Du gör det du behöver
Vissa morgnar vaknar jag med ett minne. Dessa morgnar är som att du fått den där käftsmällen som kommer varje morgon, redan innan du vaknar. Det finns inte en chans att kunna ligga kvar i sängen dessa morgnar. Jag måste upp. Göra något. Imorse vaknade jag med ett minne av vårt första telefonsamtal. Helt plötsligt kom jag ihåg nästan vartenda ord som sades då. Något jag aldrig har tänkt på medan han fanns här på jorden.
Under de fem månader som gått sedan min man lämnade jorden har jag lärt mig massor om mig själv och om sorg. Kunskap jag vet att jag kommer ha nytta av i framtiden. Och jag vet att jag har så otroligt mycket kvar att lära mig.
Din sorg är bara din. Ingen annan kan förstå exakt. Visst kan det vara otroligt hjälpsamt och stöttande att prata med någon som befinner sig i samma situation som du, men man kan aldrig jämföra sorg eller tro att man "vet exakt hur det känns". Hur ska man kunna veta det om en annan människas känslor? Man kan känna igen sig och finna tröst och styrka i att någon annan sätter samma ord på saker som man själv gör, men sorg hos två människor kan aldrig bli "exakt samma". Det finns inga rätt eller fel, bara ett enda stort accepterande av att allt du tänker och känner är okej. Vad det än må vara. Hur länge det än må vara.
Behöver du skrika rätt ut ibland, så gör det. Behöver du sova en hel dag, så gör det. Om du inte kan förmå dig att slänga den där glassen han åt på och som ligger halväten i frysen, låt det vara. Allt är okej.
Om du får en hel dag raserad på grund av ett papper från Skatteverket där det står "civilstånd: änka", så låt sorgen bara rasa. Om du inte vill byta lakan på flera månader på grund av att han sovit där, så gör inte det. Om du vill börja prata med den som försvunnit högt på din promenad i skogen, prata på. Allt är okej.
Om du vill fnysa lite åt allas "jag längtar så till saker kan bli normala igen" just nu i pandemitider, fnys på. (Dock kanske den saken görs bäst lite i ensamhet av respekt för att alla lever i sin verklighet.) Om du behöver tycka synd om dig själv en hel dag, ha inte dåligt samvete. Livet har fasiken inte varit rättvist mot dig och du behöver inte alltid tänka på alla andras orättvisor först.
Behöver du gråta, gråt. Behöver du skratta, skratta. Behöver du bryta ihop, bryt ihop. Behöver du frossa i minnen en hel dag, avboka allt annat och låt era minnen tillsammans ta dig bort en stund från den grymma verkligheten. Allt är okej och det finns inga rätt och fel.
Din sorg är bara din att bära och du gör det du behöver för att ta dig vidare. En dag i taget.
