Jag har aldrig gjort det här förut.

Att inte känna igen vem man är längre är en av de saker i sorgen som blivit en ganska grym upptäckt att göra. Att inte veta vem man är i det som blev det nya är så fullt av ångest och rädsla. 

Du står mitt i en tillvaro som du inte känner igen. Precis ALLT är förändrat och du har ingen aning om hur du ska förhålla dig till det. Att då även inte veta vem du är längre eller hur du hanterar olika situationer gör allt ännu mer skrämmande. Att helt plötsligt inte kunna lita på dig själv längre skulle nog vara skrämmande för de flesta. Lägg till en djup, traumatisk sorg på det och tillvaron är plötsligt en lång mardröm du inte vaknar från. 

Jag insåg ganska snabbt att jag var tvungen att lära mig hantera livet på nytt. Lära om. För jag hade inte kartan jag behövde nu. Som änka. Sorgen är helt brutal på det sättet. Skoningslöst tvingar den dig att förvandlas från det absolut svagaste du nånsin varit till att bli den modigaste du någonsin kommer behöva bli. En väldigt konstig värld att befinna sig i. 

Ena dagen kan jag rota runt bland alla hans saker i garaget letandes efter något och muttra över hur uruselt han valt att organisera allt. Nästa dag kan jag knappt öppna garageporten för att ta ut bilen eftersom samma saker får mig att bryta ihop. 

Ena dagen tar jag på mig en tröja och tårar börjar rinna över något minne som kommer tillbaka då jag hade tröjan på mig. Nästa dag ler jag i tacksamhet över samma minne. 

Ena dagen ser jag min bok som en fantastisk gåva från min man och Universum. Nästa dag gråter jag över att den överhuvudtaget finns. 

Det jag har lärt mig är att alltid ha en plan B. Alltid. Plan B kan vara att ha en vän med dig redo att ta emot dig om du faller, att ta egen bil till olika tillställningar så du kan lämna snabbt eller att bara planera in lite kortare äventyr som är över på några timmar. Vad som än funkar för dig, låt det bli din plan B. Jag valde till exempel att stanna kvar i Sverige på min 50-årsdag eftersom det kunde slutat hur som helst. Jag ville kunna ta mig hem om det visade sig bli krasch och bang. Nu blev det inte krasch och bang, det blev en riktigt mysig dag i Stockholm ihop med fina vänner och mycket berodde på att jag kände mig trygg i min plan B. 

Jag tar små steg framåt. Jag ger mig själv all kärlek jag förmår och förväntar mig inte att jag ska klara av allt än. Jag har aldrig gjort det här förut. 

Låt imorgon vara imorgon. 

En sak jag önskar så att jag hade varit bättre på under min mans sjukdomstid, är att vara här och nu. Att glädjas åt och njuta av hans varande här på jorden varje ny dag utan att låta oron för framtiden ta bort all glädje. Det är en helt omänsklig sak att be sig själv om när den du älskar mest av allt får en dödsdom av läkarna, jag vet det. Jag sov knappt en hel natt på ett och ett halvt år. Jag levde under ständig stress och oro. Jag vakade, tog hand om och planerade dagarna samtidigt som jag grät en miljon tårar när ingen såg. 

Men oron och stressen för vad som skulle hända nästa dag gjorde ju inte att nästa dag inte kom. För det gjorde den oavsett. Det gjorde ju bara att jag inte enbart kunde njuta (för det gjorde jag såklart också) av att sitta i solen och hålla min mans hand när jag hade chansen. Eller bara bli lugn av att höra hans andetag bredvid mig på nätterna.

Istället fanns det alltid en oro och en rädsla som en skugga bakom mig. Alltid, varje sekund. Och den där skuggan åt upp så mycket tid för mig. Den åt upp mig. Jag är inte mer än människa och oro ingår i egots vardag. Oavsett vad det handlar om. Men jag önskar nu att jag tänkt lite annorlunda lite mer. 

De senaste dagarna har jag tvingats ägna en del funderingar åt min egen hälsa. Minnen från förr dyker självklart upp som ett brev på posten. Men innan skuggan hinner ta plats bakom mig nu så låter jag ljuset ta plats där istället. Just här och nu är allting bra. Imorgon är imorgon och kommer dyka upp oavsett vad jag väljer att tänka om det nu. Så då kan jag ju lika gärna välja det ljusa just här och just nu. Eller hur? Let go, let God. 

