Oförberedd
Jag har alltid gillat hösten. Att få krypa inåt igen efter en sommar utomhus har alltid tilltalat min introverta sida. Jag har njutit av att se alla fantastiska färger i naturen och att luften blir lite kallare har jag alltid bara tyckt gör det lättare att andas.
Jag inser nu att jag aldrig mer kommer njuta av att se naturen gå in i vila. Hösten kommer från och med nu för alltid att vara förknippad med sjukdom, ångest och en massiv sorg. Det börjar komma redan nu. Jag får svårt att andas bara av att se löven förändra färg utanför mitt fönster och ångesten gör sig påmind. Jag kommer nog pausa mina promenader i skogen en stund, det känns inte som att det kommer göra mig gott. Det kommer nog behövas "semester" under den här perioden i framtiden.
Jag var inte förberedd alls på detta. Att det skulle börja kännas så tungt redan nu. Idag är det ett år sen jag jobbade min sista kväll på dansskolan på väldigt länge. Vilket betyder att det imorgon är ett år sen vi tog sista svängen på ett sjukhus, min man och jag. Vi tillbringade en vecka där och det var under den veckan vi förstod att tiden nog höll på att rinna ut. De samtalen vi hade med varandra där, bara han och jag, river sönder hela mitt inre på en sekund och jag minns varenda ord vi sa till varandra då.
Jag har alltså snart tillbringat ett helt år i en sorg. Jag kan inte säga att det blivit lättare. Jag kan inte säga att jag känner mig ett dugg starkare. Jag kan inte säga att jag är "på väg tillbaka". Det enda jag kan säga är att jag har ett vidrigt år bakom mig, att jag fortfarande oftast är livrädd inför framtiden och att jag saknar honom så att jag ibland inte kan andas.
Samtidigt kan jag även säga att jag är jävligt stolt över hur mycket jag faktiskt har tagit mig igenom under det här året. Jag har insett vilken styrka det bor inom mig, inom oss alla faktiskt, när det går åt helvete och du bara har ett val. Att resa dig upp, borsta bort spillrorna från explosionen som just inträffat och sakta ta dig framåt. Att jag gjorde just det kommer för alltid vara en av de saker jag värderar högst.
Att jag överlevde, depressioner, utmattning och sorg till trots. Jag överlever.
