sätt nu." Det stämmer ju såklart. Så självklart att det är så när jag tänker efter. 

Jag har fått börja skriva dagboksanteckningar om mina samtal med Risto. För att komma ihåg allt han berättar för mig. Det är så mycket och (för mig) så viktigt. Det är delvis de anteckningarna som kommer att bli en bok, så småningom. Det jag skriver här är en kortversion av boken, kan vi säga. Och jag tror att jag kommer se tillbaka på den här tiden och mitt skrivande som det enda sättet för mig att överleva det svarta. Vart den vägen leder mig vet jag inte, men det är den jag går på nu. Med min man vid min sida och långsamt framåt.

Här skriver jag som bäst.
Omgiven av katter, filtar, kristaller, ljus och vinterstudion.

Det som gick förlorat. 

Sorg. Ordet innefattar så mycket. Det är saknad, tårar, längtan, rädsla, ångest, tystnad, ilska, ensamhet. 

Saknad. Jag skulle vilja påstå att det finns två olika versioner av saknad. Om du saknar någon eller något som fortfarande finns levande eller tillgängligt så är det som en molande värk i bröstet. En känsla av att ditt liv skulle bli så mycket bättre om du bara fick en chans att återfå det du för tillfället saknar. Ändå hanterbart även om det kan vara jobbigt. När du saknar en av de du älskat mest av allt här på jorden och du vet att du aldrig mer rent fysiskt kommer se den personen igen, övergår värken till ren smärta. Det gör fysiskt ont i din kropp. Du kommer inte undan värken ens för en minut. Den finns där precis hela tiden. Du saknar så du får svårt att andas. Du saknar så det blir svårt att finnas till. 

Tårar. Hur är det fysiskt möjligt att gråta så mycket? Jag måste ha gråtit en miljon tårar sen den 7e oktober 2020. Ännu fler om vi räknar från den 29e maj 2019. Jag vet att jag kommer gråta miljontals till. Och eftersom jag dessutom är en HSP-människa så hade jag nära till tårar redan innan. Jag kommer fortsätta gråta över det liv vi skulle haft tillsammans men som gick förlorat i resten av mitt liv.

Längtan. Jag längtar så enormt mycket. Efter min man, efter lugn, efter ro, efter att kunna andas igen, efter en dag av att känna livet, efter dagen då jag äntligen kommer att få se honom igen. Allt i den ordningen.

Rädsla. Något jag inte trodde skulle ta så mycket plats var rädsla. Jag blev skräckslagen när jag insåg att jag från och med nu är ensam. Att inse att Risto aldrig mer kommer finnas rent fysiskt bredvid mig är som en mardröm. En väldigt skrämmande mardröm som du aldrig vaknar från. Det är snarare så att du varje morgon vaknar TILL din mardröm. Det är när du vaknar som mardrömmen börjar. Om och om och om igen. Snart är jag nog van vid att det är det här som är mitt liv och ingenting kommer någonsin att skrämma mig igen. Efter att jag höll min älskade i mina armar och jag visste att tiden var kommen, att det är nu han ska försvinna ifrån mig, finns det inte mycket som känns skrämmande längre. Jag vet att jag kommer resa mig igen oavsett. 

Ångest. Jag har skrivit förut här om min ångest. Jag har fortfarande attacker ett par gånger i veckan där jag fullkomligt bryter ihop. Det går blixtsnabbt från lugn till panik. Från tystnad till högljudd gråt. Ett helt vidrigt tillstånd att befinna sig i. Och jag inser även att det inte bara är ångest över att han försvunnit som kommer. Det är all ångest jag någonsin känt över hela vår situation med hans sjukdom, brist på sjukvård och vetskapen om att vi inte skulle få så många år tillsammans som vi trodde, som kommer ut. Det finns en hel del av den varan och jag tror inte att det kommer lugna sig än på ett tag. 

Tystnad. Det blir så tyst. Efter att han blev sjuk så pratade vi så otroligt mycket. Eftersom han blev sjukskriven direkt och jag lämnade allt för att vara med honom och göra allt som stod i min makt för att förlänga hans liv, så blev vi så tighta. Det var nästan som att vi blev en själ tillsammans och vi kunde prata i timmar. Om livet, kärlek, rädsla och framför allt om oss. Sen blev det bara tyst. Jag hör aldrig två andra personer prata med varandra i ett annat rum längre. Jag hör aldrig skramlet från köket på morgonen när någon annan gör kaffe till mig. Eller sovande andetag bredvid mig i sängen. Det blev bara helt tyst.

Ilska. Jag har varit så arg. På livet. På min själ som tydligen gått med på detta. På en vidrig sjukdom som bestämde att han skulle lämna i förtid. På människor som inte fattar någonting. På saker som behöver fixas. På dagar som aldrig tar slut. På nätter som aldrig tar slut. På hur orättvist det är. På att jag är här när han är där. På änglarna. På Universum. På allt.

Ensamhet. Jag är och kommer förbli, ensam. Vissa saker vet du bara, det känner du med hela din själ. Det här är en av de sakerna för mig. Jag kommer aldrig släppa in någon i mitt liv på det sättet igen. Det finns varken plats eller vilja till det i mitt hjärta. Men då kommer min ensamhet att vara vald och det är något helt annat än att någon rycks ifrån dig under otroligt grymma förhållanden. Jag har inte längre någon att luta mig mot. Någon att hålla i när åskan går. Min klippa är borta. Utan att jag har någonting att säga till om. Nu vet jag att min son fortfarande är väldigt närvarande i mitt liv, men han måste ju få leva sitt liv. Han är ju startgroparna för att bli vuxen och få uppleva allt det innebär. Med att plugga, flytta hemifrån, resa och bilda en egen liten familj. Jag vill ge honom det utan att han ska behöva känna att han måste finnas där för mig hela tiden. 