Om du lever tillsammans med (eller på annat sätt står bredvid) en älskad människa och framtiden helt plötsligt ser allt annat än ljus ut så är mitt råd till dig, ”här och nu”. För risken finns att du ångrar dig annars. Och även om du bara lyckas göra det i tre fall av tio så är det helt okej. Du har ändrat din tanke till det ljusa tre gånger och det är den finaste gåvan du kan ge dig själv i det läget. Låt imorgon vara imorgon. 

Protection - Passion - Happiness 

Kramen jag så desperat behöver

Nä. Igår hjälpte varken HSP-mössan eller att sätta på ett fokusplåster. Igår blev det för mycket oljud från världen utanför som trängde igenom i alla fall. Efter att ha känt av det i flera dagar så kom det, det där psykbrytet. Jag har lärt mig nu att bara låta det komma, utan att ens försöka kämpa emot. Jag låter egot få rasa i sin sorg. 

Jag står i duschen och hör mig själv säga: ”jag hatar vad som hände, jag hatar mitt liv nu och jag hatar att jag inte bara får lämna skiten här på jorden nu”. Sen kommer tårarna. Hopplösheten i att jag inte på något sätt hade något att säga till om när livet rasade tar över helt. Ingen frågade om det var okej innan släggan slog sönder allt. 

Efter en stund samlar jag ihop bitarna av mig själv från golvet. Sätter vant ihop dem igen, jag har ju gjort det några gånger nu. Låter de bitar jag inte vill ha eller behöver längre åka med duschvattnet ner i avloppet. Jag andas, torkar tårarna och viskar tyst: ”du lever vidare, Anna, och du gör det för att det är tänkt så. Du kommer fixa det, för du kan fixa allt, glöm aldrig bort det”. Själen tar över igen, ger mig kramen som jag så desperat behöver och tacksamt tar emot. Jag vet att Oneness håller mig och bär mig när världen rasar. 

Igår valde jag att stanna bergochdalbanan och hoppa av innan andra åket. Jag har växt lite till runt sorgen och idag blir en mycket bättre dag. 

Protection - Passion - Happiness 

#levavidare

Hur skapar du ditt liv?

En del tycker att jag lever mitt spirituella liv uppe i det blå. Att jag inte ser verkligheten för vad den är, att det inte går att säga ”alla har vi kraften inom oss att skapa det liv vi vill ha” eftersom saker händer i vår omgivning vi inte kan påverka. Att jag inte står med båda fötterna på jorden och låter mig svepas med i någon låtsasvärld.

Inget kunde vara mer fel. 

Jag vet att vi alla har saker omkring oss vi inte kan påverka (tror vi). Det kan vara ett dödsfall och sorgen som uppstår, allvarliga sjukdomar, tuffa skilsmässor eller barn med särskilda behov. Vi kanske har brist på pengar eller lider av en depression. Saker vi anser oss oförmögna att ändra på eftersom att ”det är ju det det är”.

Så låt mig få förklara vad jag menar med att säga ”du har alla svar inom dig, du kan förändra ditt liv bara genom att påminnas om den kraft som finns inom dig. Den gudomliga själen som vet vad du behöver göra.”

Det jag menar är att vi alla har ett val. Vi kan fortsätta egots kamp mot allt som vi uppfattar som omöjligt att ändra på. Allt det vi tror existerar separerat från oss själva och som vi upplever som orättvisa, ilska, frustration och hopplöshet. Eller så kan vi inkludera allt det i vår upplevelse av att vara människa här på jorden just nu. Att se att allt som händer är en del av att vara människa, både det negativa och det positiva. Allt är en del av oss. Allt är en del av oss själva och oneness. Det är tänkt att vi ska uppleva allt under vår tid här på jorden. För att lära oss, för att växa, för att dela med oss till varandra. Ditt liv ska innehålla både skratt och tårar. 

Så om du kan ge upp tanken på att allt jobbigt är en kamp som ska vinnas någonstans utanför dig själv och istället ta till dig allt i acceptans som en del av den mänskliga upplevelsen så är du ju framme. Du låter din själ visa dig svaren du söker på det som är ett motstånd och jobbigt. Och du accepterar att det händer som något du behöver uppleva. Något som du behöver lära dig. 

Det är det jag menar med ”vi har alla kraften inom oss att förändra våra liv”. Enligt mig blir inte livet här på jorden mer ärligt och mer verkligt än så. 

