Att leva vidare

Ett halvår senare

Lite mer än ett halvår har gått nu. Jag kan verkligen inte förstå att sex månader kunde gå så fort. Det känns fortfarande som det var nyss jag satt i köket med min panna mot hans och bad honom att komma tillbaka till mig ofta. När jag visste att det var dags.

Samtidigt så känns det som en livstid sen. Så mycket har hänt och så mycket saker har behövts göras, att det känns som att det gått flera år år på en vecka. Jag kan tänka på saker som hänt och vara helt övertygad om att det skett när han fortfarande fanns hos mig, bara för att inse att han aldrig upplevt just det minnet tillsammans med mig här rent fysiskt. Dessa tillfällen kan vara extremt jobbiga. 

Just nu är Universum väldigt aktivt runt mig. Jag får budskap av olika slag hela tiden. Jag drömmer mycket just nu om Risto och mig, ibland väldigt verkligt och ibland rent nonsens så som drömmar kan vara. Jag har funderat på vad det betyder just nu? Vad är det som händer just nu eftersom drömmarna har blivit så tydliga? Härom kvällen fick jag budskapet "Anna, du ska be änglarna om beskydd på kvällen så du kan färdas mellan världarna säkert." Jaha. Jag vet inte riktigt vad det betyder men jag gör väl som Universum säger till mig. 

Igår kom ett annat budskap. "Det som händer just nu kommer göra att du kan leva ett helt ärligt och öppet liv i framtiden." Det vet jag däremot vad det betyder och när jag väl är klar med praktiska saker jag hanterar nu så ser jag otroligt mycket fram emot det. Även om det inte blev som det vad tänkt. 

Jag har funderat en del på vart jag hade varit idag om Risto inte kommit tillbaka till mig och visat mig hur vi ska kommunicera? Vad hade hänt inuti mig om vårt hem varit helt tomt, tyst och utan alla små saker som händer hela tiden? Om inga lampor blinkat, saker flyttat på sig, spisplattor ändrat temperatur när jag står och ser det hända? Om inga vita skuggor i hans storlek snabbt dragit förbi en dörröppning? Om inte min dator ibland levt sitt eget liv fast jag satt den i viloläge? Hade jag mått bättre om jag inte känt av hans närhet hela tiden som en lätt vibration i min hud på höger sida? Nej, det hade jag såklart inte. Att få min tro på Universum bekräftad på ett helt fantastiskt sätt av min man har gjort mig starkare än vad jag hade varit annars. 

Självklart finns det de som inte kan ta till sig allt detta. Som aldrig varit öppna och förmodligen aldrig kommer bli det heller. Som lever sitt liv helt frånkopplade från Universum och som tror att när en människa dör så är det slut, svart och tyst. Man hamnar i jorden på ett eller annat sätt och sen är det bra. Om det är deras sätt att leva sitt liv så är ju det helt okej. Vi kan väl alla finnas här och försöka samsas i vilken tro vi än må ha?

Ett halvår har gått förbi väldigt fort. Jag har förändrats på alla sätt en människa kan förändras och i slutänden hoppas jag att det betyder något bra. Både för mig och för människor jag kommer ha runt mig i framtiden. 

Alltid på min högra sida.