Du är inte ensam.

Nyårsafton. En dag som är så otroligt delad i känslor för mig. Vi kan börja med egots syn på nyårsafton, vilket är att den är så fruktansvärt jobbig.

Att gå in i ett nytt år utan min älskade Risto vid min sida smärtar något oerhört och kommer nog för alltid att göra det. Dagarna nu med jul, mellandagar och nyår (som tillbringats med att få ångestattacker, gråtattacker och hänga med en stor, smärtsam sorg) känns som ett enda långt tillstånd av att ta stora kliv bakåt. Dagarna av ångest och saknad tar liksom aldrig slut. 

Den här tiden på året är ensamhet och sorg inte riktigt acceptabelt i samhället i stort och känslan av att vara helt själv med sorgen bubblar upp till ytan. Att ingen riktigt förstår dig (för hur ska människor kunna förstå utan att varit där) blir inte längre något du kan acceptera, och du gräver ner dig ännu djupare i din sorg. Helt enligt egots plan för dig. "Du kommer för alltid att må så här och från och med nu gör du bäst i att alltid vara rädd för allt och ha ångest inför vad som komma skall." Egot tycker livet är perfekt här, precis som det ska vara, i separation från allt och alla.

Vi lämnar egot för nu och lyssnar istället till vad själen säger mig. Den vackra själen som vet exakt vart jag är på väg, som vet att jag är helt omhändertagen av Universum och att allt som händer är bestämt sen lång tid tillbaka. Som hela tiden påminner mig om de tre pelarna som är så viktiga för att kunna leva inifrån och ut.

Surrender - Trust - Gratitude

Våga släpp taget, ha tillit till att allt kommer bli precis som det ska och var tacksam för alla lärdomar du får på vägen. Genom tacksamhet tar du dig vidare och framåt. Om du vågar börja lita på Universum så kommer Universum börja lita på dig och ditt liv kommer få ett flow du inte upplevt förut. Så enkelt men ändå så otroligt svårt att göra. 

Dagen idag går till eftertanke. Jag stänger in mig i ensamhet idag (vilket nog är det bästa för alla för ingen vill umgås med en party pooper på nyår) och mediterar. Jag tänker släppa taget om allt det från 2022 jag inte vill ta med mig in i det nya året. Samtidigt tänker jag hylla och omfamna allt det jag faktiskt vill ta med mig in i 2023, vilket är mycket mer än vad jag hade kunnat tro för ett år sen. Jag ska ta emot allt det Risto vill ge mig nu och fortsätta leva det liv jag har kvar att leva. I kärlek. 

Jag önskar er alla ett fint nyår. Min önskan inför 2023 är att vi alla börjar leva mer i det som är tänkt från Universum. Genom att släppa taget, ha tillit till att allt som är tänkt för dig kommer att hitta till dig och sen tacka för lärdomarna och gåvorna.

Till dig som sörjer idag och som eventuellt måste hantera en ångestattack och massor av tårar på grund av saknaden av någon älskad vill jag säga:

Du är inte ensam. Du är aldrig ensam. Du är så modig som tar dig igenom den här dagen och alla dagar. Att vakna varje morgon och bestämma dig för att fortsätta leva är det modigaste du kommer att göra i ditt liv. All kärlek till dig. 

Namaste. 

Surrender - Trust - Gratitude

Jag vet nu hur man tar sig ur det.

För två år sen idag, begravde jag min man. Min älskade tvillingsjäl. Det var en dag då jag valde att koppla bort mig själv från verkligheten, bort från den smärta som gjorde att jag knappt kunde andas. När jag ser bilderna på mig själv nu från den dagen, ser jag det mörker jag befann mig i och som jag inte visste om jag någonsin skulle ta mig ur. Jag visste inte ens om jag ville ta mig ur det. Jag förstod någonstans vilken kamp det skulle bli och till vilken nytta? Mitt liv var ju över och förbi. Passerat. 