”Förändra ditt sätt att se på saker och sakerna du ser på kommer förändras” - Dr Wayne Dyer

Minnen

Att minnas det liv som fanns innan din person lämnade jorden kan vara både på gott och ont. Från ingenstans kan det smälla av en sorgbomb, som jag kallar det. När mattan dras undan utan förvarning och du faller. Det kan vara precis vad som helst som triggar igång det. Eller absolut ingenting. Det bara finns där helt plötsligt och du tappar andan vid tanken att det som hänt faktiskt har hänt. Att det är på riktigt. Det tar cirka två sekunder innan smärtan har tagit över hela din kropp och återigen ligger du på golvet och gråter. 

Den andra sidan av att minnas är när du faktiskt kan skratta. När det dyker upp något som du inte tänkt på på länge. Ett ljust minne av något. Till exempel ett gäng lappar från vår ”skrattburk”, en glasburk där vi la i små påminnelser om något roligt som hänt. När vi sen öppnade burken efter ett år kunde vi skratta åt en hel massa roliga saker som hänt under året. 

Häromdagen hittade jag dessa lappar och bestämde mig för att sitta med dem en stund. Befriande nog kunde jag skratta högt åt det Risto skrivit ner och lagt i burken. Mycket av det som stod där hade jag helt ärligt glömt bort. Det var en helt fantastisk känsla och en otrolig gåva från honom. Att jag hittade dessa lappar var verkligen ingen slump och jag kunde höra hans skratt så tydligt bredvid mig. 

Att minnas det liv som fanns förut på det sättet, genom att känna tacksamhet och lycka över all glädje och kärlek jag fick uppleva tillsammans med min man, är healing som går på djupet. Ett tecken på att jag växt lite till runt min sorg. Allt kommer att bli bra. Inte som förut eller som jag trodde, men ändå bra. 

Protection - Passion - Happiness

 Gott Nytt År… 

I sorg kan ett nyår vara en smärtfylld påminnelse om att tiden går. Att ett nytt år börjar som personen du sörjer aldrig kommer vara en del av. Känslan av att personen ifråga kommer längre och längre ifrån dig blir väldigt påtaglig på nyårsafton. 

Mitt första nyår utan Risto var bara en enda lång ångestfylld önskan om att få stanna tiden. Så länge det fortfarande var 2020 så kunde jag ändå dela året med honom. 2021 skulle bli första året då han inte fanns kvar här som människa. Ett år han aldrig varit en del av. Tanken var helt outhärdlig och fem minuter efter tolvslaget satt jag på hallgolvet och storgrät. 

Nu är det min fjärde nyårsafton utan min man här och det jag har lärt mig nu är att det spelar ingen roll vad kalendern visar för årtal. Min kärlek är densamma, min sorg är densamma och alla minnen är desamma. Det har ingen betydelse om det gått ett år eller tio. Nu kan jag hantera en nyårsafton och kanske till och med tycka att det är en fin kväll. Jag vet att han finns med mig oavsett vilket år det är. 

Jag säger det igen. Det är inte sorgen som blir mindre. Det är vi som är i sorg som växer. Vi växer runt vår sorg och lär oss att leva med den och hantera den så att sorgen och kärleken kan följa oss i livet på ett sätt som ändå fungerar. 

Men till dig som inte riktigt har kommit dit än utan känner den där desperata önskan om att stoppa tiden, du är inte ensam. Och min önskan för dig inför nyår är att du blir omhändertagen, älskad och mjukt hållen av vänner eller familj över den tuffa kväll som väntar. 

Jag önskar er alla ett välsignat nytt år. Må 2024 bli allt det ni önskar. 

Namaste 

På min högra sida

Det har gått lite mer än ett år nu sen boken släpptes. Min fina, underbara bok om hur livet efter Risto blev. Om hur han genom Universums kärlek kom tillbaka till mig och visade mig vägen framåt. Utan honom men ändå alltid med honom. 

Delar med mig av några läsarreaktioner:

”Slukade boken på en kväll. Den är fantastisk!” 

“Håller på och läser den nu.”

Älskar den!! Du skriver och beskriver så bra! När jag öppnade paketet vandrade rysningar upp och ner för ryggen hur länge som helst!”

”Det var som att boken var laddad med så mycket kärlek”

”Läser något kapitel per gång. Blir så tagen att jag måste släppa ut alla känslor som kommer upp!”

”Jag blev helt uppslukad av boken. Kunde inte sluta förrän jag läst hela! Många tårar blev det.” 

”Har läst mer än halva boken nu och den är underbar! Jag måste lägga ifrån mig den ibland, känslorna svämmar över. Tack Anna!”

”Jag grät och skrattade lite om vartannat. Känns som att det tog slut fort, vill ju ha mer! Anna har ett underbart sätt att berätta! Det fick mig att tänka mycket på de som lämnat mig och som betytt mycket för mig.”

