Fem orsaker till att min akupunktör är en av mina favoritpersoner just nu.
1. Risto gillade honom och hade ett stort förtroende både för honom och att NADA-behandlingen skulle hjälpa. Vilket den också gjorde. Risto kände att han blev hörd på ett sätt som vi inte var vana vid här hemma i Sverige. Vi fick bekräftelse istället för ifrågasättande. Något min man och jag var otroligt tacksamma över.
2. Det funkar även för mig. Efter bara fyra behandlingar känner jag stor skillnad och ångestattackerna har bara varit två i antalet på fem veckor. Det har inte hänt sen Risto gick över till andevärlden. Ångesten har mer blivit "vanlig" sorg och när jag gråter nu så känns det som att det rensar istället för att det bygger upp till en attack. Trycket över bröstet börjar lätta och jag behöver inte längre anstränga mig för att ta ett djupt andetag. När riktigt mörka tankar kommer så kan jag hejda dem i tid. Om jag redan tänkt samma sak 7953 gånger innan så finns det ingen anledning att tänka dem igen. Been there, done that och oftast lyckas jag häva ångesten innan den slår till med full kraft.
3. Akupunktör-Christer är den enda som helt utan anledning och med samma lätthet som om vi pratade om vädret ställer frågan: "känner du av honom ofta?" Den frågan har jag bara fått från den närmsta kretsen förut och då alltid efter att jag först berättat något av alla de saker som händer här i vårt hem. Christer pratar om själen, naturen, meditation och kost på ett sätt som är en fullträff för mig. Men så är han också utbildad i Kina och har praktiserat på flera universitetssjukhus där.
4. Jag får ett tillfälle att fortsätta besöka mitt lilla fik som blivit en favorit. Alltid en latte och smörgås efter min behandling för att landa lite innan jag sätter mig i bilen för att köra hem. Det är gott, det är lugnt, det är jag och pensionärerna. Här använder man små kaffekoppar med öron, dekorerade med små blommor. (Inte till min latte då, men till alla som beställer vanligt kaffe.) Ett nytt ställe där jag andas lugnt och fint.
5. Jag äger mina fredagar igen. Sen Risto försvann har fredagar varit min värsta dag i veckan. Ångesten slog alltid till på eftermiddagen när jag insåg att han inte kommer komma hem från någon jobbresa den här veckan heller. "Vi kommer inte laga en god middag ihop med ett glas rött och prata vid köksbordet i flera timmar den här fredagen heller". Den ångesten var brutal och fruktansvärd. Nu har fredagar blivit en av dagarna jag ser fram emot. Det är en dag då min själ helt får leda och jag gör enbart det jag mår bra av. NADA, fika, promenad, meditation och vila. Jag älskar mina fredagar nu.
Och jag vet att Risto är med mig och tänker "äntligen".
 |
| Fredagar i bilen på väg till Karlstad. Bra fredagar. |
