Äta, sova, prata
Idag var första gången någonsin som jag var hos kuratorn utan att bryta ihop och gråta i en timme. Det beror nog mest på att jag just nu är i slutspurten på dansskolans termin med dansföreställningar och all fokus ligger där. Jag har inte ens tid att känna efter hur jag mår.
Men orken är slut nu. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så här tom på energi. Efter att ha levt mitt i ett trauma i snart tre år så är jag helt utmattad. Det finns ingenting kvar. Jag har skrapat ur botten och nu är det tomt. Under dessa år har det bara handlat om att energi och ork försvinner ut, men inget fylls på. Jag sover varenda liten stund jag har till övers (utom på nätterna) utan att bli piggare och jag är helt likgiltig inför mina planer för framtiden. Med en ryckning på axlarna tänker jag att "det får komma sen".
Så efter föreställningarna på söndag, som dessutom innehållit svåra beslut om publik eller inte publik och med både ris och ros som resultat av mitt beslut, måste jag pausa. Allt. Jag kommer stänga in mig i mitt hem och bara vila. Jag ska sova, meditera, äta, lyssna på musik och prata med vänner. Back to basic, alltså. De tre första råden jag fick efter att Risto försvann var: sova, äta, prata. Idag hos kuratorn kom vi överens om att under en månads tid framåt bara fokusera på det. Återigen.
Det känns ändå inte som att jag inte är på väg framåt, för det är jag. Jag måste bara pausa lite för att andas, hämta energi och ta hand om min själ som tagit ganska mycket stryk den senaste tiden. Jag kommer aldrig kunna stänga den dörr som öppnats för mig ut mot Universum och allt fantastiskt det för med sig. Jag älskar min resa ut mot andligheten och det spirituella och kommer aldrig lämna den väg som Risto visat att jag ska gå vidare på. För det är ju den enda väg jag kan eller vill gå från och med nu.
Men från och med måndag så kommer jag ha pyjamas på i en månad. Det ska bli så skönt.
 |
| Och så självklart det här. Naturen. |