Men jag valde livet. Någonstans mitt i all smärta och förtvivlan, tvingade Risto mig att resa mig, att välja att leva. Och det är det som är grejen med healing, du måste aktiv välja att bli helad för det kommer inte av sig självt. Du måste ta ett beslut varje morgon du vaknar att ta emot det Universum vill ge dig. Varje tanke, varje känsla måste på något sätt föra dig närmre ljuset. Det är ett stort jobb att göra och ett ibland skrämmande jobb att göra, men vill du överleva måste du göra det. Jag slet upp mig själv ur det svarta hålet fullt med äcklig sörja av cancer, död och ett kompakt mörker. Min själ slet upp mig eftersom det höll på att ta livet av mig. Och jag var ju långt ifrån klar här på jorden insåg jag då.

Och så nu, idag. Två år senare har jag skrivit en bok som ges ut precis just nu. Jag har överlevt. Jag säger inte är jag på något sätt är "klar" med min sorg för det kommer jag aldrig att bli, men jag har kommit så långt nu. För första gången på två år kan jag se precis hur jävla stark jag varit och fortfarande är, och vad jag skapat ur min sorg. För allting som händer nu och det livet jag har framför mig, bottnar i och föddes ur det obeskrivliga mörker jag numer är så välbekant med. 

Jag väljer livet. Jag väljer att göra precis det Risto vill att jag ska. Leva och ta emot allt han vill ge mig från där han är nu. Så nära mig men ändå ljusår bort. Nu låter jag min magkänsla vägleda mig för jag vet att magkänslan är ett av Universums sätt att guida mig framåt på. Jag vet att allt kommer bli okej och jag vet att jag aldrig mer behöver vara rädd för mörkret. Jag vet nu hur man tar sig ur det.

Let go. Let God.

Mina två världar krockar ofta. 

Jag ser det som att jag har en värld just nu där mitt ego lever och en annan där min själ helt har kontrollen. Självklart är målet att enbart ha själen i förarsätet och låta egot sitta där bak och härja bäst det vill och det är dit jag förhoppningsvis är på väg nu. Men i sorg funkar det inte riktigt så. Inte för mig i alla fall. I min sorg måste egot ibland få ställa sig först i ledet, annars blir det inget bra. Sorg som hålls inne tar sig ut till slut i iallafall och då på ett sätt som kan bli ett trauma i sig. 

Min själ förstår inte riktigt varför min sorg är så djup och helt förlamande? Den träffar Risto hela tiden och vet ju varför allt har hänt och vad som kommer att hända. Den har till och med gått med på allt redan innan den kom hit till jorden den här vändan. Den vet att jag har en uppgift nu och en framtid som blev något helt annat än vad mitt ego trott. 

Mitt ego sörjer och saknar. Har ångest och är livrädd. Sorgen är så avgrundsdjup och tar andan ur mig varje dag. Mitt ego är övertygat om att jag inte överlever det här med hälsan i behåll. Mitt ego tror inte att jag någonsin kommer resa mig igen. Mitt ego ligger ibland på golvet i en ångestattack och mår allt annat än bra medan min själ ligger skavfötters med Risto i en hängmatta, med ett grässtrå i munnen och säger namaste. I alla fall drömmer jag det ibland. 

Att försöka hitta en balans mellan dessa har varit svårt och ibland har jag känt mig helt förvirrad av att försöka få någon ordning på allt. Men nu tror jag att jag börjar få ordning på det hela. Så länge jag kan se när mitt ego kliver fram och tar över så är det okej. Jag vet att det är något som måste få ske precis just då och att min själ snart står vid rodret igen. Ännu starkare, ännu mer kärleksfull, med ljuset ännu mer lysande. På väg mot den som på riktigt är jag. 

Jag har snart tagit mig igenom två år utan Risto. Andra året har varit väldigt mycket tuffare än det första hur konstigt det än kan låta. Men det är nu hjärnan har börjat bearbeta vad som hänt. Det är nu jag har förstått vidden av det. Första året tänker du "han är borta" och sen tar det liksom slut där i tankebanan. Det är allt du klarar av att ta in i den här chocken som faktiskt sitter i väldigt länge. Andra året tänker du "han är borta, och det är för resten av mitt liv". Den insikten kastar dig tillbaka ner i det där svarta hålet du nyss tagit dig upp ifrån. Men den här gången har du absolut inget skyddsnät överhuvudtaget eftersom två år för alla andra är lång tid och deras liv har gått vidare. Vilket det ju ska, såklart. Men nu förstår jag vad andra som går före mig på den här konstiga vägen av sorg menar när de pratar om andra året som mycket svårare. 

