Har alltid haft och kommer alltid att ha

Vem eller vad är Gud? 

Jag har funderat så mycket på det. Jag har vridit och vänt på varenda liten tanke jag haft om detta, och sen har jag vridit och vänt en gång till.  Jag har bett Universum om råd. Jag har kommunicerat så mycket med min man om detta. Han har svarat på alla mina frågor "med en ängels tålamod" eftersom jag hela tiden återkommer till samma frågor när det gäller Gud, Jesus och Universum. Nu märker jag att han tycker att vi kanske borde kunna bestämma oss och gå vidare och framåt?

Jag har haft så svårt att sätta ord på mina tankar om Gud. Kan man ens vara andlig och spirituell utan att vara religiös? Finns ens religion? Är inte allt bara ett och samma ute i Universum och att det är vi människor som skapat olika grenar av samma sak? Hur förklarar man att man har en tro på Gud men att man inte är religiös? 

Sen kom svaret. Jag började läsa boken "The Ministry of I AM" som skrivits av mina framtida utbildare på kursen "Soul Manifestation Coach". Där hittade jag äntligen orden för att beskriva min absoluta känsla och tro på Universum. Det blev så tydligt helt plötsligt och nu vet jag precis hur jag definierar min tro på Gud, på Jesus, på änglarna och på Universum. 

Från boken "The Ministry of I AM":

När vi pratar om en Gud så är det inte en Gud som är separerad från oss. Det är ingen varelse eller man som är "där" medan vi är "här". Ordet Gud är en symbol för det som egentligen inte kan beskrivas. Så fort vi försöker sätta ord på Gud så har vi skapat något fysiskt, materiellt, något med form, färg och åsikter. Se därför ordet Gud som en symbol, ett försök att förklara något som inte kan förklaras på grund av våra mänskliga begränsningar.

Precis just så. Jag använder ordet Gud för att jag inte vet hur jag annars ska beskriva det. Gud för mig är allt. Allt som finns runt oss, inuti oss, framför oss och bakom oss. Gud är alltet, Gud är fullkomlig. 

Återigen från boken: 

Boken 'En Kurs I Mirakler' menar att Den Helige Ande är bron mellan medvetandets sömn och gudomligheten. Den Helige Ande är med andra ord kommunikationen mellan dig och Gud. Ett annat ord för Den Helige Ande skulle kunna vara intuitionen. När vi lyssnar på vår intuition och följer den så är det Guds röst genom Den Helige Ande vi hör. Intuitionen är också den snabba, omedelbara förnimmelse vi har som får benen att plötsligt gå åt vänster när vi planerade att vi skulle gå till höger. 

På tal om ord och symboler; Om Den Helige Ande är detsamma som intuitionen, vad är då Sonen? Sonen är detsamma som själen - det vi kallar min själ, din själ, allas själar, allt medvetande. Själen är hel, komplett, helig och oantastbar. 

Och det är nog så här jag i fortsättningen kommer försöka förklara min tro för andra. Jag tror på Gud, Jesus och Den Helige Ande, men jag är inte bunden till en religion. För mig är det ord för att beskriva något jag annars inte vet hur jag ska beskriva. Jag bär mitt kors runt halsen som ett budskap till mig själv om att det andliga och spirituella är en del av mig nu. För mig symboliserar korset ljus och kärlek för det är det Gud är. 

Eftersom jag dessutom har en kommunikation med min man så vet ju jag att allt detta är sanningen. Han finns här liksom allas andar finns här, vi har bara helt olika vibrationer och energier nu och därför har vi människor mycket svårare att uppfatta dem. Det är så självklart för mig och ingenting kan någonsin få mig att tro annorlunda. Däremot så tycker jag att det är en väldigt sund inställning av människor som aldrig upplevt något övernaturligt eller andligt att vara skeptiska, det är ju så människan fungerar. Du ska inte tro på något du aldrig själv upplevt. Tids nog kommer alla förhoppningsvis dit ändå, till vändpunkten då det blir dags att börja se inåt och förstå mer än vad bara ögat kan se, örat kan höra och hjärnan fysiskt uppleva. 

Vi har alla svaren inom oss. Har alltid haft och kommer alltid att ha. Du, jag, hon, han, vi är alla en del av Universum och av Gud. 

De hör dig

Det har varit mörkt ett tag nu. Jag har bett Universum om något bra. Något endaste litet ljus i mörkret. När jag tänker efter så har det inte hänt en, enda positiv sak på minst ett år nu. Jag har levt och upplevt det mörkaste mörka, utan någon lättnad i sikte. 

