Äta, sova, prata

Idag var första gången någonsin som jag var hos kuratorn utan att bryta ihop och gråta i en timme. Det beror nog mest på att jag just nu är i slutspurten på dansskolans termin med dansföreställningar och all fokus ligger där. Jag har inte ens tid att känna efter hur jag mår. 

Men orken är slut nu. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så här tom på energi. Efter att ha levt mitt i ett trauma i snart tre år så är jag helt utmattad. Det finns ingenting kvar. Jag har skrapat ur botten och nu är det tomt. Under dessa år har det bara handlat om att energi och ork försvinner ut, men inget fylls på. Jag sover varenda liten stund jag har till övers (utom på nätterna) utan att bli piggare och jag är helt likgiltig inför mina planer för framtiden. Med en ryckning på axlarna tänker jag att "det får komma sen". 

Så efter föreställningarna på söndag, som dessutom innehållit svåra beslut om publik eller inte publik och med både ris och ros som resultat av mitt beslut, måste jag pausa. Allt. Jag kommer stänga in mig i mitt hem och bara vila. Jag ska sova, meditera, äta, lyssna på musik och prata med vänner. Back to basic, alltså. De tre första råden jag fick efter att Risto försvann var: sova, äta, prata. Idag hos kuratorn kom vi överens om att under en månads tid framåt bara fokusera på det. Återigen.

Det känns ändå inte som att jag inte är på väg framåt, för det är jag. Jag måste bara pausa lite för att andas, hämta energi och ta hand om min själ som tagit ganska mycket stryk den senaste tiden. Jag kommer aldrig kunna stänga den dörr som öppnats för mig ut mot Universum och allt fantastiskt det för med sig. Jag älskar min resa ut mot andligheten och det spirituella och kommer aldrig lämna den väg som Risto visat att jag ska gå vidare på. För det är ju den enda väg jag kan eller vill gå från och med nu. 

Men från och med måndag så kommer jag ha pyjamas på i en månad. Det ska bli så skönt.  

Och så självklart det här. Naturen.

"Du ska lämna ångesten i skogen, Anna."

Budskapet kom till mig så tydligt några månader in i min sorg och mina dagliga turer till skogen. Jag hade under en tid varit lite frustrerad över att jag varje gång jag gick i skogen tog hand om riktigt tuffa tankar. Ångestfyllda, arga och ofta väldigt mörka tankar och känslor som alltid vällde upp inom mig när jag gick i skogen. Jag kunde då bli ledsen och frustrerad över att jag "kastat bort" en otroligt fin stund i skogen. Det blev alltså dubbelt upp med ångest och ett moment 22 av det hela. 

Tills en dag. Jag drog igång hela känsloregistret inuti som vanligt och började sen banna mig själv över att jag inte njöt av fåglarnas kvitter. Men det var väl då själva f-n att jag inte kan vara i stunden nu....

"SLUTA NU ANNA"

Va? Vem sa nåt? 

"Lägg ner det där. Har du inte fattat att det är just här du ska ta hand om ångesten? Du ska ju lämna det i skogen. Träden tar hand om det åt dig. De är mycket bättre rustade för det än du. De är mycket klokare, visare och har varit med i hundratals år. Märker du inte att du mår bättre efter en promenad i skogen? Lättare på nåt sätt?"

Jo, ja, det är klart...

"Det är ju meningen att du ska göra just det du gör. Sluta upp nu med att tycka att du kastar bort stunden i skogen. Det är precis tvärtom, om du INTE lämnade kvar en del av din ångest och sorg här i skogen, DÅ hade det varit bortkastat. Så, är vi överens nu? Gå i kärlek och ljus, det är du värd."

Helt plötsligt fattade jag precis hur det är tänkt. Så klart att det är så. Nu när jag går i skogen så ser jag det som terapitimmar mellan mig och Universum och förmodligen en av orsakerna till att jag redan i början av min sorg så starkt kände dragningen till skogen. Jag kan inte nog tacka Moder Natur för allt hon hjälpt mig med. Jag önskar så att fler som lider av psykisk ohälsa av vilken orsak det än må vara, tog sig ut i naturen. Inte bara någon gång ibland, utan regelbundet. Lämna det jobbiga där, hos träden, en liten del i taget. De tar hand om det åt dig.

Skogen är så mycket äldre, klokare och visare än vad människors egon någonsin kommer att vara. Den bara väntar på att få ta hand om oss. Låt den få göra det, det är du värd.

Namasté