Men jag har ändå kommit väldigt långt i min acceptans av hur mitt liv blev. Jag vet att jag kan släppa taget om min rädsla inför framtiden. Allt kommer bli okej. Universum har en plan och allt jag behöver göra är att lyssna och följa. 

Let go. Let God. 

För det är livet från och med nu.

Traumatisk, djup sorg är som ett stort, öppet sår. 

Tänk dig att du är med om någonting som ger dig ett stort, öppet sår på kroppen. Vi kan säga på bröstkorgen, mitt frampå över hjärtat. Du får veta att det här såret aldrig kommer läka, någonsin. Du kommer för alltid ha ditt sår där, tyvärr. Inget du kan göra åt saken.

Okej. Det här var ju inget vidare. Det här var ju inte vad du hade tänkt. Till en början vägrar du ta till dig att du för all framtid kommer ha ett stort, synligt sår på kroppen. Du försöker linda om, tvätta rent, kanske till och med sy ihop det lite slarvigt för att det inte ska finnas kvar där. Men det går inte. Såret öppnar sig hela tiden och vägrar läka, eftersom det ju inte kan det. Du måste helt enkelt acceptera att det finns där, för resten av ditt liv här på jorden.

Men hur ska du nu leva då? Livet kan ju lätt bli lite bökigt med ett stort sår mitt på bröstkorgen. Det ställer till det lite för dig i din vardag. Du blir ju påmind om det varje morgon när du vaknar och du är ju ganska ledsen över det där såret. För att inte tala om hur obekvämt det verkar vara för andra människor att behöva se ditt stora sår varje gång de träffar dig. 

"Du kanske kan dölja det lite åtminstone."

"Är det inte dags snart att du gör någonting åt det där såret?"

"Men det är väl klart att det kommer läka så småningom, det gör alla sår."

Allt du önskar är att det där såret inte hade kommit till från allra första början. Allt du vill är att vrida tillbaka klockan så det aldrig hade hamnat där, mitt på din bröstkorg. Men tyvärr så går ju inte det, hur mycket du än ber om det. Livet funkar inte riktigt så. 

När du väl accepterat att det finns där så måste du lära dig hur du ska leva med det. Du måste hitta ett sätt att integrera såret i ditt liv så att det inte är det enda som tar fokus. Hur ska du ta hand om det på bästa sätt? Hur ska du få vardagen att funka rent praktiskt med ett stort sår mitt på bröstkorgen? Ibland gör det jätteont, ibland kan du knappt andas och ibland varar det. Ibland håller det dig vaken på nätterna, ibland känns det bara lite och ibland, vid korta stunder, kan du till och med släppa tanken på det och njuta av livet. 

Allt eftersom tiden går så blir du bättre och bättre på att hantera ditt sår som en del av dig. Du lär dig vad som funkar bra och vad som inte funkar alls. Såret är precis lika vidöppet som det alltid varit, men du har förändrats. Du har blivit en expert på att ta hand om ditt sår så det inte behöver påverka varenda liten del av ditt liv längre. Du inser att du faktiskt kommer kunna ha ett helt okej, kanske till och med bra liv trots det där öppna såret som för alltid är en del av dig nu.

Traumatisk, djup sorg läks inte med tiden. Den integreras i ditt liv och blir en del av den du är. Med tiden glömmer du vem du var innan och du glömmer hur det känns att inte sakna någon. För det är livet från och med nu.

Skriv

Jag har alltid skrivit mycket. Sen min älskade man fick sitt cancerbesked för snart tre år sen, har det varit min terapi. Först genom "I skuggan av cancer" där jag delade med mig av allt jag lärde mig om svensk sjukvård, alternativ medicin och hur det funkar att söka sjukvård utomlands. Efter att Risto lämnade jordelivet fick jag till mig att jag skulle skriva om allt som händer mig nu, med sorg, depression, utmattning och framför allt, kontakten med andevärlden.

