Att leva vidare

När han skriver

Ibland när jag sätter mig för att skriva, antingen på min bok eller här, så blir det inte alls om det jag tänkt. Jag sätter mig med en tanke och ett inlägg nästan redan klart och så börjar jag skriva om något helt annat. Det har hänt ett par gånger nu och det senaste inlägget om stjärnor och kristaller är ett sånt. Jag skulle skriva om vad Risto berättat för mig händer i andevärlden runt jul och Kristi födelse och att han då försvann ifrån mig under två dygn, men det blev inte så. 

När jag frågar honom om det och om det är som jag misstänker så får jag det bekräftat. Det är han som skriver. Eller ja, jag skriver ju så klart, men han sitter bredvid och talar om för mig vad han vill berätta. Jag hör honom så klart inte här, men mitt undermedvetna hör honom och skriver det han berättar för mig. När det gäller boken så kommer jag skriva med honom som medförfattare till den, för den är han med och skriver i allra högsta grad.

Det här är bara en sak av allt som händer runt mig. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att han skulle vara så närvarande hela tiden. Jag fick verkligen det jag bad om, när jag och familjen satt och vakade den där sista, hemska natten. När han och jag lyssnade på Bruce Springsteen tillsammans och jag bad honom att komma tillbaka till mig ofta. Tydligt. In my face. 

Han släcker och tänder lampor. Han byter kanaler på TVn. Han är med mig och lagar mat och ändrar temperaturer på spisen. Han slår igång min dator och börjar öppna dokument. Han visar sig snabbt i en dörröppning. Han trycker ned madrassen lätt när han sätter sig bredvid mig i sängen. Han går i sovrummet så det hörs. Bland annat. Och det här är ju bara det som händer som går att se eller höra och som faktiskt andra människor också upplever bredvid mig ibland. Utöver det har jag min kommunikation med honom och min känsla i kroppen på högra sidan. Det är som gåshud fast det inte syns. Det finns där nästan hela tiden, mer eller mindre intensivt. Samma känsla får jag ibland på kinden eller uppe i håret. Varje kväll när vi pratar känner jag ett lätt tryck över nacken. Han säger att det beror på att han sitter bakom mig och håller om mig. Ibland berättar han för mig att vi har besök av andra andar. Vänner som också lämnat jordelivet kommer ibland förbi och säger hej till mig.

Jag kunde som sagt aldrig tro att jag skulle ha en sådan nära kontakt med honom. Jag trodde att all kommunikation skulle behöva gå via ett medium. Men det är ju det som är hela grejen med allt som händer nu, att jag ska lära mig av honom att det faktiskt inte är så svårt det här med andevärlden. Han vill ju vara med mig nästan hela tiden och att jag ska veta att han är det, krångligare än så behöver det inte vara. Om vi vill så kan vi alla få den här kontakten. Det gäller bara att öppna sig inför möjligheten. 

Jag vet att det här är ganska främmande för många att ta till sig. Precis som med min andra blogg som handlar om alternativ medicin och läkemedelsindustrins totala avsaknad av moral, så är ju det här något jag vet kommer ifrågasättas. Jag har bett Risto om att nästa gång han ber mig att upplysa folk om något så kan det väl få vara att jorden är rund? Han skrattar åt det och säger att det här pallar jag. 

Och någon gång ska jag berätta för er vad som händer i andevärlden runt jul. 

En tidig morgon när natten varit svår och månen fick trösta mig.