Att leva vidare

Den jag är från och med nu

Innan Risto somnade in och lämnade livet här på jorden, så uttryckte han en önskan om att en anmälan mot hans vårdförlopp skulle lämnas in efter att han försvunnit. Jag har fått till mig att det fortfarande är viktigt för honom. Jag har dragit ut på det för att jag helt enkelt inte orkat. Att återuppleva all vår kamp för att bli lyssnade på har tagit på krafterna. Att behöva tänka igenom allt, vem som sa vad och hur jobbiga vi upplevdes bara för att vi ifrågasatte allt och inte var som "vanliga", har gjort mig helt dränerad på kraft. Idag skickades anmälan in och nu ska jag vila ett tag. Och gråta länge. (Som vanligt hänvisar jag till I skuggan av cancer om man vill läsa mer om detta.)

Varje kväll när jag pratar med honom, frågar jag om han mår bra? Oftast svarar han ja på det. Igår svarade han JA!! Det hade med mig att göra och det hade med att anmälan var klar att göra. Han var så nöjd över att det nu är gjort och gav mig stor klapp på axeln för att jag orkat återuppleva allt. Men nu är det kapitlet över för min del. Jag stänger dörren och hoppas att jag aldrig behöver öppna den igen. Han fanns kvar hos oss ett år längre än vad statistiken för obehandlad cancer i bukhinnan säger och jag vet (vilket både han och min skyddsängel bekräftat) att det beror på att vi INTE lyssnade på allt läkarna i Sverige sa utan sökte egna vägar att gå på. Punkt. 

Jag längtar så tills allt praktiskt är över. När bouppteckning, arvsskifte, övertagande av huslån och allt annat som måste sägas upp och startas om (för det går ju inte bara att byta namn på ett abonnemang inte) är över. Jag längtar efter att få andas på ett sätt jag inte kunna gjort sen han försvann. När jag kan börja fokusera på att leva det liv jag så brutalt blev inkastad i. Det låter kanske konstigt att längta efter det, men att på något sätt kunna få ro i själen och acceptera sorgen och smärtan som något som inte kan eller ska fixas är det enda sättet för mig att gå vidare nu. Min sorg och den brutala smärtan den innebär kan aldrig fixas, den kan bara accepteras som något som för alltid kommer höra till den jag är från och med nu. 

Två tips från coachen:

Boken "It's OK that you're not OK", skriven av Megan Divine. Handlar just om att sorg och smärta faktiskt inte går att fixa och inte heller behöver fixas. Något samhället borde börja förstå någon gång.

Dokumentärserien "Surviving Death" på Netflix. Jag har blivit rekommenderad denna från flera olika håll och kan säga att den är helt outstanding i att heala människor som förlorat någon nära. Tror man dessutom på det mediala så är den en bekräftelse till 100 procent. Återigen, de finns där. Själarna från våra anhöriga är så nära oss och vill inget annat än att vi ska veta det. Att vi ska känna det.