Jag skriver ned allt i min lilla bok, min magiska dagbok. Där finns så många konversationer vi haft, min man och jag. Där finns mina meditationer, mina "änglabilder" och min tacksamhet. Att vara tacksam mitt i en sorg och en depression kan vara omöjligt, men då har jag istället varit tacksam för att en dag till har gått och att jag är en dag närmre att få träffa min tvillingsjäl igen.

Nu när jag sitter och läser anteckningar jag skrivit för cirka ett år sen fylls jag av så mycket kärlek. Jag inser hur mycket budskap jag fick i början som faktiskt nu stämmer. Saker jag inte kunde förstå då som nu helt fallit på plats. Även saker som Risto berättat för mig om andevärlden och som jag trott att jag nog missförstått har jag fått bekräftat genom boken "Själarnas resa" av Dr Michael Newton. En bok jag inte ens visste fanns för två månader sen.

Lång historia kort så är det en bok som handlar om Dr Newtons studie om livet mellan liven. Var är våra själar när de inte är här på jorden? Han hypnotiserade över 7000 personer under 30 års tid för att fråga dem om vad de gör medan de är själar i väntan på att reinkarneras till jorden igen. Där kan jag i vissa lägen ordagrannt läsa det Risto kommunicerade med mig för mer än ett år sen om hur han har det och vad som händer när en själ återvänder hem. Saker jag inte visste sen innan. Det mest fascinerande med den boken är att i de flesta fall berättar alla om i stort sett samma sak, helt oberoende av varandra.

I "Själarnas resa" kan jag även läsa om speciella platser jag sett och besökt i mina meditationer. Platser jag inte riktigt har förstått varför jag varit på och vad det har betytt? Helt plötsligt finns dessa platser beskrivna av människor som under hypnos berättat om själarnas värld i en studie som pågick för cirka 40 år sen. Hur är det möjligt? Klart det är möjligt om man bara öppnar upp sinnet lite extra.

I min dagbok kan jag även läsa om svar på frågor jag ställt. Rent praktiska frågor om banklån, bodelning, husfix, och jobb. Jag har även såklart ställt sjukt många frågor om min egen framtid. Det är så många saker som förutspåddes då som nu faktiskt slagit in. Saker som jag inte kunnat påverka själv utan som legat i händerna på andra. Magiskt. Jag inser även att Risto alltid hör mig. De gånger jag bett om lite bus här i huset från honom, har det bara dröjt några dagar till det händer något oförklarligt. Senast så började jag spela musik hemma i köket på en wi-fi-högtalare där. Inget konstigt med det kanske. Bara det att jag stod på dansskolan med en iPad som var uppkopplad på dansskolans wi-fi. Och eftersom vårt wi-fi hemma ibland knappt räcker från vardagsrummet till köket så är det ju självklart inget alternativ att det räcker ända till dansskolan, det är ju en omöjlighet. Men där stod jag på dansskolan och förstod inte varför det inte lät något i högtalarna medan sonen höll på att få en liten hjärtattack hemma i köket. 

Att gå tillbaka och läsa om hur jag kommunicerade med honom då och hur jag tolkade vissa saker utan att veta det jag vet nu, gör mig ännu mer beslutsam om vad framtiden ska innehålla. Det andliga och spirituella kommer alltid vara en helt naturlig del av mitt liv från och med nu.

Att få budskap från Universum behöver inte vara så krångligt. Sätt dig med ett tomt papper och skriv. Skicka ut en tanke till själarna som finns runt oss och be om guidning och skriv sen. Skriv allt som kommer till dig. Skriv om din framtid, dina önskningar, din kärlek till dig själv och till andra. Skriv även ned det du är tacksam över för att befästa att du gärna tar emot mer av den varan från Universum. Du kommer garanterat att få svar. Kanske inte på en gång och kanske inte med buller och bång, men de kommer visa dig att de hör dig. Det gäller bara att lägga ifrån sig egot och låta själen få uppfatta svaren. Svaren som ju egentligen funnits där hela tiden, inuti dig själv. Du behövde bara bli påmind om dem.

Snart dags för en ny.

