Att leva vidare

Hur långt jag ändå kommit

 "Anna, jag kan inte se dig ha ett typ 'vanligt' jobb. Jag tror aldrig att det kommer ske, det är inte du."

Orden kommer från en fin vän, en av kvällarna i bodegan som var full av prat, skratt, gråt och en massa annat. Orden stannade kvar hos mig och jag insåg att "nej, det kommer jag nog inte". 

När jag väl kunde ta till mig vad Universum och Risto försökte förmedla till mig, så kom ju det här med boken jag skulle skriva och allt det. Men det slutade ju inte där. Jag skulle skapa mer än så. Så nu har jag gjort det. Jag har skapat början till vad som ska bli fortsättningen. "Mitt Andetag" finns nu som hemsida, FB-sida och på Insta. Just nu finns inte mer än det, men det ska byggas upp något fantastiskt bra och magkänslan (själen, ni vet) fyller hela mig med känslan av det är det här som är meningen nu. Men det får ta lite tid. 

Av någon anledning (jag tror inte att slumpen existerar) så klickade jag på en av alla hundra annonser jag ser på FB dagligen. Eftersom jag numer följer lite andra grupper och sidor än vad jag brukade göra, så handlar nästan allt om healing, meditation, hitta dig själv, lär dig mer om mediumskap osv. Jag brukar bara scrolla förbi allting. Men så dök en annons upp som jag klickade på utan att ens fundera. Jag hamnade på en sida med info om en utbildning som intresserade mig. Jag läste lite, sparade infon och sen klickade jag vidare. På natten kunde jag inte släppa det jag läst. Det fanns kvar i tankarna och jag fortsatte läsa. Det handlade om en tvåårig distansutbildning till Soul Manifestation Coach, en utbildning som hålls av Love It. I samma utbildning blir du även Mindfulness-instruktör. En utbildning godkänd av SFKM -Skandinaviska förbundet för komplementär medicin.

Så vad är då en Soul Manifestation Coach? Det är en samtalscoach som fokuserar på din själ och din andlighet. Som hjälper dig att hitta vägar att gå som du kanske inte har upptäckt än. Som hjälper dig att se vad den där "magkänslan" egentligen är. När jag har bett Risto om råd och vad han tycker så säger han ja varenda gång följt av "tänk på Tyskland, Anna".

På den alternativa cancerkliniken i Tyskland fick min man träffa en helt fantastisk samtalscoach, Stephan, som gjorde just detta. Han fick min man att tänka om helt angående sin sjukdom och efter 90 minuters samtal kom Risto tillbaka till vårt rum och sa "jag fattar verkligen hur allt funkar nu". Dessa samtal med Stephan var något min man såg otroligt mycket fram emot varje gång vi åkte dit. Efter det så tänkte jag mycket på det här med att få jobba med att hjälpa människor på ett annat sätt än en kurator hos sjukvården (inget fel på dem, jag har fått helt ovärderlig hjälp från mina två kuratorer jag träffat). Att det nog var ett av mina "drömyrken" ändå. Det här var något jag aldrig berättade för min man men som han nu använder till att peppa mig till att ta steget. Igår gjorde jag det. Efter ett samtal med en av utbildarna så drog jag iväg min anmälan. I september börjar ett nytt kapitel och jag är så jäkla stolt över hur långt jag trots allt ändå kommit. 

Inget av det här hade hänt om jag inte hade haft kontakt med min man på det sätt jag har. Igår för ett år sen gick jag på en grusväg mitt i ett havrefält i Bad Emstal i Tyskland och lyssnade på "Con te partirò" med Andrea Bocelli. Jag tittade ut över de fantastiska vyerna samtidigt som jag kände mig så otroligt sorgsen och liten. När jag kom tillbaka till kliniken möttes jag av Ristos båda läkare som sa "ni måste tyvärr åka in till sjukhuset till Kassel nu, en ambulans hämtar er snart". Jag vet exakt vad klockan var när jag kom tillbaka eftersom jag tog upp telefonen för att ringa hem. 12.38. Igår var jag ute på min dagliga promenad. Jag tittar på klockan och den är 12.10 och jag tänker att "för ett år sen precis nu gick jag på den där grusvägen genom havrefältet". Jag kommer nu ut på en grusväg också här på ett fält, dock inte med havre utan mer ogräs, men med fantastisk utsikt över sjön. Då börjar "Con te partirò" spelas i mina lurar samtidigt som jag känner honom så tydligt dra sin hand över min kind. 

Han fortsätter att peka ut riktningen på min grusväg och jag fortsätter att göra det min magkänsla säger till mig. 

När magkänslan är bra.