”Tack både till Anna och Risto för boken de skapat. Trots sorg och allt det jobbiga som ingår, så är boken en så fin gåva till eftervärlden!” 

”Berörd in i själen! Minns inte när jag sträckläste en bok senast. Tack för att du orkar dela din berättelse så naket. Boken känns viktig på flera sätt.” 

Jag är så tacksam över att boken fortsätter att hitta sin väg till de som behöver den. Jag är också enormt tacksam över att boken visar mig min väg framåt. Genom bokmingel, mässor och föreläsningar skapas så fina möten och jag hittar vänner för livet. 

Boken finns att beställa hos de flesta nätbokhandlare. Vill du ha den signerad av mig beställer du den på mittandetag.se

Jag vet att den här resan bara har börjat. Jag har så mycket kvar att uppleva och så många fina själar kvar att möta. Jag lever vidare. 

Fatigue

Det har gått några år nu, sen dagen i slutet på maj 2019 då vi fick min mans cancerbesked och hela vår tillvaro rasade som ett korthus.

Min kropp hamnade redan då i ett ”fight or flight”-tillstånd och där befinner jag mig fortfarande under mina ångestattacker. Trauma kommer alltid tillbaka till dig som en reaktion och inte ett minne. 

Resultatet av alla mina upplevelser och diagnoser jag fick (utmattningssyndrom och depressiv episod) är en fatigue (hjärntrötthet) som inte vill släppa taget. I början efter att Risto lämnat jorden kunde jag känna tydligt att jag var på väg att somna och då hade jag cirka tio minuter på mig att hitta en sovplats. Konstigaste platsen jag somnat på var det iskalla klinkergolvet i tvättstugan bredvid en tvättmaskin som körde på. 

Min fatigue finns fortfarande där. Jag blir ofta trött efter att jag fokuserat en stund på något. Jag är inte alls lika snabb i mina tankar och jag glömmer en del under dagen. Jag behöver sova eller vila ofta. Jag behöver ut i naturen och jag behöver meditera. Så fort jag är ledig låter jag kroppen styra helt. Jag bokar aldrig in saker att göra. Vill jag tillbringa en hel dag i pyjamas, vilandes i sängen så får det vara så. 

Fatigue är ett tillstånd av trötthet som inte går över. Det kan kännas otroligt frustrerande att inte orka och du kan känna dig som den lataste personen i världen. Det är du inte. Men det finns saker du kan tänka på för att göra det lite lättare för dig. 

✨Hitta dina egna gränser. Ta reda på vad du orkar och inte orkar. 

✨Prioritera. Välj bort det som inte är nödvändigt. 

✨Planera (om det ens är möjligt för dig). Aktiva dagar kan följas av lugnare. 

✨Avbryt i tid. Lyssna på kroppens signaler. 

✨Undvik situationer som du vet innehåller stress. 

✨Ordna din omgivning som du vill ha den. Ha saker du använder ofta nära och saker som inte används placerar du längre bort. I köket, sovrummet, klädskåpet, badrummet osv. 

✨Förklara för din omgivning vad fatigue är. 

Men det viktigaste av allt är nog ändå att ha förståelse för sig själv och att det är så här just nu. Visa samma kärlek till dig själv som du skulle ge någon annan i din situation. Acceptans och kärlek gör allting lättare. Vi är de vi är med de erfarenheter vi har. 

Namaste 

Du är inte ensam.

Nyårsafton. En dag som är så otroligt delad i känslor för mig. Vi kan börja med egots syn på nyårsafton, vilket är att den är så fruktansvärt jobbig.

Att gå in i ett nytt år utan min älskade Risto vid min sida smärtar något oerhört och kommer nog för alltid att göra det. Dagarna nu med jul, mellandagar och nyår (som tillbringats med att få ångestattacker, gråtattacker och hänga med en stor, smärtsam sorg) känns som ett enda långt tillstånd av att ta stora kliv bakåt. Dagarna av ångest och saknad tar liksom aldrig slut. 

Den här tiden på året är ensamhet och sorg inte riktigt acceptabelt i samhället i stort och känslan av att vara helt själv med sorgen bubblar upp till ytan. Att ingen riktigt förstår dig (för hur ska människor kunna förstå utan att varit där) blir inte längre något du kan acceptera, och du gräver ner dig ännu djupare i din sorg. Helt enligt egots plan för dig. "Du kommer för alltid att må så här och från och med nu gör du bäst i att alltid vara rädd för allt och ha ångest inför vad som komma skall." Egot tycker livet är perfekt här, precis som det ska vara, i separation från allt och alla.