Vi ses snart

Den senaste veckan har varit extremt påfrestande. Men ändå på ett bra sätt. Energierna runt mig har varit så starka och budskapen många. Det känns som att åt vilket håll jag än kollat så har Universum skickat något min väg. Jag har sovit helt uruselt i flera nätter med massor av tankar, känslor och energier i omlopp runt mig. Jag har förstått att något är på väg. Något budskap kommer komma tydligare snart. 

Idag kom det så, det jag har väntat på. På vägen ner till sjön känner jag plötsligt Risto så extremt tydligt bredvid mig och jag "känner" hans röst lite klarare än vad jag brukar. "Skriv nere vid sjön". Jaha? Skriv vaddå? Jag tänkte ta emot en meditation från min utbildning nere vid sjön idag, men okej, jag skriver väl istället.

Nere vid sjön sätter jag mig på favoritplatsen och stället jag tillbringat så många timmar gråtandes på. Jag tar fram mobilens anteckningar och lugnar sinnet. Jag ber att få ta emot hans högre vibrationer och släpper mina energier och mitt ego. Vad är det du vill att jag ska skriva? Helt plötsligt börjar jag skriva, orden formar sig utan att jag tänker dem. 

"Du sörjer mig så länge du behöver, min älskade. Ta den tid du behöver. Men lova mig att du även ger tid till din healing.

Du vet ju att jag är hemma. Jag är i vårt riktiga hem, själarnas hem, som är det mest fantastiska ställe att vara på. Du vet det som din sanning nu utan tvekan. Jag är hemma och jag har det bra. Men ändå alltid hos dig och jag är så lycklig över att du alltid känner mig och hör mig så tydligt. Jag var säker på att jag skulle komma igenom till dig.

Vi är själsfränder, du och jag. Vi har alltid följts åt. Alltid. Vi har levt så många liv tillsammans och det har alltid varit i kärlek. Våra själar sitter ihop. Du vet att inget kan ändra på det, det du upplever hos dig finns hos mig och det jag upplever här finns hos dig.

Så låt din själ få leva nu, min älskade. Stäng inte in den i sorgen. Ta emot allt vi ger dig nu för det är menat så. Skratta med vänner, njut av den vackra jorden, vägled din son, dela med dig av ditt ljus och våga älska igen, min älskade. Du har så mycket fantastiskt kvar att uppleva. Så många själar kvar att möta. Ta emot deras kärlek. Det är det finaste du kan göra för mig här. Ju mer din själ lyser där, ju mer lyser min själ här. Du vet nu att kärleken är det viktigaste av allt.

Var stark Anna, var du. Var ljuset. Var kärleken. Jag älskar dig och inget av det kan någonsin hotas som du vet. Vi ses snart."

Tack min älskade, fina Risto. Jag går försiktigt framåt. Vi ses snart. 

Fem orsaker till att min akupunktör är en av mina favoritpersoner just nu.

1. Risto gillade honom och hade ett stort förtroende både för honom och att NADA-behandlingen skulle hjälpa. Vilket den också gjorde. Risto kände att han blev hörd på ett sätt som vi inte var vana vid här hemma i Sverige. Vi fick bekräftelse istället för ifrågasättande. Något min man och jag var otroligt tacksamma över. 

2. Det funkar även för mig. Efter bara fyra behandlingar känner jag stor skillnad och ångestattackerna har bara varit två i antalet på fem veckor. Det har inte hänt sen Risto gick över till andevärlden. Ångesten har mer blivit "vanlig" sorg och när jag gråter nu så känns det som att det rensar istället för att det bygger upp till en attack. Trycket över bröstet börjar lätta och jag behöver inte längre anstränga mig för att ta ett djupt andetag. När riktigt mörka tankar kommer så kan jag hejda dem i tid. Om jag redan tänkt samma sak 7953 gånger innan så finns det ingen anledning att tänka dem igen. Been there, done that och oftast lyckas jag häva ångesten innan den slår till med full kraft.

3. Akupunktör-Christer är den enda som helt utan anledning och med samma lätthet som om vi pratade om vädret ställer frågan: "känner du av honom ofta?" Den frågan har jag bara fått från den närmsta kretsen förut och då alltid efter att jag först berättat något av alla de saker som händer här i vårt hem. Christer pratar om själen, naturen, meditation och kost på ett sätt som är en fullträff för mig. Men så är han också utbildad i Kina och har praktiserat på flera universitetssjukhus där.

