En fin sommar framför oss
Idag firade vi. Sonen slutade nian och nya, spännande äventyr väntar till hösten. Att jag är mamma till någon som börjar gymnasiet är ju galet. När blev han så gammal?
Det känns så konstigt att vårt liv fortsätter utan min man. Att vi upplever saker som han aldrig kommer vara en del av som människa här på jorden är en känsla som jag inte riktigt vant mig vid än. Gör man någonsin det? Att han varit med oss här idag är ju självklart, jag känner honom fortfarande hela tiden vid min sida, men att vara fysiskt utan honom kommer jag aldrig vänja mig vid.
Det har gått åtta månader nu sen min man lämnade oss och jag kan fortfarande tänka på honom som en av oss här på jorden. Under bråkdelen av en sekund så kan min hjärna tappa greppet och jag tror att han lever här. Det kan handla om saker jag vill berätta, recept jag vill dela, platser jag vill besöka eller bara kramen jag vill ge. Jag glömmer bort att det inte går längre. När hjärnan återfår greppet om verkligheten så är det lika smärtsamt varje gång och jag börjar fundera på om tiden verkligen läker ett endaste dugg?
Mitt svar på det precis just nu är nej. Tiden har inte gjort någonting för att lindra någonting och sorgen är för mig ett enda stort, öppet sår. Fortfarande. Och jag har en gång för alla insett att det är okej. Min sorg är min att hantera och jag tänker inte anpassa eller be om ursäkt för att jag fortfarande sörjer honom som om det vore igår han somnade i mina armar. Jag går framåt i min takt och det är det enda jag kan göra. Jag läser många inlägg på olika sociala medier som handlar om sorg och hittade ett som gick rakt in. "Om du inte kan förstå hur någon kan sörja så djupt, så länge, så kanske du ska skatta dig lycklig över att du inte kan förstå."
Men idag firade vi. Att sonen blir stor. Att mina föräldrar kunde vara här. Att vi förhoppningsvis har en fin sommar framför oss. Med familj, vänner och andarna som alltid finns runt oss.
