Jag har ju bara blinkat

Tiden har gått så fort. Samtidigt som den stått helt still. Sonen säger att det känns som ett år sen Risto försvann ifrån oss. Jag håller med men tycker även att det var igår.

En jobbig dag kan kännas som att den aldrig tar slut och ändå så har jag bara blinkat och det är snart fyra månader sen han lämnade oss. Det går upp och det går ner. Helt plötsligt är det snart vår igen och jag kan inte förstå hur snabbt denna vinter gick medan jag gömde mig undan omvärlden. 

Gamla minnen börjar dyka upp. De är helt glasklara och jag trodde verkligen inte att jag kunde komma ihåg så mycket i detalj. Men det kan jag. Tio år gamla händelser spelas upp i minnet som om de vore från igår. Ena stunden står jag och ska fixa kaffe och nästa stund sitter jag på huk på golvet medans panikångesten river sönder mitt inre. Allt på grund av att jag helt plötsligt får en minnesbild från förr. Och att jag då helt plötsligt återigen blir medveten om att han aldrig mer kommer finnas hos mig i den här världen.

I sådana lägen är det så svårt att hålla ihop det. Jag vill bara försvinna. Från vad och till vad vet jag inte. Jag vill bara bort. Gråten blandas med ilska och jag kan inte förstå meningen med allting nu? Jag vet att han säger till mig att han och jag nu ska hjälpa andra själar, både hos honom och mig, att förstå hur nära vi är varandra. Hur lätt vi faktiskt kan kommunicera när vi öppnar oss och lär oss hur. Men när sorgen är som värst så kan jag inte acceptera att det blev just vi två som skulle göra detta. Varför kunde inte några andra göra det? Jag vill bara ha tillbaka mitt liv så som det var innan vi fick ett fruktansvärt besked från hans läkare. 

Jag har ju pratat om det här med karma förut och hur man tar med sig sin karma genom sina jordeliv. Jag har ofta frågat min man vad jag möjligtvis kan ha gjort i tidigare liv för att få detta liv nu? Jag måste ju ha varit mörkret själv? Nej, så klart inte, får jag till svar. Istället så har min själ gått med på att känna sorg den här vändan i livet (vilket jag ibland kan ha otroligt svårt att acceptera). Och att det var just sorg som var kvar för min själ att lära sig innan den var klar.

Jag har fortfarande inte helt förstått att jag aldrig kommer se dig igen vid min sida. Men förstår man nånsin det? Jag tror inte det. 

Så mycket bilder.

Precis som han var i jordelivet

När själen lämnar kroppen händer något. Alla som suttit bredvid någon när den drar sitt sista andetag vet detta. Energin i rummet förändras direkt. Allting är plötsligt helt annorlunda. I vårt fall så valde min man att rensa hela huset direkt. Hans mamma gick och öppnade vår ytterdörr precis efter att hans själ lämnat oss. Sen tidigare hade vi ett fönster öppet i köket. Men efter det hände något konstigt. Någon eller något öppnade nästan varenda dörr och fönster som finns i hela huset. Vi tänkte inte ens på det. Inte förens det blev kväll och jag var tvungen att gå runt i varenda rum och stänga fönster så blev jag uppmärksam på detta. Vem öppnade ALLA fönster? Känslan av att min man så väldigt gärna ville rensa ut allt som hade med hans sjukdom att göra var så stark. Han ville att allting bara skulle svepas ut direkt och lämna huset friskt och rent. Och lugnt. 

En annan sak som var konstigt med det, det blev inte kallt. Min man gick bort den 7 oktober strax efter sju på morgonen. Ganska kyligt ute då. Inne i huset var det 25 grader varmt. Trots öppna dörrar och fönster. Det fortsatte så. I en vecka hade vi 25 grader varmt i huset utan att ett, enda element var på. I efterhand har jag fått veta av ett medium plus Risto att detta berodde på alla änglar och själar som var här den dagen och dagarna efter. De var otroligt många. 

I dödsögonblicket finns alltid änglar och själar från ens familj som gått före närvarande. När jag frågar min man om detta får jag till svar att en själ inte kan gå in i ljuset själv. Det måste komma någon för att hämta en. Min man mötte tydligen upp dem och bad dem att komma tillbaka om ett par dagar. Han ville inte lämna mig, inte ens för en kort stund.  Efter någon vecka kom de tillbaka för att ta med honom och han gick in i ljuset. Men det betyder inte hej då till oss som är kvar här på jorden. Här är han ju lika mycket fortfarande. Det betyder bara att istället för att vara en vilsen själ utan hem, så är man en själ fylld av ljus och kärlek. 

