I sorg kan ett nyår vara en smärtfylld påminnelse om att tiden går. Att ett nytt år börjar som personen du sörjer aldrig kommer vara en del av. Känslan av att personen ifråga kommer längre och längre ifrån dig blir väldigt påtaglig på nyårsafton.
Mitt första nyår utan Risto var bara en enda lång ångestfylld önskan om att få stanna tiden. Så länge det fortfarande var 2020 så kunde jag ändå dela året med honom. 2021 skulle bli första året då han inte fanns kvar här som människa. Ett år han aldrig varit en del av. Tanken var helt outhärdlig och fem minuter efter tolvslaget satt jag på hallgolvet och storgrät.
Nu är det min fjärde nyårsafton utan min man här och det jag har lärt mig nu är att det spelar ingen roll vad kalendern visar för årtal. Min kärlek är densamma, min sorg är densamma och alla minnen är desamma. Det har ingen betydelse om det gått ett år eller tio. Nu kan jag hantera en nyårsafton och kanske till och med tycka att det är en fin kväll. Jag vet att han finns med mig oavsett vilket år det är.
Jag säger det igen. Det är inte sorgen som blir mindre. Det är vi som är i sorg som växer. Vi växer runt vår sorg och lär oss att leva med den och hantera den så att sorgen och kärleken kan följa oss i livet på ett sätt som ändå fungerar.
Men till dig som inte riktigt har kommit dit än utan känner den där desperata önskan om att stoppa tiden, du är inte ensam. Och min önskan för dig inför nyår är att du blir omhändertagen, älskad och mjukt hållen av vänner eller familj över den tuffa kväll som väntar.
Jag önskar er alla ett välsignat nytt år. Må 2024 bli allt det ni önskar.
Namaste
