Kramen jag så desperat behöver
Nä. Igår hjälpte varken HSP-mössan eller att sätta på ett fokusplåster. Igår blev det för mycket oljud från världen utanför som trängde igenom i alla fall. Efter att ha känt av det i flera dagar så kom det, det där psykbrytet. Jag har lärt mig nu att bara låta det komma, utan att ens försöka kämpa emot. Jag låter egot få rasa i sin sorg.
Jag står i duschen och hör mig själv säga: ”jag hatar vad som hände, jag hatar mitt liv nu och jag hatar att jag inte bara får lämna skiten här på jorden nu”. Sen kommer tårarna. Hopplösheten i att jag inte på något sätt hade något att säga till om när livet rasade tar över helt. Ingen frågade om det var okej innan släggan slog sönder allt.
Efter en stund samlar jag ihop bitarna av mig själv från golvet. Sätter vant ihop dem igen, jag har ju gjort det några gånger nu. Låter de bitar jag inte vill ha eller behöver längre åka med duschvattnet ner i avloppet. Jag andas, torkar tårarna och viskar tyst: ”du lever vidare, Anna, och du gör det för att det är tänkt så. Du kommer fixa det, för du kan fixa allt, glöm aldrig bort det”. Själen tar över igen, ger mig kramen som jag så desperat behöver och tacksamt tar emot. Jag vet att Oneness håller mig och bär mig när världen rasar.
Igår valde jag att stanna bergochdalbanan och hoppa av innan andra åket. Jag har växt lite till runt sorgen och idag blir en mycket bättre dag.
Protection - Passion - Happiness
#levavidare