Precis som han var i jordelivet alltså.

Ännu ett berg att bestiga.

Jag försvann från jordens yta i lite mer än fyra månader. 

Först för att helt fokusera på att hjälpa och stötta min man när det började bli uppenbart för oss att det inte skulle gå så länge till. Jag försökte att vara hos honom varje minut, varje sekund. Det är en av sakerna som plågar mig mest nu, att jag helt enkelt inte orkade vara där precis varje minut. Inte för att han krävde det, utan för att jag ville det. 

Sen för att han försvunnit ifrån mig. Att gömma sig undan omvärlden i det läget är för att överleva. Jag ville inte se att det fanns en värld. Min värld fanns ju inte längre, så att kliva ut i något som liknade den värld jag levt i förut kändes bara smärtsamt och konstigt. Precis allt påminde mig, och gör så klart fortfarande, om när han levde. Affären, vägarna, platser, hus, till och med vädret. I varje ögonblick finns saknaden där och tanken att "vi kommer aldrig mer uppleva detta tillsammans" är så plågsam. Det är en helt vidrig gråt som kommer då, eftersom det aldrig går att ändra på. Och även om jag kan säga saker till honom nu så kan jag aldrig riktigt få samma respons. Ett leende, en kram, ett skratt. Inte på samma sätt.  

Nu ska jag försöka mig tillbaka till arbete igen, väldigt långsamt och väldigt försiktigt. Ännu ett berg att bestiga. Att återgå till något som inte har förändrats alls, när hela jag är en helt annan person, är fyllt av tvivel. Hur är det möjligt att min dansskola bara tuffar vidare? Hur är det möjligt att jag ska stå och undervisa samma elever som innan i samma danssalar som alltid? Jag får inte ihop det och jag tappar andan ibland när jag inser att världen har fortsatt snurra. Som om ingenting har hänt.

Att sen en djup sorg jämförs med en utmattningsdepression gör det inte lättare. Min hjärna hänger helt enkelt inte med. Ni som hängt med hit från "I skuggan av cancer" vet att jag var rejält utmattad redan innan. Jag kommer inte ihåg vad som hände för tio minuter sen. Jag kan gå ner till tvätten för att slå på samma maskin tre gånger. För jag har ingen aning om att jag redan gjort det. Jag kan känna av en trötthet och veta att inom tio minuter sover jag djupt. Mina vänner ska ha en stor eloge för att de orka lyssna på samma saker hela tiden. Utan att ens påpeka att jag upprepar mig. De lyssnar, låter mig prata av mig och svarar förmodligen samma sak varje gång.

Dagarna går vidare och de är fyllda av en sorg som aldrig går över. Och även om vi fortfarande är tre i familjen här i huset så är vi numera bara två. Det var inte så här det var tänkt att det skulle bli.

"Ska inte jag tillbaka?"

Alla har vi en själsfamilj. Ett gäng själar som, precis som en familj här i jordelivet, hör ihop. Skillnaden är att en familj i jordelivet är ju bara en familj så länge man är på jorden, en själsfamilj hänger ihop genom evigheten och lever alla liv på jorden i närheten av varandra. I alla olika konstellationer. Det kan vara föräldrar, mor eller farföräldrar, barn, syskon eller vänner. Vem som helst, med andra ord. Du kan vara kvinna i ett liv, man i nästa och allt som finns däremellan. Och så länge en själ har saker kvar att lära, så återvänder man till jorden en vända till. Det är även här Karma kommer in i bilden. Du tar med dig din karma genom dina jordeliv. I andevärlden spelar det ingen roll, där behandlas alla lika, men gör gott i ett liv och du drar nytta av det i nästa. Bete dig som en viss före detta president och du får det lite tuffare när du ska tillbaka till jordelivet igen. 

Jag har fått veta att jag, Risto och min son (som har smeknamnet Lillgangstern) hör till samma själsfamilj. (Det finns fler familjemedlemmar nu som också hör till samma, jag väljer att hålla dem utanför av respekt för att de kanske inte vill figurera här.) Vi tre har alltså hängt ihop genom många liv här på jorden vilket för mig inte kom som en nyhet. Mera som en bekräftelse på saker jag redan anat och känt. 

Den första som berättade detta för mig var en fin vän som numera tränar och utbildar sig till att bli ett medium "på riktigt". Den andra var ett medium i USA. Mediumet i USA talade om för mig att min man kommer komma tillbaka in i samma familjekonstellation som finns nu. "Du kommer kanske hinna träffa hans själ igen". Jisses.

