onsdag, oktober 2
tisdag, september 3
“I am not the first person
you loved. You are not the first
person I looked at with a
mouthful of forevers.
We have both known loss like the
sharp edges of a knife. We have
both lived with lips more scar tissue than skin.
middle of the night. Our love came
when we’d given up on asking love
to come. I think that has to be
part of its miracle.
I will kiss you like forgiveness,
You will hold me like I’m hope.
Our arms will bandage and we will
press promises between us like
flowers in a book.
sweat on your skin. I will write
novels to the scar of your nose.
I will write a dictionary of all
the words I have used trying
have finally, finally found you.
And I will not be afraid
of your scars.
let me see you in all your cracked
perfection, but please know:
whether it’s the days you burn
more brilliant than the sun
or the nights you collapse into my
thousand questions, you are the
most beautiful thing I’ve ever
seen.
a still day.
I will love you when you are a
hurricane.”
~Clementine von Radics
fredag, mars 29
måndag, mars 11
fredag, februari 9
Kramen jag så desperat behöver
Nä. Igår hjälpte varken HSP-mössan eller att sätta på ett fokusplåster. Igår blev det för mycket oljud från världen utanför som trängde igenom i alla fall. Efter att ha känt av det i flera dagar så kom det, det där psykbrytet. Jag har lärt mig nu att bara låta det komma, utan att ens försöka kämpa emot. Jag låter egot få rasa i sin sorg.
Jag står i duschen och hör mig själv säga: ”jag hatar vad som hände, jag hatar mitt liv nu och jag hatar att jag inte bara får lämna skiten här på jorden nu”. Sen kommer tårarna. Hopplösheten i att jag inte på något sätt hade något att säga till om när livet rasade tar över helt. Ingen frågade om det var okej innan släggan slog sönder allt.
Efter en stund samlar jag ihop bitarna av mig själv från golvet. Sätter vant ihop dem igen, jag har ju gjort det några gånger nu. Låter de bitar jag inte vill ha eller behöver längre åka med duschvattnet ner i avloppet. Jag andas, torkar tårarna och viskar tyst: ”du lever vidare, Anna, och du gör det för att det är tänkt så. Du kommer fixa det, för du kan fixa allt, glöm aldrig bort det”. Själen tar över igen, ger mig kramen som jag så desperat behöver och tacksamt tar emot. Jag vet att Oneness håller mig och bär mig när världen rasar.
Igår valde jag att stanna bergochdalbanan och hoppa av innan andra åket. Jag har växt lite till runt sorgen och idag blir en mycket bättre dag.
Protection - Passion - Happiness
#levavidare
lördag, februari 3
En del tycker att jag lever mitt spirituella liv uppe i det blå. Att jag inte ser verkligheten för vad den är, att det inte går att säga ”alla har vi kraften inom oss att skapa det liv vi vill ha” eftersom saker händer i vår omgivning vi inte kan påverka. Att jag inte står med båda fötterna på jorden och låter mig svepas med i någon låtsasvärld.
Inget kunde vara mer fel.
Jag vet att vi alla har saker omkring oss vi inte kan påverka (tror vi). Det kan vara ett dödsfall och sorgen som uppstår, allvarliga sjukdomar, tuffa skilsmässor eller barn med särskilda behov. Vi kanske har brist på pengar eller lider av en depression. Saker vi anser oss oförmögna att ändra på eftersom att ”det är ju det det är”.
Så låt mig få förklara vad jag menar med att säga ”du har alla svar inom dig, du kan förändra ditt liv bara genom att påminnas om den kraft som finns inom dig. Den gudomliga själen som vet vad du behöver göra.”
Det jag menar är att vi alla har ett val. Vi kan fortsätta egots kamp mot allt som vi uppfattar som omöjligt att ändra på. Allt det vi tror existerar separerat från oss själva och som vi upplever som orättvisa, ilska, frustration och hopplöshet. Eller så kan vi inkludera allt det i vår upplevelse av att vara människa här på jorden just nu. Att se att allt som händer är en del av att vara människa, både det negativa och det positiva. Allt är en del av oss. Allt är en del av oss själva och oneness. Det är tänkt att vi ska uppleva allt under vår tid här på jorden. För att lära oss, för att växa, för att dela med oss till varandra. Ditt liv ska innehålla både skratt och tårar.
