År 2
Efter att Risto försvann hamnade jag såklart i en chock. Jag släppte taget om hela tillvaron och bara föll och fortsatte att falla. I efterhand inser jag att jag faktiskt inte ens kommer ihåg oktober eller november från förra året och jag förstod verkligen inte att tiden gick. Jag vet att jag fyllde år, att det var både jul och nyår, men hjärnan tog inte in det. När människor sen började prata om hur skönt det var att "vi äntligen går mot ljus och värme" tänkte jag för mig själv att det väl ändå måste vara vinter först? Tills jag insåg att kalendern visade mars. Hur var det möjligt? Jag visste att dagarna gått, men jag trodde ändå att tiden stått still, jag kunde helt enkelt inte tänka två saker samtidigt. Just det här med tiden kan fortfarande spela mig ett spratt ibland när jag inte direkt vet hur länge han varit borta. När jag måste tänka efter om han fanns här i somras eller inte?
När våren kom så slog ångesten till. Över precis allt. Jag oroade mig över varenda liten praktisk grej ni kan tänka er. Det räckte med att en golvbräda sviktade lite i köket för att jag skulle tänka att huset håller på att rasa ihop. Jag var helt övertygad om att allt höll på att gå sönder runt mig. Bil, hus, kropp, tvättmaskin, spis, allt. Den ångesten lever jag fortfarande med även om den blivit bättre. Jag har insett att saker går att laga och att det vore ganska osannolikt att allt man äger går sönder samtidigt. Nu handlar min ångest mer om min sorg och min framtid utan honom.
Jag har nu kommit in i en period av kontroll. Jag behöver ha kontroll över precis allt. En ganska svår uppgift när du lider av depression och utmattning. Det fanns ingenting jag kunde kontrollera med Ristos cancer eller hur hans sjukdom agerade i hans kropp. Jag kunde inte kontrollera att hans själ valde att vända hem igen. Jag kan fortfarande inte kontrollera mina panikattacker eller den ångest som slår till när jag inser att det här är för resten av mitt liv, att Risto inte kommer tillbaka till mig som människa något mer. Men vissa saker kan jag kontrollera och det har blivit livsviktigt för mig att verkligen ta till mig det. Att det från och med nu är jag själv som styr mitt liv och att ingen kan komma åt mig längre om jag inte tillåter det.
- Jag kan kontrollera vad jag väljer att tro på. Min fullkomliga övertygelse om att vi alla hör till samma källa i Universum och att döden inte finns är en helt självklar sak för mig att tro på. För det är ju så.
- Jag kan kontrollera vilka övriga val jag gör i livet.
- Jag kan kontrollera vilka personer jag släpper in i mitt liv från och med nu. Styrkan i att släppa taget och gå vidare från energitjuvar och negativa personer är befriande på så många sätt.
- Jag kan kontrollera på vilket sätt jag tar hand om mig själv från och med nu. Är det något jag lärt mig så är det att vara lika snäll mot mig själv som jag är mot andra. Att ärligt älska mig själv för att jag är värd det. Viktigt för varenda människa att tänka på varje dag.
- Jag kan kontrollera vilka ord jag använder mig av i kommunikation med andra. Här har jag fortfarande lite att jobba på, men jag försöker att tänka varje dag på hur jag använder mina ord.
- Jag kan kontrollera vilka gränser jag sätter upp både för mig själv och andra. Att ha gränser för vad man accepterar är inte att vara "svår", "tjurig" eller "iskall". Det betyder bara att du värnar om dig själv för mycket för att låta människor bara kliva rakt in utan att vare sig knacka eller plinga på innan. Att ha förmågan att vänligt men bestämt säga nej till saker som inte är för mig är guld värd och något jag önskar att jag lärt mig tidigare i mitt liv.
- Slutligen så kontrollerar jag på vilket sätt jag väljer att be om eller söka hjälp.
Jag har nu gått in i år 2 efter att det otänkbara hände. Jag har ännu mer förstått att min sorg aldrig någonsin kommer att försvinna, den kommer bara bli annorlunda. Alla som går runt och väntar på att jag ska bli "normal" igen kommer att få vänta länge. Det finns inget "normalt" att gå tillbaka till. Det finns inget liv att "hitta tillbaka till". Vad framtiden kommer att innehålla för mig vet jag ärligt inte. Men det jag vet är att jag aldrig kommer vara den jag var, den personen försvann i samma sekund som Ristos själ lämnade hans kropp. Och helt ärligt så vill jag inte vara den personen längre, det vore ju som att ingenting har hänt i en tillvaro där precis allting har hänt.
Att känna, se och uppleva hans närvaro så tydligt här hemma har ju självklart hjälpt mig. Jag VET ju att han inte har lämnat mig eftersom han visar mig det hela tiden. Jag VET ju att vi fortsätter dela en själ resten av min tid här. Sen behöver inte jag bevisa det för någon för jag vet ju vad sanningen är för mig. Vad andra väljer att tro på här i livet är ju inget jag behöver ta in som något som påverkar mig, det är ju andras energier och inte mina. Jag kontrollerar som sagt vad jag släpper in och vad jag låter vara. Äntligen.
 |
