Minnen
Att minnas det liv som fanns innan din person lämnade jorden kan vara både på gott och ont. Från ingenstans kan det smälla av en sorgbomb, som jag kallar det. När mattan dras undan utan förvarning och du faller. Det kan vara precis vad som helst som triggar igång det. Eller absolut ingenting. Det bara finns där helt plötsligt och du tappar andan vid tanken att det som hänt faktiskt har hänt. Att det är på riktigt. Det tar cirka två sekunder innan smärtan har tagit över hela din kropp och återigen ligger du på golvet och gråter.
Den andra sidan av att minnas är när du faktiskt kan skratta. När det dyker upp något som du inte tänkt på på länge. Ett ljust minne av något. Till exempel ett gäng lappar från vår ”skrattburk”, en glasburk där vi la i små påminnelser om något roligt som hänt. När vi sen öppnade burken efter ett år kunde vi skratta åt en hel massa roliga saker som hänt under året.
Häromdagen hittade jag dessa lappar och bestämde mig för att sitta med dem en stund. Befriande nog kunde jag skratta högt åt det Risto skrivit ner och lagt i burken. Mycket av det som stod där hade jag helt ärligt glömt bort. Det var en helt fantastisk känsla och en otrolig gåva från honom. Att jag hittade dessa lappar var verkligen ingen slump och jag kunde höra hans skratt så tydligt bredvid mig.
Att minnas det liv som fanns förut på det sättet, genom att känna tacksamhet och lycka över all glädje och kärlek jag fick uppleva tillsammans med min man, är healing som går på djupet. Ett tecken på att jag växt lite till runt min sorg. Allt kommer att bli bra. Inte som förut eller som jag trodde, men ändå bra.
Protection - Passion - Happiness