Nu har jag självklart kommunicerat med min man om detta. Jag ville veta om mina tankar om detta var rätt? De var spot on. Senaste gången vi tre var i samma familj samtidigt (ibland går man ju om varandra) så var jag och Lillgangstern syskon. Alla som finns i vår närhet nu vet jag skrattar och håller med. Klart vi måste ha varit syskon. Den syskonrelationen har vi tagit med oss in i detta liv med tjafs, gnabb och kärlek.  Risto var tydligen vår pappa då. Vilket också förklarar det magiska som hände när Lillgangstern och han först träffades. Det var som att Lillgangstern känt honom hela sitt liv och bara väntat på att han skulle dyka upp. Han tog Risto i handen och började gå genom livet helt enkelt. Inga konstigheter. (Nu kan det här låta som att Lillgangstern inte har en närvarande biologisk pappa, men det har han ju såklart. En helt fantastisk sådan.) 

Jag får även bekräftat av Risto att han kommer komma tillbaka in i samma familj igen, precis som mediumet i USA redan har berättat. När jag frågar honom om mitt deltagande längre fram får jag svaret "nej".

"Vaddå nej, ska inte jag tillbaka till jorden nåt mer?"
"Nej."
"Men hur menar du nu? Är jag klar?"
"Ja."
"Vänta lite nu Risto, är det här min sista vända på jorden? Är min själ klar sen?"
"Ja, du är klar. Din själ får stanna här när du kommer tillbaka hit. Det är delvis därför du fått dina vingar."

Wow. Jag kände en sån lättnad och styrka i att få veta detta. Min själ är klar efter det här jordelivet. Den har lärt sig allt som går (vilket jag nog kan hålla med om efter de senaste åren i mitt liv) och jag kommer att få tillbringa evigheten i andevärlden. Jag kan andas ut, äntligen.

Ingen lever för evigt

Det är verkligen ett jättekonstigt samhälle vi lever i. Det är inte alls gjort för att människor ska försvinna ifrån oss. Inte socialt bland oss människor eller rent praktiskt bland företag och myndigheter. Väldigt märkligt eftersom ingen lever för evigt. Ännu mera märkligt eftersom dödstalen i exempelvis cancer bara stiger och stiger.

Människor tillåts inte att sörja längre. Jag har fått sätta min sorg på paus just nu eftersom jag måste fokusera på att fixa en bouppteckning, bråka med Försäkringskassan om EU-kort och försöka trolla fram papper till en bank som tycker att jag ska kunna visa en inkomstuppgift för 2026 för att få ta över huslån. (Vilket ju är en omöjlighet för vem som helst.)

Det största deltagandet jag fått från något företag var första gången jag ringde till ComHem för att avsluta min mans abonnemang och starta ett nytt. Nu funkade ju inte det i alla fall sen, utan jag var tvungen att ringa nio samtal till, men den första människan jag pratade med var åtminstone medkännande och avslutade med ett "ha det så bra nu och ta hand om dig". 

En otroligt konstig grej som dök upp i brevlådan adresserat till mig var reklam för en firma som köper upp, rensar och säljer ett hem efter en bouppteckning. Va? "Spara 1000 kr genom att kontakta oss innan 2020 är slut!" Okej, men om ni kollar åldern på den avlidne och åldern på mig så kanske man förstår att det inte är aktuellt att sälja ett hem just nu? Väldigt obehagligt. Och vilket register hamnade jag i efter att min man försvunnit eftersom det här med adresserad reklam även innefattar gravstenar ("BÄSTA PRISERNA PÅ MARKNADEN!") och mäklartjänster? Låt mig bara vara ifred så kontaktar jag er om jag behöver era tjänster. 

Just nu känner jag mig ganska klar med livet och har liksom lite givit upp. Det får bli som det blir. Jag kanske hamnar rätt till slut i alla fall och kan återuppta mitt sorgearbete lite längre fram i livet. Min tacksamhet över vetskapen att detta är min sista vända här på jorden är ganska stor precis nu. Mer om det längre fram, men enligt min man så är min själ klar efter det här livet och jag kan tillbringa resten av evigheten i andevärlden. Tack och bock, I’m done. 

