Att leva vidare

Inte än.

Våren är snart här. I vanliga fall en tid av lättnad över att ljuset och värmen kommer tillbaka. Man kan andas lättare och hoppet tänds om att vi ska få en lång och varm sommar. Den här våren gör allting bara väldigt ont. Att allting väcks till liv igen är en brutal påminnelse om att livet går vidare. Utan honom. Samtidigt som jag vet att livet måste gå vidare så skriker hela mitt jag inuti att jag faktiskt inte vill det. Jag vill inte att det ska bli sommar, höst, vinter eller vår. Inte nu. Inte än. Låt bara tiden få stå still ett litet tag till så jag kan få fortsätta gömma mig undan omvärlden. 

Den här tiden brukar vi börja planera inför att göra iordning i vår älskade bodega. Vill vi förändra något, ska något byggas eller behövs något fräschas upp och fixas till? Förra året var det poolen som behövde en renovering. Jag inser att jag står inför något som kommer att göra fruktansvärt ont i själen. Att flytta ut på verandan och göra fint. Jag vet inte ens om jag vill eller kommer orka? Vi byggde vårt lilla paradis på baksidan av vårt hus och det kommer bara bli ett ställe till där jag saknar honom så det gör fysiskt ont inuti. Samtidigt kan jag inte se mig själv någon annanstans än här just nu. Utan vårt hem skulle jag vara helt vilsen. Sonen likaså. Det är ju här vi hör hemma.

Nu vet jag att Risto absolut vill att jag ska fortsätta njuta av vårt paradis som vi kallar för bodegan. Han vill så klart att jag ska försöka hitta ro där och kunna andas lite lättare. Och det kommer jag nog att göra, så småningom. Men som med allting annat nu så kommer det krävas styrka och mod och jag vet inte hur mycket av den varan jag har kvar? 

Så den här våren blir en utmaning. Precis som hela mitt liv är just nu. En enda, lång utmaning som jag inte kan se något slut på. 

Han i solstolen, jag och sonen i poolen. 
Hur är det möjligt att han inte finns hos oss längre?