Så om du kan ge upp tanken på att allt jobbigt är en kamp som ska vinnas någonstans utanför dig själv och istället ta till dig allt i acceptans som en del av den mänskliga upplevelsen så är du ju framme. Du låter din själ visa dig svaren du söker på det som är ett motstånd och jobbigt. Och du accepterar att det händer som något du behöver uppleva. Något som du behöver lära dig.
Det är det jag menar med ”vi har alla kraften inom oss att förändra våra liv”. Enligt mig blir inte livet här på jorden mer ärligt och mer verkligt än så.
”Förändra ditt sätt att se på saker och sakerna du ser på kommer förändras” - Dr Wayne Dyer
onsdag, januari 10
Minnen
Att minnas det liv som fanns innan din person lämnade jorden kan vara både på gott och ont. Från ingenstans kan det smälla av en sorgbomb, som jag kallar det. När mattan dras undan utan förvarning och du faller. Det kan vara precis vad som helst som triggar igång det. Eller absolut ingenting. Det bara finns där helt plötsligt och du tappar andan vid tanken att det som hänt faktiskt har hänt. Att det är på riktigt. Det tar cirka två sekunder innan smärtan har tagit över hela din kropp och återigen ligger du på golvet och gråter.
Den andra sidan av att minnas är när du faktiskt kan skratta. När det dyker upp något som du inte tänkt på på länge. Ett ljust minne av något. Till exempel ett gäng lappar från vår ”skrattburk”, en glasburk där vi la i små påminnelser om något roligt som hänt. När vi sen öppnade burken efter ett år kunde vi skratta åt en hel massa roliga saker som hänt under året.
Häromdagen hittade jag dessa lappar och bestämde mig för att sitta med dem en stund. Befriande nog kunde jag skratta högt åt det Risto skrivit ner och lagt i burken. Mycket av det som stod där hade jag helt ärligt glömt bort. Det var en helt fantastisk känsla och en otrolig gåva från honom. Att jag hittade dessa lappar var verkligen ingen slump och jag kunde höra hans skratt så tydligt bredvid mig.
Att minnas det liv som fanns förut på det sättet, genom att känna tacksamhet och lycka över all glädje och kärlek jag fick uppleva tillsammans med min man, är healing som går på djupet. Ett tecken på att jag växt lite till runt min sorg. Allt kommer att bli bra. Inte som förut eller som jag trodde, men ändå bra.
Protection - Passion - Happiness
söndag, december 31
I sorg kan ett nyår vara en smärtfylld påminnelse om att tiden går. Att ett nytt år börjar som personen du sörjer aldrig kommer vara en del av. Känslan av att personen ifråga kommer längre och längre ifrån dig blir väldigt påtaglig på nyårsafton.
Mitt första nyår utan Risto var bara en enda lång ångestfylld önskan om att få stanna tiden. Så länge det fortfarande var 2020 så kunde jag ändå dela året med honom. 2021 skulle bli första året då han inte fanns kvar här som människa. Ett år han aldrig varit en del av. Tanken var helt outhärdlig och fem minuter efter tolvslaget satt jag på hallgolvet och storgrät.
Nu är det min fjärde nyårsafton utan min man här och det jag har lärt mig nu är att det spelar ingen roll vad kalendern visar för årtal. Min kärlek är densamma, min sorg är densamma och alla minnen är desamma. Det har ingen betydelse om det gått ett år eller tio. Nu kan jag hantera en nyårsafton och kanske till och med tycka att det är en fin kväll. Jag vet att han finns med mig oavsett vilket år det är.
Jag säger det igen. Det är inte sorgen som blir mindre. Det är vi som är i sorg som växer. Vi växer runt vår sorg och lär oss att leva med den och hantera den så att sorgen och kärleken kan följa oss i livet på ett sätt som ändå fungerar.
Men till dig som inte riktigt har kommit dit än utan känner den där desperata önskan om att stoppa tiden, du är inte ensam. Och min önskan för dig inför nyår är att du blir omhändertagen, älskad och mjukt hållen av vänner eller familj över den tuffa kväll som väntar.
Jag önskar er alla ett välsignat nytt år. Må 2024 bli allt det ni önskar.
