onsdag, september 21

Let go. Let God.


Mina två världar krockar ofta. 


Jag ser det som att jag har en värld just nu där mitt ego lever och en annan där min själ helt har kontrollen. Självklart är målet att enbart ha själen i förarsätet och låta egot sitta där bak och härja bäst det vill och det är dit jag förhoppningsvis är på väg nu. Men i sorg funkar det inte riktigt så. Inte för mig i alla fall. I min sorg måste egot ibland få ställa sig först i ledet, annars blir det inget bra. Sorg som hålls inne tar sig ut till slut i iallafall och då på ett sätt som kan bli ett trauma i sig. 


Min själ förstår inte riktigt varför min sorg är så djup och helt förlamande? Den träffar Risto hela tiden och vet ju varför allt har hänt och vad som kommer att hända. Den har till och med gått med på allt redan innan den kom hit till jorden den här vändan. Den vet att jag har en uppgift nu och en framtid som blev något helt annat än vad mitt ego trott. 


Mitt ego sörjer och saknar. Har ångest och är livrädd. Sorgen är så avgrundsdjup och tar andan ur mig varje dag. Mitt ego är övertygat om att jag inte överlever det här med hälsan i behåll. Mitt ego tror inte att jag någonsin kommer resa mig igen. Mitt ego ligger ibland på golvet i en ångestattack och mår allt annat än bra medan min själ ligger skavfötters med Risto i en hängmatta, med ett grässtrå i munnen och säger namaste. I alla fall drömmer jag det ibland. 


Att försöka hitta en balans mellan dessa har varit svårt och ibland har jag känt mig helt förvirrad av att försöka få någon ordning på allt. Men nu tror jag att jag börjar få ordning på det hela. Så länge jag kan se när mitt ego kliver fram och tar över så är det okej. Jag vet att det är något som måste få ske precis just då och att min själ snart står vid rodret igen. Ännu starkare, ännu mer kärleksfull, med ljuset ännu mer lysande. På väg mot den som på riktigt är jag. 


Jag har snart tagit mig igenom två år utan Risto. Andra året har varit väldigt mycket tuffare än det första hur konstigt det än kan låta. Men det är nu hjärnan har börjat bearbeta vad som hänt. Det är nu jag har förstått vidden av det. Första året tänker du "han är borta" och sen tar det liksom slut där i tankebanan. Det är allt du klarar av att ta in i den här chocken som faktiskt sitter i väldigt länge. Andra året tänker du "han är borta, och det är för resten av mitt liv". Den insikten kastar dig tillbaka ner i det där svarta hålet du nyss tagit dig upp ifrån. Men den här gången har du absolut inget skyddsnät överhuvudtaget eftersom två år för alla andra är lång tid och deras liv har gått vidare. Vilket det ju ska, såklart. Men nu förstår jag vad andra som går före mig på den här konstiga vägen av sorg menar när de pratar om andra året som mycket svårare. 


Men jag har ändå kommit väldigt långt i min acceptans av hur mitt liv blev. Jag vet att jag kan släppa taget om min rädsla inför framtiden. Allt kommer bli okej. Universum har en plan och allt jag behöver göra är att lyssna och följa. 


Let go. Let God.