Oförberedd

Jag har alltid gillat hösten. Att få krypa inåt igen efter en sommar utomhus har alltid tilltalat min introverta sida. Jag har njutit av att se alla fantastiska färger i naturen och att luften blir lite kallare har jag alltid bara tyckt gör det lättare att andas.

Jag inser nu att jag aldrig mer kommer njuta av att se naturen gå in i vila. Hösten kommer från och med nu för alltid att vara förknippad med sjukdom, ångest och en massiv sorg. Det börjar komma redan nu. Jag får svårt att andas bara av att se löven förändra färg utanför mitt fönster och ångesten gör sig påmind. Jag kommer nog pausa mina promenader i skogen en stund, det känns inte som att det kommer göra mig gott. Det kommer nog behövas "semester" under den här perioden i framtiden. 

Jag var inte förberedd alls på detta. Att det skulle börja kännas så tungt redan nu. Idag är det ett år sen jag jobbade min sista kväll på dansskolan på väldigt länge. Vilket betyder att det imorgon är ett år sen vi tog sista svängen på ett sjukhus, min man och jag. Vi tillbringade en vecka där och det var under den veckan vi förstod att tiden nog höll på att rinna ut. De samtalen vi hade med varandra där, bara han och jag, river sönder hela mitt inre på en sekund och jag minns varenda ord vi sa till varandra då.  

Jag har alltså snart tillbringat ett helt år i en sorg. Jag kan inte säga att det blivit lättare. Jag kan inte säga att jag känner mig ett dugg starkare. Jag kan inte säga att jag är "på väg tillbaka". Det enda jag kan säga är att jag har ett vidrigt år bakom mig, att jag fortfarande oftast är livrädd inför framtiden och att jag saknar honom så att jag ibland inte kan andas. 

Samtidigt kan jag även säga att jag är jävligt stolt över hur mycket jag faktiskt har tagit mig igenom under det här året. Jag har insett vilken styrka det bor inom mig, inom oss alla faktiskt, när det går åt helvete och du bara har ett val. Att resa dig upp, borsta bort spillrorna från explosionen som just inträffat och sakta ta dig framåt. Att jag gjorde just det kommer för alltid vara en av de saker jag värderar högst. 

Att jag överlevde, depressioner, utmattning och sorg till trots. Jag överlever. 

Hej min älskade.

Det har snart gått ett år nu sen du gick över till den världen du är i nu. Jag har så många frågor om den världen. Det vet du ju att jag har eftersom du har svarat på så många av dem redan, men det dyker upp nya hela tiden. 

Jag undrar så hur det är att vara där du är? Jag önskar att jag kunde få uppleva det mer än bara när jag sover. Eller är det kanske då jag är som mest vaken beroende på hur man ser det? Du säger att det är så, men mitt ego kan inte riktigt ta in och förstå det. Jag jobbar på det och du peppar mig och pushar mig. Jag vill att du ska veta att jag hör dig och känner dig. Ibland undrar du varför jag inte svarar dig direkt eller gör tvärtemot vad du tycker, men du måste komma ihåg älskling, att jag fortfarande är en människa och måste leva mitt liv på mitt sätt.

Jag försöker ta hand om huset så gott jag kan. Jag hinner inte alltid att fixa allting i trädgården utan en del får vänta. Jag har i alla fall fixat den där komposten vi pratat om att ta tag i så länge nu. Jag grävde bort hela den stora "ångest-högen" på baksidan, du vet, den där som var något vi båda suckade över så många gånger. Den är borta nu och istället sådde jag gräs där. Förutom de gula växterna som du ville ha från din mammas trädgård, de sparade jag så klart. Tyvärr sådde jag inget i somras i dina hemmagjorda planteringslådor. Jag klarade inte av att göra det. Men dina vita smultron gav mängder av bär och breder ut sig över stenmuren och in till grannen. 

Jag klarade inte heller av att grilla något i somras. Bara tanken av att höra locket på Weber-grillen tas av och läggas på fick ångesten att välla över och vi skippade det den här sommaren. Men att vara i bodegan har varit lugnt och skönt och du har ju varit med mig där ute hela tiden. 

