torsdag, juli 7

För det är livet från och med nu.

Traumatisk, djup sorg är som ett stort, öppet sår. 

Tänk dig att du är med om någonting som ger dig ett stort, öppet sår på kroppen. Vi kan säga på bröstkorgen, mitt frampå över hjärtat. Du får veta att det här såret aldrig kommer läka, någonsin. Du kommer för alltid ha ditt sår där, tyvärr. Inget du kan göra åt saken.

Okej. Det här var ju inget vidare. Det här var ju inte vad du hade tänkt. Till en början vägrar du ta till dig att du för all framtid kommer ha ett stort, synligt sår på kroppen. Du försöker linda om, tvätta rent, kanske till och med sy ihop det lite slarvigt för att det inte ska finnas kvar där. Men det går inte. Såret öppnar sig hela tiden och vägrar läka, eftersom det ju inte kan det. Du måste helt enkelt acceptera att det finns där, för resten av ditt liv här på jorden.

Men hur ska du nu leva då? Livet kan ju lätt bli lite bökigt med ett stort sår mitt på bröstkorgen. Det ställer till det lite för dig i din vardag. Du blir ju påmind om det varje morgon när du vaknar och du är ju ganska ledsen över det där såret. För att inte tala om hur obekvämt det verkar vara för andra människor att behöva se ditt stora sår varje gång de träffar dig. 

"Du kanske kan dölja det lite åtminstone."
"Är det inte dags snart att du gör någonting åt det där såret?"
"Men det är väl klart att det kommer läka så småningom, det gör alla sår."

Allt du önskar är att det där såret inte hade kommit till från allra första början. Allt du vill är att vrida tillbaka klockan så det aldrig hade hamnat där, mitt på din bröstkorg. Men tyvärr så går ju inte det, hur mycket du än ber om det. Livet funkar inte riktigt så. 

När du väl accepterat att det finns där så måste du lära dig hur du ska leva med det. Du måste hitta ett sätt att integrera såret i ditt liv så att det inte är det enda som tar fokus. Hur ska du ta hand om det på bästa sätt? Hur ska du få vardagen att funka rent praktiskt med ett stort sår mitt på bröstkorgen? Ibland gör det jätteont, ibland kan du knappt andas och ibland varar det. Ibland håller det dig vaken på nätterna, ibland känns det bara lite och ibland, vid korta stunder, kan du till och med släppa tanken på det och njuta av livet. 

Allt eftersom tiden går så blir du bättre och bättre på att hantera ditt sår som en del av dig. Du lär dig vad som funkar bra och vad som inte funkar alls. Såret är precis lika vidöppet som det alltid varit, men du har förändrats. Du har blivit en expert på att ta hand om ditt sår så det inte behöver påverka varenda liten del av ditt liv längre. Du inser att du faktiskt kommer kunna ha ett helt okej, kanske till och med bra liv trots det där öppna såret som för alltid är en del av dig nu.

Traumatisk, djup sorg läks inte med tiden. Den integreras i ditt liv och blir en del av den du är. Med tiden glömmer du vem du var innan och du glömmer hur det känns att inte sakna någon. För det är livet från och med nu.