4. Jag får ett tillfälle att fortsätta besöka mitt lilla fik som blivit en favorit. Alltid en latte och smörgås efter min behandling för att landa lite innan jag sätter mig i bilen för att köra hem. Det är gott, det är lugnt, det är jag och pensionärerna. Här använder man små kaffekoppar med öron, dekorerade med små blommor. (Inte till min latte då, men till alla som beställer vanligt kaffe.) Ett nytt ställe där jag andas lugnt och fint.

5. Jag äger mina fredagar igen. Sen Risto försvann har fredagar varit min värsta dag i veckan. Ångesten slog alltid till på eftermiddagen när jag insåg att han inte kommer komma hem från någon jobbresa den här veckan heller. "Vi kommer inte laga en god middag ihop med ett glas rött och prata vid köksbordet i flera timmar den här fredagen heller". Den ångesten var brutal och fruktansvärd. Nu har fredagar blivit en av dagarna jag ser fram emot. Det är en dag då min själ helt får leda och jag gör enbart det jag mår bra av. NADA, fika, promenad, meditation och vila. Jag älskar mina fredagar nu.

Och jag vet att Risto är med mig och tänker "äntligen". 

Fredagar i bilen på väg till Karlstad. Bra fredagar.

NADA

För två år sen var vi i Tyskland på cancerkliniken Arcadia precis just nu. Risto var fortfarande väldigt pigg, stark och full av liv. Det var för två år sen vi träffade ett par från Sverige som också var där. Det var han som var sjuk och hon som var med som stöd. Vi blev vänner direkt. 

I helgen sågs vi igen, men nu är vi bara två av fyra kvar här på jorden. Jag har fortfarande väldigt svårt att acceptera och förstå att det är så. Hur är det möjligt att det är det här som blev livet och vad fasiken hände med allt? Varför måste jag och min fina vän leva i denna sorg och kämpa för att kliva upp ur sängen varenda morgon? Vad är meningen med livet från och med nu? Den jag skulle dela livet med finns ju inte kvar här som människa, så varför är jag kvar här? 

Min hjärna vill inte samarbeta överhuvudtaget och förra veckan gjordes det utredningar igen på mina diagnoser. Min kurator och min läkare är överens om att de vill sjukskriva mig igen. Jag är inte alls okej och det går inte framåt på det sätt jag skulle önska att det gjorde. Min ångest över att han är borta är fortfarande så enorm att jag varje kväll sitter och tänker över anledningar att fortsätta orka ta mig framåt. 

Jag har insett att jag måste göra mer för att min väg framåt ska bli lite lättare att gå på. Jag måste göra mer för mig själv på mitt sätt än att bara tillsätta saker från naturens skafferi. Så jag kontaktade den akupunktör som Risto fick hjälp av med sin abstinens när han ville minska på drogerna sjukvården gav honom. Jag vill testa NADA för att se om det kan hjälpa mig med min ångest och depression på samma sätt som det hjälpte min man. Så jag satte mig i bilen, åkte till samma klinik, gick in genom samma dörr, träffade samma fantastiska akupunktör och fick samma behandling med lite andra tillägg. Nu sitter jag här med magnetplåster i öronen på samma sätt som min man gjorde. Jag klämmer på magneterna med jämna mellanrum och varje gång ser jag Risto framför mig klämmandes på sina öron på exakt samma sätt. Livet skickar en helt galna kantbollar ibland. Jag hade inte en tanke på att NADA kunde hjälpa mig förens det helt plötsligt poppar upp en reklam för Karlstad Kiropraktorklinik på FB. En reklamsnutt som akupunktören var med i. "Det är ju han! Han som gav Risto den där behandlingen... vad var det nu den hette igen? Måste googla. Okej. NADA hette den och används mycket inom sjukvården och på beroendecentrum för att motverka abstinens, ångest och depression. Används oftast ihop med mindfulness." 

