Fixa så att allt blir bra igen
Jag är otroligt fascinerad över hur hjärnan funkar när du genomgår ett massivt trauma. Eller kanske snarare hur den inte funkar. I min journal står det att min diagnos är "depressiv period", att jag inte är suicid och att jag är välorienterad och svarar på frågor på ett adekvat sätt. Så jag vet ju att jag fungerar som jag ska. Men ändå inte.
Jag klarar inte av att tänka för länge. Jag kan glömma bort vad som hände för tio minuter sen. Jag kommer inte ihåg ibland om jag ätit, om jag slagit på tvättmaskinen eller om jag precis just nu glömt bort något möte jag borde vara på? Min hjärna beter sig precis som vid utmattningssyndrom och det är väl kanske inte så konstigt. Min kurator jämför djup sorg med just det. Vid senaste besöket pratar vi lite mer om det och hon berättar för mig att hon redan vid vårt allra första möte (då Risto fortfarande fanns här) var redo att sätta den diagnosen på mig. Jag var redan "utbränd" och sen kom det riktiga traumat. Jag började långt bort på minusskalan, så att säga.
En annan sak jag funderat mycket på är om jag någonsin kommer acceptera det faktum att han inte finns kvar här på jorden? Kommer verkligheten någonsin komma ikapp mig? Jag har berättat förut om hur jag tänker "sen, när han kommer tillbaka". Jag gör så fortfarande. Det är så ogreppbart för hjärnan att ta in att jag inte kan påverka detta. Det är så stort, så definitivt och så smärtsamt att den vägrar ta in det.
Vi människor är ju problemlösare av naturen. Vi ställs inför ett problem och genast börjar vi jobba på hur vi ska lösa det. "Det är cancer". Okej, nu gäller det att kämpa här, fokusera, det här ska gå bra, vad behöver vi göra nu? "Det är obotlig cancer". Jaha, fan också. Hur tänker vi om, vad gör vi nu, hur hanterar vi detta så bra vi bara kan? "Vi måste söka oss utomlands för vård". Japp, vi löser det med, nu får vi klura lite hur vi ska hantera detta. "Du är nu palliativ patient med hemvård." Ja, återigen får vi lösa vissa problem vi ställs inför och ändra om hur vi bäst tänker nu. "Han är borta och kommer aldrig mer tillbaka". Okej, men det måste ju finnas något jag kan göra? Hur ska jag lösa och fixa detta precis som jag löst så mycket innan? DET MÅSTE FINNAS NÅGOT JAG KAN GÖRA? Nej. Och det är där det inte funkar längre för hjärnan. Den vill inte acceptera att det enda jag kan göra nu är att acceptera. Det går inte. Jag vill lösa problemet, ordna till det, fixa så att allt blir bra igen.
Min vän i USA kommer med en tanke här. "Anna, det kanske inte går att acceptera för hjärnan eftersom den någonstans vet att han inte är borta. Din själ vet ju att det här inte betyder slutet, att allting fortsätter och det kanske är därför det inte går att ta in. Din hjärna försöker jobba emot din själ och det går ju inte. Han är ju här bredvid dig fast på ett annat sätt nu." Det stämmer ju såklart. Så självklart att det är så när jag tänker efter.
Jag har fått börja skriva dagboksanteckningar om mina samtal med Risto. För att komma ihåg allt han berättar för mig. Det är så mycket och (för mig) så viktigt. Det är delvis de anteckningarna som kommer att bli en bok, så småningom. Det jag skriver här är en kortversion av boken, kan vi säga. Och jag tror att jag kommer se tillbaka på den här tiden och mitt skrivande som det enda sättet för mig att överleva det svarta. Vart den vägen leder mig vet jag inte, men det är den jag går på nu. Med min man vid min sida och långsamt framåt.
 |
| Här skriver jag som bäst. Omgiven av katter, filtar, kristaller, ljus och vinterstudion. |
