Under hans träd
Ett år. Ett helt år. Jag har svårt att greppa att det nu gått ett helt år utan honom. Det var ju igår vi satt här hemma vid hans sida med tända ljus och Bruce Springsteen i högtalaren. Det var ju precis nyss jag höll om honom när han slutade andas. När det blev helt tyst förutom syrgasens väsande som jag fortfarande kan höra med en rysning emellanåt. När jag sista gången viskade till honom att jag älskar honom och bad honom att komma tillbaka till mig ofta och tydligt. Det var ju alldeles nyss.
Ändå en evighet sen. Jag har hanterat en begravning, en bouppteckning, ett arvskifte och miljoner samtal till olika företag. Jag har tagit hand om en trädgård och ett hus. Jag har sorterat hans kläder och lagt undan hans saker. Jag har allt kvar inne i vårt sovrum, något annat har varit helt otänkbart. Att skicka upp saker på vinden känns fortfarande åratal bort. För det var ju alldeles nyss. Ändå en evighet sen.
Jag har varit delvis sjukskriven i ett år. Med två diagnoser som fortfarande är aktuella. Jag har lärt mig hur det är att uppleva att hjärnan helt enkelt slutar att fungera. Jag vet nu hur det är att önska att man ska få sluta finnas till fast ändå veta att man kommer fortsätta leva. För din kropp kommer ju inte dö. Jag har fått lära mig mina egna strategier att ta till när panikångesten blir för svår och attacken kommer. Det känns som att min hjärna inte kommer fungera som den ska på länge än. Traumat är ännu så färskt. För det var ju alldeles nyss.
Jag har fått möta alla olika reaktioner från omgivningen som tänkas kan. Människor har försvunnit, människor har kommit till. Jag har fått höra alla "peppklyschor" som finns. Alla kommer från ett ställe av kärlek, jag vet det. Alla vill mig väl och jag är tacksam för det, missförstå mig inte här nu. Ändå blir det bara konstigt eftersom sorg är väldigt obekvämt för de flesta. "Du kommer hitta tillbaka". Till vad? "Det kommer bli bättre ska du se". Hur vet du det? "Du är så stark". Nej, men jag har inget val. Min kropp tänker som sagt inte dö. "Tiden läker alla sår". De sår jag har kan inte läkas, någonsin. De kan bli mindre och annorlunda, men de kommer aldrig läka.
Sorgen är så gigantisk stor. Jag sörjer inte bara att mitt livs kärlek, min själsfrände, inte finns fysiskt hos mig längre. Jag sörjer allt som aldrig kommer att bli. Jag sörjer den person jag aldrig mer kommer att vara. Jag sörjer alla minnen jag aldrig mer kan dela med någon. Jag sörjer ljudet av hans röst som säger mitt namn. Jag sörjer alla samtal. Jag sörjer känslan av att andas lätt och jag sörjer ljusa drömmar.
Att leva I en sorg kommer jag inte göra, det vet jag. Men att leva MED en sorg kommer jag för alltid att göra, det vet jag också. Jag kommer aldrig mer vara den jag en gång var. Jag har blivit en helt annan nu med helt andra perspektiv och erfarenheter. Och det måste få vara helt okej.
Det var ju alldeles nyss. Ändå en evighet sen.
 |
| Jag tände "hans" träd och satte mig en stund i stillhet. |