Just ja, så var det ja. Tack Risto för påminnelsen. Även om jag oftast inte vet riktigt hur jag ska ta mig framåt, så vet jag ju det ändå. Han ser till att påminna mig på olika sätt om all min kunskap och all min vilja att i framtiden få hjälpa andra som mår dåligt. Det är ju det som är anledningen till att jag ska fortsätta orka ta mig framåt. Det och det faktum att min tid inte är inne än. Jag och sonen har mycket kvar att uppleva tillsammans. 

Efterord

Igår satt jag och skrev efterordet till min bok. Jag kommer förmodligen ändra det flera gånger än, men just nu ser det ut så här.

 

"Hade någon sagt till mig veckorna efter att Risto lämnat jorden att jag skulle få vara med om allt detta och dessutom hitta en tacksamhet för allt som hänt mig sen dess, hade jag tänkt att det inte skulle vara möjligt. Jag hade aldrig kunnat tro på att jag någonsin igen skulle kunna känna tacksamhet. Vad hade jag att vara tacksam över? Hela mitt liv var ju slaget i spillror. Min stora kärlek i livet, min själsfrände, var borta. Allt var över och förbi. 

 

Men Risto och Universum hade andra planer för mig. De fick mig att inse att jag måste söka svaren inuti mig själv i fortsättningen. Jag måste utforska hela den här andliga och spirituella delen av mig som egentligen alltid funnits där någonstans, inuti mig. Något annat skulle inte vara möjligt och det var det enda sättet för mig att ta mig vidare från den otroligt mörka plats jag hamnade på den där morgonen när Ristos själ återvände hem. Jag tror att vi alla kommer till en avgörande stund i livet, antingen via en livskris eller ett trauma, då vi inser att vi inte kommer så mycket längre genom att leva utifrån och in. Vi måste börja leva inifrån och ut istället. Vissa får den insikten tidigt, andra sent. Vissa får det tydligt, andra lite mer avvaktande och trevande. 

 

För mig blev det med dunder och brak. Universum, Gud och Risto gav mig allt jag bett dem om och mer därtill. De klev in i mitt liv på ett alldeles självklart sätt. När jag väl insåg att Risto var tillbaka hos mig och att jag började öppna upp för det andliga, när jag kunde se min själ på riktigt, så blev det en flodvåg som bara vällde över mig. Jag öppnade dörren till Gud och Universum och nu kan jag omöjligt stänga den igen. Jag vill inte stänga den igen. Den villkorslösa kärleken jag har funnit där vill jag aldrig mer vara utan. För det är ju den villkorslösa kärleken till oss själva som är nyckeln till allt, hur klyschigt det än kan låta. Du kommer inte att kunna älska andra innan du älskar dig själv, det är en omöjlighet. ”Älska din nästa såsom dig själv”. Men hur bra funkar det när du inte älskar dig själv? Inte alls, är min åsikt. Genom att älska dig själv kommer du att älska andra och genom att älska andra kommer du älska dig själv. Genom att hjälpa dig själv kommer du hjälpa andra och genom att hjälpa andra kommer du att hjälpa dig själv. Det är så enkelt och ändå så svårt för oss människor att förstå. 

 

Vi kommer alla till den här jorden med en perfekt själ. Vi har allt vi behöver inom oss, alla svar vi så desperat söker finns redan där. Vi måste bara komma på det, bli upplysta om det. Du behöver inte sträva så hårt efter att bli något, du är redan allt. Så länge du lyssnar på själen och följer det din intuition (magkänsla) säger till dig, så kommer du aldrig få ett svårare liv än vad du klarar av. Det är min fulla övertygelse att det är så, hela min nattsvarta sorg till trots. Det är när vi slutar lyssna till själen och låter egot ta över för mycket som det går fel. För din själ har redan svaret på allt, den har redan hela din livsplan utstakad för dig. Det enda du behöver göra är att lyssna och följa. Det kommer att bli bra, allt är okej. Allt är precis som det ska vara, hur svårt det än kan vara att tro det.

Jag har även insett att det jag förut bara haft en känsla eller tanke om nu blivit min sanning. Det enda som dör är en kropp och att dö är egentligen bara att komma tillbaka hem igen, till själens riktiga hem. Ändå så är de kvar här hos oss, hela tiden. De finns runt oss, de hjälper oss på alla sätt de kan och de skickar budskap till oss. Det gäller bara för oss här att se och höra det.  

