Att minnas
Så var vi då äntligen inne i januari. Det känns genast lättare att andas. December har varit grym och jag har inte mått så här dåligt sen i februari. Det är så långt mitt minne sträcker sig bakåt i tiden fortfarande och jag tvivlar på att det någonsin kommer komma tillbaka till mig. Fyra månader efter att Risto försvann som bara är helt borta. Jag kan inte minnas det hur jag än försöker.
Ångestattackerna har avlöst varandra och på juldagen lade jag mig i sängen och reste mig i stort sett inte på tre dygn. Jag orkade inte, ville inte. Jag försökte leva utan Risto och jag fixade det inte. Punkt och slut. Bra så. Helt plötsligt fick jag en tanke, "jag ska måla om lilla toaletten". Jag reste mig och åkte iväg och fixade allt jag behövde. När jag sen står och tvättar väggarna börjar jag fundera på hur i all världen jag fick för mig detta? Svaret kommer direkt till mig. Såklart var det Risto som satte igång det, han gav mig en knuff för att få mig att röra på mig. Och jag kan säga nu att hade jag inte rest mig där och då så hade det inte blivit så bra. Jag var på väg in i ett mörker jag hade fått svårt att ta mig ur.
Så även om december varit näst intill ohanterbar, så har hela huset varit fyllt av Universums ljus och guidning. Jag har känt mig otroligt stöttad och omhändertagen de senaste veckorna och min övertygelse om att min själ redan har allt klart för sig har bara stärkts. Det finns en väg för mig att gå och jag behöver bara ta stegen. Resten kommer Gud (inte en religiös Gud nu, utan alltet, källan, ljuset eller vad man nu väljer att kalla det) se till att det blir bra. Budskapet jag fått till mig så starkt under dessa veckor är "sluta oroa dig, lita på oss".
Nu har ett nytt år börjat. Ytterligare ett år som Risto inte kommer vara en del av. Den sorgen är brutal och river upp ännu djupare sår i hjärtat. Och ändå så är han ju här, hela tiden. Han visar oss ofta att han är här i huset genom olika små trix han lärt sig och känslan av hans själ finns hos mig hela tiden. Jag kommer aldrig sluta prata om honom eller dela bilder på honom. Risto var en helt fantastisk människa som älskade att leva och jag ska göra allt jag kan för att hålla hans minne levande. Och det handlar inte om att jag på något sätt har fastnat i min sorg, tvärtom. Att få minnas honom och ta med mig alla minnen gör att jag kan ta mig vidare. Han kommer finnas bredvid mig resten av mitt liv så för mig är det en helt naturlig grej att göra. Jag bär med mig min kärlek, min sorg och alla minnen av vårt liv tillsammans.
Så ett tips från mig. Om du vill hjälpa en människa i djup sorg att komma vidare från det hemska stället man befinner sig på direkt efter att man förlorat en älskad, så prata om personen som försvunnit. Prata om minnen, lyssna på historierna och titta på bilderna. Dela dina egna minnen av den som försvunnit. Du kan aldrig göra det värre än vad det redan är. Du kan aldrig "påminna" om något som aldrig kommer bli bortglömt. Det enda du kan göra genom att prata minnen är att hedra den som försvunnit. Vilket är ett otroligt stöd för personen i djup sorg.
Jag räknar med att det nya året kommer bli precis lika jobbigt och utmanande som det vi har bakom oss. Men jag går ändå sakta framåt samtidigt som jag lyssnar till det min själ säger mig. "Sluta oroa dig och lita på oss."
 |
