Jag kommer aldrig mer
Mitt mantra under de senaste månaderna har varit "jag kommer aldrig mer behöva göra det här igen". Jag kommer aldrig mer behöva höra från min älskade att han har cancer. Jag kommer aldrig mer behöva se min älskade tyna bort framför mina ögon. Jag kommer aldrig mer behöva begrava min älskade och jag kommer aldrig mer behöva ta hand om ett dödsbo efter någon som jag just blivit änka till.
Jag kommer heller aldrig mer vara nära att förlora vårt hem på grund av konstiga regler eller omständigheter. Från och med nu kommer jag ha full kontroll på allt och ingen ska kunna ha något att säga till om angående mig och mitt liv tillsammans med min son. Ingen ska komma åt mig i framtiden.
Jag kan ofta tänka att jag snart har allt mitt svåra i livet bakom mig. Jag tittar ibland på folk runt mig och tänker "ni har allt ert svåra framför er". Nu vet jag att jag inte alls kan veta vad personer jag inte känner har framför sig eller bakom sig. De kanske precis som jag är mitt uppe i sin svåraste period i livet? Men det vanligaste är ju ändå att man lever sitt liv tills man blir gammal. Att bli änka vid 46 är inte riktigt lika vanligt som att bli det vid 80.
Att tänka att jag ändå har överlevt hittills ger mig styrka på vägen. Att tänka att jag aldrig mer kommer behöva uppleva de senaste två åren igen någonsin gör att jag får det lite lättare att andas. Jag tog mig igenom det och jag lever fortfarande. Inget kommer någonsin kännas lika svårt igen.
Budskap från Universum fortsätter att komma till mig. Saker som hände i början av hans sjukdom kommer tillbaka och jag kan se hur allting knyts ihop på något konstigt sätt. I början av hans sjukdom hörde vännen från USA av sig med något hon fått till sig under en meditation. "Jag såg dig och Risto stå på en scen framför en massa människor och föreläsa." Häromdagen, nästan två år senare, fick jag veta av min man att hennes framtidsvision stämde. Det enda hon inte uppfattat då (och förmodligen inte skulle uppfatta) var att han står bredvid mig på den där scenen som en ande. Varför det helt plötsligt poppar upp nu vet jag inte, men det har börjat dyka upp saker nu där jag tänkt "hur kunde det bli så fel" när jag känt att vi fått helt fel saker till oss från Universum. Jag antar att han vill säga till mig att så fel var det ändå inte.
Jag tar mig vidare på min lilla gropiga stig jag går på just nu. Och jag kommer aldrig behöva göra det här igen.
