Att leva vidare

Det som gick förlorat. 

Sorg. Ordet innefattar så mycket. Det är saknad, tårar, längtan, rädsla, ångest, tystnad, ilska, ensamhet. 

Saknad. Jag skulle vilja påstå att det finns två olika versioner av saknad. Om du saknar någon eller något som fortfarande finns levande eller tillgängligt så är det som en molande värk i bröstet. En känsla av att ditt liv skulle bli så mycket bättre om du bara fick en chans att återfå det du för tillfället saknar. Ändå hanterbart även om det kan vara jobbigt. När du saknar en av de du älskat mest av allt här på jorden och du vet att du aldrig mer rent fysiskt kommer se den personen igen, övergår värken till ren smärta. Det gör fysiskt ont i din kropp. Du kommer inte undan värken ens för en minut. Den finns där precis hela tiden. Du saknar så du får svårt att andas. Du saknar så det blir svårt att finnas till. 

Tårar. Hur är det fysiskt möjligt att gråta så mycket? Jag måste ha gråtit en miljon tårar sen den 7e oktober 2020. Ännu fler om vi räknar från den 29e maj 2019. Jag vet att jag kommer gråta miljontals till. Och eftersom jag dessutom är en HSP-människa så hade jag nära till tårar redan innan. Jag kommer fortsätta gråta över det liv vi skulle haft tillsammans men som gick förlorat i resten av mitt liv.

Längtan. Jag längtar så enormt mycket. Efter min man, efter lugn, efter ro, efter att kunna andas igen, efter en dag av att känna livet, efter dagen då jag äntligen kommer att få se honom igen. Allt i den ordningen.

Rädsla. Något jag inte trodde skulle ta så mycket plats var rädsla. Jag blev skräckslagen när jag insåg att jag från och med nu är ensam. Att inse att Risto aldrig mer kommer finnas rent fysiskt bredvid mig är som en mardröm. En väldigt skrämmande mardröm som du aldrig vaknar från. Det är snarare så att du varje morgon vaknar TILL din mardröm. Det är när du vaknar som mardrömmen börjar. Om och om och om igen. Snart är jag nog van vid att det är det här som är mitt liv och ingenting kommer någonsin att skrämma mig igen. Efter att jag höll min älskade i mina armar och jag visste att tiden var kommen, att det är nu han ska försvinna ifrån mig, finns det inte mycket som känns skrämmande längre. Jag vet att jag kommer resa mig igen oavsett. 

Ångest. Jag har skrivit förut här om min ångest. Jag har fortfarande attacker ett par gånger i veckan där jag fullkomligt bryter ihop. Det går blixtsnabbt från lugn till panik. Från tystnad till högljudd gråt. Ett helt vidrigt tillstånd att befinna sig i. Och jag inser även att det inte bara är ångest över att han försvunnit som kommer. Det är all ångest jag någonsin känt över hela vår situation med hans sjukdom, brist på sjukvård och vetskapen om att vi inte skulle få så många år tillsammans som vi trodde, som kommer ut. Det finns en hel del av den varan och jag tror inte att det kommer lugna sig än på ett tag. 

Tystnad. Det blir så tyst. Efter att han blev sjuk så pratade vi så otroligt mycket. Eftersom han blev sjukskriven direkt och jag lämnade allt för att vara med honom och göra allt som stod i min makt för att förlänga hans liv, så blev vi så tighta. Det var nästan som att vi blev en själ tillsammans och vi kunde prata i timmar. Om livet, kärlek, rädsla och framför allt om oss. Sen blev det bara tyst. Jag hör aldrig två andra personer prata med varandra i ett annat rum längre. Jag hör aldrig skramlet från köket på morgonen när någon annan gör kaffe till mig. Eller sovande andetag bredvid mig i sängen. Det blev bara helt tyst.

Ilska. Jag har varit så arg. På livet. På min själ som tydligen gått med på detta. På en vidrig sjukdom som bestämde att han skulle lämna i förtid. På människor som inte fattar någonting. På saker som behöver fixas. På dagar som aldrig tar slut. På nätter som aldrig tar slut. På hur orättvist det är. På att jag är här när han är där. På änglarna. På Universum. På allt.

Ensamhet. Jag är och kommer förbli, ensam. Vissa saker vet du bara, det känner du med hela din själ. Det här är en av de sakerna för mig. Jag kommer aldrig släppa in någon i mitt liv på det sättet igen. Det finns varken plats eller vilja till det i mitt hjärta. Men då kommer min ensamhet att vara vald och det är något helt annat än att någon rycks ifrån dig under otroligt grymma förhållanden. Jag har inte längre någon att luta mig mot. Någon att hålla i när åskan går. Min klippa är borta. Utan att jag har någonting att säga till om. Nu vet jag att min son fortfarande är väldigt närvarande i mitt liv, men han måste ju få leva sitt liv. Han är ju startgroparna för att bli vuxen och få uppleva allt det innebär. Med att plugga, flytta hemifrån, resa och bilda en egen liten familj. Jag vill ge honom det utan att han ska behöva känna att han måste finnas där för mig hela tiden. 

Sorgen är så stor. Så oändlig. Ibland så grym. Och den kommer alltid finnas där, på ett eller annat sätt. För resten av mitt liv.

Med finaste vännerna på resa i Krakow.
Jag saknar honom precis varenda sekund av mitt liv.