"Anna, tänk så här..."
Sommaren går. Med födelsedagar, bröllopsdagar, årsdagar av andra minnen och annat mer eller mindre skönt att ta tag i.
Imorgon till exempel, är det ett år sen beslutet togs på cancerkliniken i Tyskland om att det behövdes en ambulansfärd in till sjukhuset i Kassel för röntgen av magen. Jag glömmer aldrig hur otroligt rädd jag var när jag satt helt ensam på en bänk på ett sjukhus väldigt långt hemifrån och inte visste vad som hände. Jag glömmer heller aldrig de 8 dagarna på den palliativa avdelningen där med folk som dog dagligen runt oss. Vi fick fantastisk hjälp från helt fantastiska läkare och sköterskor, men skriken av dödsångest på nätterna från patienter har etsat sig fast i mitt minne för alltid. Jag kommer heller aldrig glömma hur jag sträckkörde (med hjälp från fin vän som mötte upp i Malmö, dels för att köra en bit, dels för att hjälpa Risto) 140 mil hem med min man helt neddrogad bredvid mig. Jag satt på autobahn och funderade på hur jag skulle hantera att han dog där bredvid mig i bilen på väg hem?
Sånt här kommer tillbaka till mig när vissa datum kommer och eftersom jag inte har någon att dela dessa minnen med, blir det extra jobbigt. Ångestattackerna har varit några fler nu under sommaren än innan och jag inser att hur gärna jag än vill så har jag inte kommit så värst långt. För mig är det som att det var igår, det gör fortfarande precis lika ont.
Men det händer trots allt bra saker också. Jag har mer och mer förstått vad det är jag ska göra framåt. Jag inser att det finns en mening med alla mina tankar som poppar upp i huvudet om framtiden. Vissa är mina egna, de flesta kommer från Universum. Jag ska ta tillvara på allt jag varit med om, allt jag har upplevt och allt jag redan kan och omvandla det till något jag kan hjälpa andra med. Jag ska utbilda mig för att fortsätta att utvecklas själv och på så sätt även nå ut till ännu fler. Tydligen så står vi inför ett skifte snart där synen på det spirituella och andliga kommer få mycket mer fokus. Människor kommer mer söka sig till det själsliga för att må bättre och för att förstå sig själva på ett djupare plan. Tack och lov, säger jag för ingen kan komma och säga att "det verkar funka toppen det vi gör nu med livet och planeten så vi kör väl på ett tag till va?"
Återigen så visar han mig vägen att gå. Jag hör honom så tydligt när han pekar ut riktningen. Enligt honom kan jag räkna med det för resten av mitt liv. "Anna, tänk så här..."
 |
| Promenaderna var många i korridorerna. |