I tisdags kommunicerade jag med min man. Han berättar för mig att han mår väldigt bra och att det finns en anledning till det. Det har med mig att göra och det har med mitt liv här på jorden att göra. Efter några frågor hit och dit så talar han om för mig vad som är på gång och varför han är glad för min skull. Jag svarar honom att vi får väl se hur det går eftersom jag inte riktigt kan ta till mig det han kommunicerar till mig. Det kändes lite för långt bort att det han säger kommer ske faktiskt kommer att ske.

I onsdags kommer det ett mejl till mig som innehåller EXAKT det min man sagt till mig ett dygn tidigare. Jag kommer inte dela med mig av innehållet riktigt än men det gjorde mig glad, stark och det blev lite lättare att andas. Jag blir återigen väldigt stark i min tro på vår kommunikation, jag får faktiskt budskap av min man från andevärlden. Det har hänt för många gånger nu att han prickar in exakt vad som kommer att hända inom ett par dagar för att jag (eller någon) ska tvivla eller tro att det är inbillning. 

Universum hör dig. Alltid. Det finns en plan för dig även om du inte ser den just nu. Till slut kommer du att se den, det går inte att undvika. Du kanske måste ner i det allra djupaste djupa. Du kanske måste möta det allra mörkaste mörka. Till slut kanske du inte ens har ett val längre, du måste se inåt för att komma vidare. Du kanske måste ge din själ fritt spelrum för att kunna fortsätta leva vidare. Men när du väl inser att du måste låta din själ få bestämma riktningen nu, då kommer det som är tänkt för dig att hända. När du väl lämnar över till din själ (magkänsla) så kommer du att gå i rätt riktning. Något annat kommer inte, och kan inte, ske. 

Lita på att du egentligen vet. Du har alla svaren inom dig. Alltid.

Min älskade skog som tagit hand om
så mycket ilska åt mig.

Hur långt jag ändå kommit

 "Anna, jag kan inte se dig ha ett typ 'vanligt' jobb. Jag tror aldrig att det kommer ske, det är inte du."

Orden kommer från en fin vän, en av kvällarna i bodegan som var full av prat, skratt, gråt och en massa annat. Orden stannade kvar hos mig och jag insåg att "nej, det kommer jag nog inte". 

När jag väl kunde ta till mig vad Universum och Risto försökte förmedla till mig, så kom ju det här med boken jag skulle skriva och allt det. Men det slutade ju inte där. Jag skulle skapa mer än så. Så nu har jag gjort det. Jag har skapat början till vad som ska bli fortsättningen. "Mitt Andetag" finns nu som hemsida, FB-sida och på Insta. Just nu finns inte mer än det, men det ska byggas upp något fantastiskt bra och magkänslan (själen, ni vet) fyller hela mig med känslan av det är det här som är meningen nu. Men det får ta lite tid. 

Av någon anledning (jag tror inte att slumpen existerar) så klickade jag på en av alla hundra annonser jag ser på FB dagligen. Eftersom jag numer följer lite andra grupper och sidor än vad jag brukade göra, så handlar nästan allt om healing, meditation, hitta dig själv, lär dig mer om mediumskap osv. Jag brukar bara scrolla förbi allting. Men så dök en annons upp som jag klickade på utan att ens fundera. Jag hamnade på en sida med info om en utbildning som intresserade mig. Jag läste lite, sparade infon och sen klickade jag vidare. På natten kunde jag inte släppa det jag läst. Det fanns kvar i tankarna och jag fortsatte läsa. Det handlade om en tvåårig distansutbildning till Soul Manifestation Coach, en utbildning som hålls av Love It. I samma utbildning blir du även Mindfulness-instruktör. En utbildning godkänd av SFKM -Skandinaviska förbundet för komplementär medicin.

Så vad är då en Soul Manifestation Coach? Det är en samtalscoach som fokuserar på din själ och din andlighet. Som hjälper dig att hitta vägar att gå som du kanske inte har upptäckt än. Som hjälper dig att se vad den där "magkänslan" egentligen är. När jag har bett Risto om råd och vad han tycker så säger han ja varenda gång följt av "tänk på Tyskland, Anna".

