![]() |
Surrender - Trust - Gratitude |
lördag, december 31
lördag, oktober 29
onsdag, september 21
Let go. Let God.
Mina två världar krockar ofta.
Jag ser det som att jag har en värld just nu där mitt ego lever och en annan där min själ helt har kontrollen. Självklart är målet att enbart ha själen i förarsätet och låta egot sitta där bak och härja bäst det vill och det är dit jag förhoppningsvis är på väg nu. Men i sorg funkar det inte riktigt så. Inte för mig i alla fall. I min sorg måste egot ibland få ställa sig först i ledet, annars blir det inget bra. Sorg som hålls inne tar sig ut till slut i iallafall och då på ett sätt som kan bli ett trauma i sig.
Min själ förstår inte riktigt varför min sorg är så djup och helt förlamande? Den träffar Risto hela tiden och vet ju varför allt har hänt och vad som kommer att hända. Den har till och med gått med på allt redan innan den kom hit till jorden den här vändan. Den vet att jag har en uppgift nu och en framtid som blev något helt annat än vad mitt ego trott.
Mitt ego sörjer och saknar. Har ångest och är livrädd. Sorgen är så avgrundsdjup och tar andan ur mig varje dag. Mitt ego är övertygat om att jag inte överlever det här med hälsan i behåll. Mitt ego tror inte att jag någonsin kommer resa mig igen. Mitt ego ligger ibland på golvet i en ångestattack och mår allt annat än bra medan min själ ligger skavfötters med Risto i en hängmatta, med ett grässtrå i munnen och säger namaste. I alla fall drömmer jag det ibland.
Att försöka hitta en balans mellan dessa har varit svårt och ibland har jag känt mig helt förvirrad av att försöka få någon ordning på allt. Men nu tror jag att jag börjar få ordning på det hela. Så länge jag kan se när mitt ego kliver fram och tar över så är det okej. Jag vet att det är något som måste få ske precis just då och att min själ snart står vid rodret igen. Ännu starkare, ännu mer kärleksfull, med ljuset ännu mer lysande. På väg mot den som på riktigt är jag.
Jag har snart tagit mig igenom två år utan Risto. Andra året har varit väldigt mycket tuffare än det första hur konstigt det än kan låta. Men det är nu hjärnan har börjat bearbeta vad som hänt. Det är nu jag har förstått vidden av det. Första året tänker du "han är borta" och sen tar det liksom slut där i tankebanan. Det är allt du klarar av att ta in i den här chocken som faktiskt sitter i väldigt länge. Andra året tänker du "han är borta, och det är för resten av mitt liv". Den insikten kastar dig tillbaka ner i det där svarta hålet du nyss tagit dig upp ifrån. Men den här gången har du absolut inget skyddsnät överhuvudtaget eftersom två år för alla andra är lång tid och deras liv har gått vidare. Vilket det ju ska, såklart. Men nu förstår jag vad andra som går före mig på den här konstiga vägen av sorg menar när de pratar om andra året som mycket svårare.
Men jag har ändå kommit väldigt långt i min acceptans av hur mitt liv blev. Jag vet att jag kan släppa taget om min rädsla inför framtiden. Allt kommer bli okej. Universum har en plan och allt jag behöver göra är att lyssna och följa.
Let go. Let God.
torsdag, juli 7
tisdag, maj 10
Snart dags för en ny. |
söndag, april 3
fredag, mars 18
![]() |
Fredagar i bilen på väg till Karlstad. Bra fredagar. |
söndag, februari 20
tisdag, januari 18
Efterord
Igår satt jag och skrev efterordet till min bok. Jag kommer förmodligen ändra det flera gånger än, men just nu ser det ut så här.
"Hade någon sagt till mig veckorna efter att Risto lämnat jorden att jag skulle få vara med om allt detta och dessutom hitta en tacksamhet för allt som hänt mig sen dess, hade jag tänkt att det inte skulle vara möjligt. Jag hade aldrig kunnat tro på att jag någonsin igen skulle kunna känna tacksamhet. Vad hade jag att vara tacksam över? Hela mitt liv var ju slaget i spillror. Min stora kärlek i livet, min själsfrände, var borta. Allt var över och förbi.