Sorgen är så stor. Så oändlig. Ibland så grym. Och den kommer alltid finnas där, på ett eller annat sätt. För resten av mitt liv.

Med finaste vännerna på resa i Krakow.
Jag saknar honom precis varenda sekund av mitt liv.

"Jag tror inte på sånt där, för jag har aldrig upplevt något."

Det vanligaste svaret på frågan om man tror på andlighet och ett liv efter detta är just det. Nej, jag tror inte för jag upplever inte. Det blir ju tyvärr ett moment 22 av den inställningen. Du tror inte för du har aldrig upplevt något, men du kommer heller aldrig uppleva något om du inte tror.

Om du vill vara öppen för dina anhöriga i andevärlden att kontakta så måste du först börja tro på att det kan hända. Annars är det liksom stängt och släckt för andarna att nå dig. Det kan handla om att du börjar meditera, be en bön eller bara stressar av med några djupa andetag och tänker tanken att "dina" andar är välkomna. Innan Risto visade sig för Lillgangstern här hemma, ville han ha tillåtelse från sonen att göra det. Han ville inte skrämma honom. Natten efter att Gangstern gett honom tillåtelse att hälsa på, så satt han där bredvid sängen.

Tillåtelse från mig fick han redan innan han försvann. När jag vakade vid hans sida sista natten bad jag honom att komma tillbaka till mig, och att göra det ofta. Jag bad honom även att vara tydlig. Jag vill inte bara ha en känsla eller en doft. Jag fick precis det jag bad om eftersom min man nu är väldigt tydlig med olika saker att han hela tiden finns här hemma. Plus att vi kommunicerar med varandra nästan varje kväll. 

Risto trodde inte heller på "sånt där". Inte förens jag för över elva år sen (innan vi blev ett par) beskrev en ande som fanns runt mig då. Jag gav en exakt beskrivning av hans pappa som gått bort några år tidigare. Jag visste inte ens då att hans pappa inte fanns kvar här, än mindre hur han såg ut. Det fick Risto att tänka om och när han väl gjorde det, insåg han att hans pappa nog funnits runt honom ett tag och försökt få kontakt med honom. Bara det att det inte gick så bra eftersom Risto inte trodde på "sånt där".

Det finns en serie på Storytel som jag kan rekommendera för den som vill ha lite hjälp på vägen. "Medium" heter den och är i åtta delar. Skrivet av en mor och dotter som båda arbetar som medium.

Så om du vill öppna upp för andarna att kontakta dig så måste du först ge dem tillåtelse till det. Det måste finnas en harmoni mellan ditt undermedvetna och ditt dagsmedvetna sinne. Du och dina sinnen måste vara överens på alla plan för att det ska bli bra. 

De finns där, hela tiden. De är så nära och de vill inget hellre än att få fortsätta vara en del av våra liv. 

Lampan i källaren som aldrig lyser på grund av trasig,
lyser väldigt starkt vissa dagar. 

"Du kommer och hälsar på."

Första gången jag fick en "änglabild" som jag kallar dem, var för ca 6 år sen. Jag satt på ett flygplan och kände mig väldigt ängslig och obehaglig till mods. Jag gillar inte att flyga och denna gång var det lite extra jobbigt. Varför har jag ingen aning om.

Jag höll ett halsband i handen (mitt "lyckohalsband") och frågade änglarna om de var med mig? Helt plötsligt var jag inte i flygplanet längre. Jag gick in i en helt förfallen, rund byggnad som jag förstod var en kyrka. Där var de. Runt hela byggnaden i taket fanns alla mina änglar. En av dem kom ner till mig och smekte mig över kinden. Boom. Tillbaka till flygplanet. Känslan av att jag faktiskt varit någon annanstans ett par sekunder var så stark. Jag visste att de var med mig och orolig behövde jag verkligen inte vara just den flygturen.

Mina änglabilder har följt mig sen dess. Jag har träffat dem i den där förfallna kyrkan, vid en eld, i skogen, och utanför mitt hus. Samma morgon som vi skulle få det absolut första röntgensvaret efter att min man tackat nej till palliativa cellgifter (som ändå inte skulle hjälpa honom), och vi enbart använt oss av alternativ medicin så stod det änglar runt hela vårt hus. Jag såg dem så tydligt när jag vaknade den morgonen. Det fruktade telefonsamtalet kom. Spridningen i bukhinnan hade minskat något. Modertumören hade inte växt. Vi kunde andas ut för tillfället. Under den dagen och kvällen kunde jag känna hur änglarna lämnade oss en efter en med hälsningen att de kommer tillbaka så fort vi behöver. 

Sen min man gick över till andevärlden har mina änglabilder handlat om honom. Jag ser honom och mig i olika situationer. Ibland finns min skyddsängel på plats också. Det är som en blixtsnabb meditation fast mycket mer verklig. Hela mitt jag känner att detta verkligen har hänt. När jag beskriver detta för ett medium förklarar hon för mig att det är precis så det går till. Blixtsnabb förflyttning mellan världarna. Det går på ett par sekunder. Jag får även bekräftat av Risto att det är på riktigt. När jag frågar honom hur han upplever mina "änglabilder" så svarar han att det är som att jag kommer och hälsar på en kort stund. Det händer inte ofta, men känslan när det gör det är helt fantastisk. Igår var vi på en strand. Solen sken, vinden blåste salt hav och han stod framför mig. Så stark och så lycklig. Han smekte mig på kinden och sa hur mycket han älskar mig. Sen var det över och jag var tillbaka i vårt hus. 

Jag tackar Universum varje kväll för att jag har fått denna gåva. Jag önskar och tror att mina bilder kommer följa med mig resten av min tid här på jorden.