 

Risto lärde mig så mycket medan han fanns här på jorden. Han fick mig att inse att livet faktiskt är till för att levas och inget annat. Att oroa sig i förväg ansåg han vara ett slöseri med tid. Vi löste alla problem när vi kom fram till dem, om vi kom fram till dem, på vår resa tillsammans. Han lärde mig hur det är att älska någon villkorslöst och att bli älskad tillbaka på samma sätt. Han gav mig den gåvan medan han var i livet och han fortsätter att ge mig samma gåva nu, fast från en annan plats. Så nära mig men ändå så långt borta. Vi älskar varandra för evigt och jag kommer inte vara ensam en, enda dag för resten av mitt liv. Det betyder dock inte att jag på något sätt är ”klar” med min sorg utan det betyder precis tvärtom. Så länge jag älskar Risto, vilket ju är för resten av mitt liv här, kommer jag även att sörja att han och jag inte existerar på jorden tillsammans längre. Det kan inget ändra på. Sorg är kärlek fast utan en människa att älska.

 

Jag hoppas att min resa mot det andliga och spirituella inspirerar er som läser och ger er styrkan och modet att börja på er resa. Det jag har insett tack vare allt som hänt mig, är att det här är planen för mig nu och att det faktiskt alltid har varit det. Hela mitt liv med all kärlek, sorg, skratt och tårar har lett mig fram hit, till denna stund när jag sitter och skriver ett efterord till min bok. 

 

Jag tackar dig för att du läst denna bok med ett förhoppningsvis öppet sinne och med en kärlek som kommer förändra ditt liv om du låter den. 

 

God bless."

 

Att vara trygg igen

Efter att råkat ut för ett trauma, vilket det än må vara, så finns det vissa saker som blir mer betydelsefulla för dig. Vad det är varierar så klart eftersom vi alla är olika med olika behov. Det kan vara närhet till andra, avskildhet från andra, vila, samtal, naturen eller vad som helst som fungerar som läkande och helande.

Jag har insett vad som är viktigast för mig nu när jag accepterat det faktum att Risto inte finns här rent fysiskt längre. Trygghet. Att få känna mig helt trygg igen hela tiden är något jag längtar så otroligt efter. Jag vet att jag kommit ganska långt ändå mot just det målet genom att söka svar inuti mig själv och Universum, men ibland kliver egot in och tar över. Egot vet ju att det värsta faktiskt kan hända och "har det hänt en gång kan det ju hända igen". Det är då fight and flight-hjärnan tar över och ställer till det enormt. Det kan ta mig dagar att hitta tillbaka till någon form av spirituell trygghet och under tiden blir tillvaron ganska kaotisk med ångestattacker, sömnlöshet och en saknad som sätter sig som ett tryck över bröstet och gör det svårt att andas. 

Under dessa dagar brukar budskapen från andevärlden vara ganska många. Det är som om Universum vill hjälpa mig att hitta tillbaka till mitt "riktiga" jag som ju är min själ. Små tecken hemma i huset som en påminnelse om vad som egentligen är på riktigt. "Otrygghet är inte på riktigt, trygghet är på riktigt och du måste lita på oss och på dig själv. Du har allt inom dig. Du är trygg, älskad och omhändertagen. Av oss och av dig själv."

För mig är trygghet ett sätt att på riktigt börja bearbeta mitt trauma. Jag ser till att min tillvaro alltid är trygg. Jag håller mig till människor, situationer och platser där jag känner en trygghet. Jag väljer alltid bort det jag känner skulle kunna ställa till det för mig i detta, för att istället stanna hemma där jag vet att jag är utom fara. Det plus min andliga trygghet gör att jag på riktigt känner att jag kan börja bearbeta allt och kanske någonstans längre fram på vägen nå en plats där allting gör lite mindre ont. Och jag vet ju att genom att börja hjälpa mig själv så kommer jag automatiskt att hjälpa andra, det är ju så allting funkar. Där ute i det stora Universum. 

God bless.