Lillgangsterns första veckor på gymnasiet går bra. Jag vet att du hade velat finnas här för att stötta honom, men han vet också att du är kvar här. Ni har ju till och med setts två gånger här hemma nu. Han är cool med det och tycker inte att det är något märkvärdigt alls. Det är ju bara du. Han säger att du ser frisk och stark ut nu. 

Du visar mig vägen att gå nu och det har tagit mycket mod att bara släppa mina rädslor och lita på att du visar mig rätt. Jag frågar dig ofta om råd och du svarar mig direkt. Du har prickat in det mesta som hänt sen du gick över och även om det inte stämmer till en början så brukar allting bli som du sagt bara jag ger det lite tid. "Lugn Anna så ska du få se att det kommer bli så här i alla fall."

Jag saknar dig så mycket, min älskade. Det vet du ju redan såklart eftersom du ser och hör mina tårar varje dag. Ibland känner jag så tydligt hur du smeker mig på kinden och vibrationerna i huden på min högra sida försvinner bara när jag lämnar hemmet och måste fokusera på annat. Så fort jag kommer hem igen så påminner du mig om att du är där hela tiden. Jag är så tacksam för det och ber dig att aldrig lämna min sida. Du svarar med att fråga om jag är dum eller? Du och jag följs åt oavsett på vilken sida om energierna vi befinner oss. 

Jag ser alla dina tecken. Jag ser sakerna du flyttar på och jag hör skramlet från saker i ett annat rum när jag är ensam hemma. Jag ser skuggan du lämnar ibland på väggen och jag märker såklart när lampor tänds och släcks. Jag är så tacksam över att du visar oss att du är här. Du hjälper mig även att träna på att ta bort mina energier, mitt ego, för att enbart ta emot dina. Jag börjar bli rätt bra på det nu, om jag får säga det själv. Du är fortfarande lite tveksam och tycker att jag kan lägga manken till lite och träna mera. Men jag blir trött så fort, Risto. Att fortfarande vara delvis sjukskriven med två diagnoser är inte lätt och jag måste ju vila ofta som du vet. 

Jag önskar så att jag kunde få höra din röst en gång till. Jag är så rädd för att glömma bort hur din röst låter. Du sa så ofta till mig hur fin jag var, "och du är min fru". Jag saknar att höra från dig att jag är fin. Jag saknar att höra dig säga att du älskar mig. Jag saknar dina "bakomkramar" och jag saknar dina kloka ord till mig när mitt lilla introverta, HSP-jag bara vill sluta bry mig i den här konstiga världen. Vi kan lugnt konstatera att just den biten knappast har blivit bättre det senaste året, eller hur?

Jag har så svårt att förstå att du är borta från den här världen och att vi aldrig mer ska finnas här tillsammans. Mitt ego krockar med min själ. Mitt ego kan ju bara se var du INTE finns från och med nu. Du finns INTE bredvid mig på natten. Du finns INTE vid middagsbordet när vi äter. Du finns INTE med ett glas vin i bodegan en ljummen sommarkväll. Men min själ vet ju att du finns här hela tiden och fattar ju inte vad mitt ego är så sorgsen för? Du är ju här, precis bredvid mig, alldeles nära!

Jag vet att du inte kommer att finnas rent fysiskt vid min sida någonsin mer i hela mitt liv. Det gör så fruktansvärt ont att inse det varje morgon när jag vaknar. Jag vet att det är du som pushar mig och ger mig en spark där bak så jag varje morgon reser mig, kokar mitt kaffe, bäddar min säng (jag vet hur viktigt det var för dig) och tar tag i dagen hur gärna jag än vill strunta i det. Jag vet att det är du som säger åt mig att sätta en fot framför den andra för att livet ska fortsätta. Du talar om för mig att jag har så mycket kvar som jag ska göra, det finns så mycket kvar för min själ att uppleva och att dela med andra. För jag ska ju fortsätta leva även om du är där och jag är här.

Jag vet att du redan vet allt det här, och jag vet att du vet att jag för alltid kommer älska dig. Jag skriver det ändå.

Jag älskar dig, Risto och jag saknar dig varje dag, varje timme, varje minut.