Vi lämnar egot för nu och lyssnar istället till vad själen säger mig. Den vackra själen som vet exakt vart jag är på väg, som vet att jag är helt omhändertagen av Universum och att allt som händer är bestämt sen lång tid tillbaka. Som hela tiden påminner mig om de tre pelarna som är så viktiga för att kunna leva inifrån och ut.

Surrender - Trust - Gratitude

Våga släpp taget, ha tillit till att allt kommer bli precis som det ska och var tacksam för alla lärdomar du får på vägen. Genom tacksamhet tar du dig vidare och framåt. Om du vågar börja lita på Universum så kommer Universum börja lita på dig och ditt liv kommer få ett flow du inte upplevt förut. Så enkelt men ändå så otroligt svårt att göra. 

Dagen idag går till eftertanke. Jag stänger in mig i ensamhet idag (vilket nog är det bästa för alla för ingen vill umgås med en party pooper på nyår) och mediterar. Jag tänker släppa taget om allt det från 2022 jag inte vill ta med mig in i det nya året. Samtidigt tänker jag hylla och omfamna allt det jag faktiskt vill ta med mig in i 2023, vilket är mycket mer än vad jag hade kunnat tro för ett år sen. Jag ska ta emot allt det Risto vill ge mig nu och fortsätta leva det liv jag har kvar att leva. I kärlek. 

Jag önskar er alla ett fint nyår. Min önskan inför 2023 är att vi alla börjar leva mer i det som är tänkt från Universum. Genom att släppa taget, ha tillit till att allt som är tänkt för dig kommer att hitta till dig och sen tacka för lärdomarna och gåvorna.

Till dig som sörjer idag och som eventuellt måste hantera en ångestattack och massor av tårar på grund av saknaden av någon älskad vill jag säga:

Du är inte ensam. Du är aldrig ensam. Du är så modig som tar dig igenom den här dagen och alla dagar. Att vakna varje morgon och bestämma dig för att fortsätta leva är det modigaste du kommer att göra i ditt liv. All kärlek till dig. 

Namaste. 

Surrender - Trust - Gratitude

Jag vet nu hur man tar sig ur det.

För två år sen idag, begravde jag min man. Min älskade tvillingsjäl. Det var en dag då jag valde att koppla bort mig själv från verkligheten, bort från den smärta som gjorde att jag knappt kunde andas. När jag ser bilderna på mig själv nu från den dagen, ser jag det mörker jag befann mig i och som jag inte visste om jag någonsin skulle ta mig ur. Jag visste inte ens om jag ville ta mig ur det. Jag förstod någonstans vilken kamp det skulle bli och till vilken nytta? Mitt liv var ju över och förbi. Passerat. 

Men jag valde livet. Någonstans mitt i all smärta och förtvivlan, tvingade Risto mig att resa mig, att välja att leva. Och det är det som är grejen med healing, du måste aktiv välja att bli helad för det kommer inte av sig självt. Du måste ta ett beslut varje morgon du vaknar att ta emot det Universum vill ge dig. Varje tanke, varje känsla måste på något sätt föra dig närmre ljuset. Det är ett stort jobb att göra och ett ibland skrämmande jobb att göra, men vill du överleva måste du göra det. Jag slet upp mig själv ur det svarta hålet fullt med äcklig sörja av cancer, död och ett kompakt mörker. Min själ slet upp mig eftersom det höll på att ta livet av mig. Och jag var ju långt ifrån klar här på jorden insåg jag då.

Och så nu, idag. Två år senare har jag skrivit en bok som ges ut precis just nu. Jag har överlevt. Jag säger inte är jag på något sätt är "klar" med min sorg för det kommer jag aldrig att bli, men jag har kommit så långt nu. För första gången på två år kan jag se precis hur jävla stark jag varit och fortfarande är, och vad jag skapat ur min sorg. För allting som händer nu och det livet jag har framför mig, bottnar i och föddes ur det obeskrivliga mörker jag numer är så välbekant med. 

Jag väljer livet. Jag väljer att göra precis det Risto vill att jag ska. Leva och ta emot allt han vill ge mig från där han är nu. Så nära mig men ändå ljusår bort. Nu låter jag min magkänsla vägleda mig för jag vet att magkänslan är ett av Universums sätt att guida mig framåt på. Jag vet att allt kommer bli okej och jag vet att jag aldrig mer behöver vara rädd för mörkret. Jag vet nu hur man tar sig ur det.