På den alternativa cancerkliniken i Tyskland fick min man träffa en helt fantastisk samtalscoach, Stephan, som gjorde just detta. Han fick min man att tänka om helt angående sin sjukdom och efter 90 minuters samtal kom Risto tillbaka till vårt rum och sa "jag fattar verkligen hur allt funkar nu". Dessa samtal med Stephan var något min man såg otroligt mycket fram emot varje gång vi åkte dit. Efter det så tänkte jag mycket på det här med att få jobba med att hjälpa människor på ett annat sätt än en kurator hos sjukvården (inget fel på dem, jag har fått helt ovärderlig hjälp från mina två kuratorer jag träffat). Att det nog var ett av mina "drömyrken" ändå. Det här var något jag aldrig berättade för min man men som han nu använder till att peppa mig till att ta steget. Igår gjorde jag det. Efter ett samtal med en av utbildarna så drog jag iväg min anmälan. I september börjar ett nytt kapitel och jag är så jäkla stolt över hur långt jag trots allt ändå kommit. 

Inget av det här hade hänt om jag inte hade haft kontakt med min man på det sätt jag har. Igår för ett år sen gick jag på en grusväg mitt i ett havrefält i Bad Emstal i Tyskland och lyssnade på "Con te partirò" med Andrea Bocelli. Jag tittade ut över de fantastiska vyerna samtidigt som jag kände mig så otroligt sorgsen och liten. När jag kom tillbaka till kliniken möttes jag av Ristos båda läkare som sa "ni måste tyvärr åka in till sjukhuset till Kassel nu, en ambulans hämtar er snart". Jag vet exakt vad klockan var när jag kom tillbaka eftersom jag tog upp telefonen för att ringa hem. 12.38. Igår var jag ute på min dagliga promenad. Jag tittar på klockan och den är 12.10 och jag tänker att "för ett år sen precis nu gick jag på den där grusvägen genom havrefältet". Jag kommer nu ut på en grusväg också här på ett fält, dock inte med havre utan mer ogräs, men med fantastisk utsikt över sjön. Då börjar "Con te partirò" spelas i mina lurar samtidigt som jag känner honom så tydligt dra sin hand över min kind. 

Han fortsätter att peka ut riktningen på min grusväg och jag fortsätter att göra det min magkänsla säger till mig. 

När magkänslan är bra.

"Anna, tänk så här..."

Sommaren går. Med födelsedagar, bröllopsdagar, årsdagar av andra minnen och annat mer eller mindre skönt att ta tag i.

Imorgon till exempel, är det ett år sen beslutet togs på cancerkliniken i Tyskland om att det behövdes en ambulansfärd in till sjukhuset i Kassel för röntgen av magen. Jag glömmer aldrig hur otroligt rädd jag var när jag satt helt ensam på en bänk på ett sjukhus väldigt långt hemifrån och inte visste vad som hände. Jag glömmer heller aldrig de 8 dagarna på den palliativa avdelningen där med folk som dog dagligen runt oss. Vi fick fantastisk hjälp från helt fantastiska läkare och sköterskor, men skriken av dödsångest på nätterna från patienter har etsat sig fast i mitt minne för alltid. Jag kommer heller aldrig glömma hur jag sträckkörde (med hjälp från fin vän som mötte upp i Malmö, dels för att köra en bit, dels för att hjälpa Risto) 140 mil hem med min man helt neddrogad bredvid mig. Jag satt på autobahn och funderade på hur jag skulle hantera att han dog där bredvid mig i bilen på väg hem?

Sånt här kommer tillbaka till mig när vissa datum kommer och eftersom jag inte har någon att dela dessa minnen med, blir det extra jobbigt. Ångestattackerna har varit några fler nu under sommaren än innan och jag inser att hur gärna jag än vill så har jag inte kommit så värst långt. För mig är det som att det var igår, det gör fortfarande precis lika ont.  

Men det händer trots allt bra saker också. Jag har mer och mer förstått vad det är jag ska göra framåt. Jag inser att det finns en mening med alla mina tankar som poppar upp i huvudet om framtiden. Vissa är mina egna, de flesta kommer från Universum. Jag ska ta tillvara på allt jag varit med om, allt jag har upplevt och allt jag redan kan och omvandla det till något jag kan hjälpa andra med. Jag ska utbilda mig för att fortsätta att utvecklas själv och på så sätt även nå ut till ännu fler. Tydligen så står vi inför ett skifte snart där synen på det spirituella och andliga kommer få mycket mer fokus. Människor kommer mer söka sig till det själsliga för att må bättre och för att förstå sig själva på ett djupare plan. Tack och lov, säger jag för ingen kan komma och säga att "det verkar funka toppen det vi gör nu med livet och planeten så vi kör väl på ett tag till va?" 

Återigen så visar han mig vägen att gå. Jag hör honom så tydligt när han pekar ut riktningen. Enligt honom kan jag räkna med det för resten av mitt liv. "Anna, tänk så här..."

Promenaderna var många i korridorerna.