"Jag klarar inte det här"

Att sörja är det mest omtumlande, fasansfulla och utmattande jag behövt uppleva i mitt liv. Att dessutom behöva sörja en av de två jag älskar mest av allt är inget annat än tortyr. Tänk dig att du kastas ut i ett mörkt hav där det stormar konstant och där du hela tiden håller på att drunkna. Men du gör det inte, för din kropp vägrar att släppa taget. Så du kastas runt bland vågorna av kolsvart vatten utan att se någon hjälp inom räckhåll.

För det finns ingen hjälp att få. I sorg är du helt ensam även om du har helt fantastiska människor runt dig hela tiden. Det dina människor runt dig kan hjälpa dig med är att hålla om dig, laga mat till dig och se till att du fortsätter att andas. Se till att du får prata om du behöver det, eller bara sitta tyst bredvid dig om du behöver det. Det som finns inuti dig kan ingen förstå. Den svarta geggamojan som kallas ångest finns ju där hela tiden och den kan ingen hjälpa dig med.

Panikångestattacker. En helt vidrig grej som är sorgens partner in crime. Den kommer när du minst anar det. Den slår till med full kraft och den tar över hela din tillvaro på mindre än ett par sekunder. Under mina attacker låg jag i fosterställning på golvet och skrek in i en av min mans tröjor. Jag bad att någon skulle komma och ta bort mig och mitt mantra just då var "jag klarar inte det här". Jag önskade att få dö. 

Men jag lät panikångesten skölja över mig i full kraft. Någonstans visste jag att det kommer snart att gå över och jag kommer inte dö. "Låt det bara komma, skrik allt du kan, fortsätt bara andas så är det snart över" hörde jag alltid en röst inom mig som sa. Förmodligen min skyddsängel. Efteråt visste jag att det var sängläge resten av dagen, jag orkade inte en sak till. När jag pratade med min kurator om detta så tyckte hon att jag hanterat allt precis som hon skulle ha tipsat mig att göra. Att bara låta allting komma i full kraft kan i vissa fall vara det bästa. För då går det över snabbare. Studier har visat att hjärnan rent fysiskt inte orkar hålla kvar en attack längre än max 20 minuter, sen orkar inte kroppen mer. 

Nu kommer inte attackerna så ofta längre. Dels på grund av kosttillskott som hjälper mig massor, dels på grund av att ångesten inte "har panik" längre. Nu är det mer en lågmäld, dov känsla i magen som alltid finns där. Som alltid kommer finnas där. Ibland mer, ibland mindre. Varje morgon när jag vaknar så är det det första jag lägger märke till. Ångesten och sorgen. Att börja varje dag i gråt bränner ut vem som helst och att jämföra en djup sorg med en total utmattningsdepression är helt rätt. Ibland kanske till och med den djupa sorgen är ännu mer påfrestande för hjärnan och kroppen. 

Det har gått lite mer än tre månader sen min man gick över till andevärlden och mitt sorgearbete har bara börjat. Jag har kommit en pyttebit på den vägen. Jag har en hel livstid framför mig av att sakna den som var mitt största stöd på jorden, min själsfrände och den jag skulle leva resten av mitt liv med. 

Jag älskar honom för alltid och evigt.

En helt ny historia

Den 7 oktober tog han sitt sista andetag. 

Medan jag satt och höll om honom hemma i vårt kök så försvann hans själ från hans kropp. Det var så han ville lämna oss när det inte fanns någon återvändo. Han ville få somna in hemma med sin älskade familj runt sig. Medan jag viskade till honom hur mycket jag älskar honom, fylldes hela vårt hus av änglar och själar som kommit för att hämta honom.

Det gick så fort på slutet. Han ville stanna hos oss så länge som möjligt, så när cancern väl tog över så handlade det bara om dagar. Mer om vår resa genom svensk cancervård finns att läsa här, "I skuggan av cancer". 

Nu börjar en helt ny historia för mig och min man. Nu börjar historien om sorg, själar och om hur min man kom tillbaka till mig igen. Han blev min "soulspirit" istället för min "soulmate". För han kom tillbaka till mig nästan direkt. Genom trasiga lampor som tänds, TVn som byter kanal och igenom att visa sig för min son så fort sonen gett honom tillåtelse till det. 

Nu kommunicerar vi med varandra varje dag. Han lär mig så mycket om vad som händer efter att en kropp dör. När själen kommer tillbaka och aldrig mer lämnar oss. Allting bara fortsätter på själens fantastiska resa. Att min man kom tillbaka till mig och dessutom lärde mig att kommunicera med honom ser jag som en otroligt värdefull gåva från Universum. Jag är så tacksam för det.

Vår historia kommer fortsätta i all evighet, Ristos och min.