Namaste
lördag, december 30
Det har gått lite mer än ett år nu sen boken släpptes. Min fina, underbara bok om hur livet efter Risto blev. Om hur han genom Universums kärlek kom tillbaka till mig och visade mig vägen framåt. Utan honom men ändå alltid med honom.
Delar med mig av några läsarreaktioner:
”Slukade boken på en kväll. Den är fantastisk!”
“Håller på och läser den nu.”
Älskar den!! Du skriver och beskriver så bra! När jag öppnade paketet vandrade rysningar upp och ner för ryggen hur länge som helst!”
”Det var som att boken var laddad med så mycket kärlek”
”Läser något kapitel per gång. Blir så tagen att jag måste släppa ut alla känslor som kommer upp!”
”Har läst mer än halva boken nu och den är underbar! Jag måste lägga ifrån mig den ibland, känslorna svämmar över. Tack Anna!”
”Jag grät och skrattade lite om vartannat. Känns som att det tog slut fort, vill ju ha mer! Anna har ett underbart sätt att berätta! Det fick mig att tänka mycket på de som lämnat mig och som betytt mycket för mig.”
”Tack både till Anna och Risto för boken de skapat. Trots sorg och allt det jobbiga som ingår, så är boken en så fin gåva till eftervärlden!”
”Berörd in i själen! Minns inte när jag sträckläste en bok senast. Tack för att du orkar dela din berättelse så naket. Boken känns viktig på flera sätt.”
Jag är så tacksam över att boken fortsätter att hitta sin väg till de som behöver den. Jag är också enormt tacksam över att boken visar mig min väg framåt. Genom bokmingel, mässor och föreläsningar skapas så fina möten och jag hittar vänner för livet.
Fatigue
Det har gått några år nu, sen dagen i slutet på maj 2019 då vi fick min mans cancerbesked och hela vår tillvaro rasade som ett korthus.
Min kropp hamnade redan då i ett ”fight or flight”-tillstånd och där befinner jag mig fortfarande under mina ångestattacker. Trauma kommer alltid tillbaka till dig som en reaktion och inte ett minne.
Resultatet av alla mina upplevelser och diagnoser jag fick (utmattningssyndrom och depressiv episod) är en fatigue (hjärntrötthet) som inte vill släppa taget. I början efter att Risto lämnat jorden kunde jag känna tydligt att jag var på väg att somna och då hade jag cirka tio minuter på mig att hitta en sovplats. Konstigaste platsen jag somnat på var det iskalla klinkergolvet i tvättstugan bredvid en tvättmaskin som körde på.
Min fatigue finns fortfarande där. Jag blir ofta trött efter att jag fokuserat en stund på något. Jag är inte alls lika snabb i mina tankar och jag glömmer en del under dagen. Jag behöver sova eller vila ofta. Jag behöver ut i naturen och jag behöver meditera. Så fort jag är ledig låter jag kroppen styra helt. Jag bokar aldrig in saker att göra. Vill jag tillbringa en hel dag i pyjamas, vilandes i sängen så får det vara så.
Fatigue är ett tillstånd av trötthet som inte går över. Det kan kännas otroligt frustrerande att inte orka och du kan känna dig som den lataste personen i världen. Det är du inte. Men det finns saker du kan tänka på för att göra det lite lättare för dig.
✨Hitta dina egna gränser. Ta reda på vad du orkar och inte orkar.
✨Prioritera. Välj bort det som inte är nödvändigt.
✨Planera (om det ens är möjligt för dig). Aktiva dagar kan följas av lugnare.
✨Avbryt i tid. Lyssna på kroppens signaler.
✨Undvik situationer som du vet innehåller stress.
✨Ordna din omgivning som du vill ha den. Ha saker du använder ofta nära och saker som inte används placerar du längre bort. I köket, sovrummet, klädskåpet, badrummet osv.
✨Förklara för din omgivning vad fatigue är.
Men det viktigaste av allt är nog ändå att ha förståelse för sig själv och att det är så här just nu. Visa samma kärlek till dig själv som du skulle ge någon annan i din situation. Acceptans och kärlek gör allting lättare. Vi är de vi är med de erfarenheter vi har.
Namaste