Men Risto och Universum hade andra planer för mig. De fick mig att inse att jag måste söka svaren inuti mig själv i fortsättningen. Jag måste utforska hela den här andliga och spirituella delen av mig som egentligen alltid funnits där någonstans, inuti mig. Något annat skulle inte vara möjligt och det var det enda sättet för mig att ta mig vidare från den otroligt mörka plats jag hamnade på den där morgonen när Ristos själ återvände hem. Jag tror att vi alla kommer till en avgörande stund i livet, antingen via en livskris eller ett trauma, då vi inser att vi inte kommer så mycket längre genom att leva utifrån och in. Vi måste börja leva inifrån och ut istället. Vissa får den insikten tidigt, andra sent. Vissa får det tydligt, andra lite mer avvaktande och trevande.
För mig blev det med dunder och brak. Universum, Gud och Risto gav mig allt jag bett dem om och mer därtill. De klev in i mitt liv på ett alldeles självklart sätt. När jag väl insåg att Risto var tillbaka hos mig och att jag började öppna upp för det andliga, när jag kunde se min själ på riktigt, så blev det en flodvåg som bara vällde över mig. Jag öppnade dörren till Gud och Universum och nu kan jag omöjligt stänga den igen. Jag vill inte stänga den igen. Den villkorslösa kärleken jag har funnit där vill jag aldrig mer vara utan. För det är ju den villkorslösa kärleken till oss själva som är nyckeln till allt, hur klyschigt det än kan låta. Du kommer inte att kunna älska andra innan du älskar dig själv, det är en omöjlighet. ”Älska din nästa såsom dig själv”. Men hur bra funkar det när du inte älskar dig själv? Inte alls, är min åsikt. Genom att älska dig själv kommer du att älska andra och genom att älska andra kommer du älska dig själv. Genom att hjälpa dig själv kommer du hjälpa andra och genom att hjälpa andra kommer du att hjälpa dig själv. Det är så enkelt och ändå så svårt för oss människor att förstå.
Vi kommer alla till den här jorden med en perfekt själ. Vi har allt vi behöver inom oss, alla svar vi så desperat söker finns redan där. Vi måste bara komma på det, bli upplysta om det. Du behöver inte sträva så hårt efter att bli något, du är redan allt. Så länge du lyssnar på själen och följer det din intuition (magkänsla) säger till dig, så kommer du aldrig få ett svårare liv än vad du klarar av. Det är min fulla övertygelse att det är så, hela min nattsvarta sorg till trots. Det är när vi slutar lyssna till själen och låter egot ta över för mycket som det går fel. För din själ har redan svaret på allt, den har redan hela din livsplan utstakad för dig. Det enda du behöver göra är att lyssna och följa. Det kommer att bli bra, allt är okej. Allt är precis som det ska vara, hur svårt det än kan vara att tro det.
Jag har även insett att det jag förut bara haft en känsla eller tanke om nu blivit min sanning. Det enda som dör är en kropp och att dö är egentligen bara att komma tillbaka hem igen, till själens riktiga hem. Ändå så är de kvar här hos oss, hela tiden. De finns runt oss, de hjälper oss på alla sätt de kan och de skickar budskap till oss. Det gäller bara för oss här att se och höra det.
Risto lärde mig så mycket medan han fanns här på jorden. Han fick mig att inse att livet faktiskt är till för att levas och inget annat. Att oroa sig i förväg ansåg han vara ett slöseri med tid. Vi löste alla problem när vi kom fram till dem, om vi kom fram till dem, på vår resa tillsammans. Han lärde mig hur det är att älska någon villkorslöst och att bli älskad tillbaka på samma sätt. Han gav mig den gåvan medan han var i livet och han fortsätter att ge mig samma gåva nu, fast från en annan plats. Så nära mig men ändå så långt borta. Vi älskar varandra för evigt och jag kommer inte vara ensam en, enda dag för resten av mitt liv. Det betyder dock inte att jag på något sätt är ”klar” med min sorg utan det betyder precis tvärtom. Så länge jag älskar Risto, vilket ju är för resten av mitt liv här, kommer jag även att sörja att han och jag inte existerar på jorden tillsammans längre. Det kan inget ändra på. Sorg är kärlek fast utan en människa att älska.
Jag hoppas att min resa mot det andliga och spirituella inspirerar er som läser och ger er styrkan och modet att börja på er resa. Det jag har insett tack vare allt som hänt mig, är att det här är planen för mig nu och att det faktiskt alltid har varit det. Hela mitt liv med all kärlek, sorg, skratt och tårar har lett mig fram hit, till denna stund när jag sitter och skriver ett efterord till min bok.
Jag tackar dig för att du läst denna bok med ett förhoppningsvis öppet sinne och med en kärlek som kommer förändra ditt liv om du låter den.
God bless."