Att leva vidare

"Så länge du behöver"

Jag har alltid varit väldigt nära Universum. När jag ser tillbaka på livet kan jag tydligt se ett mönster av upplevelser som på ett eller annat sätt binder ihop mig med det andliga och spirituella på ett sätt som inte går att missta. Jag har alltid haft en tro på ett liv efter detta, men inte riktigt kunnat sätta fingret på vad jag ska kalla min tro. För några år sen bestämde jag mig för att säga att jag tror på Universum. För mig innefattar det allt. Jag tror att det finns en Gud. Jag tror att det en gång fanns en man vid namn Jesus på jorden som kunde få mirakel att hända. Jag tror på att själar lever vidare. Jag tror på änglar. Jag tror på ljus och jag tror på kärlek. Allt detta finns i det jag kallar Universum. 

När Risto försvann kunde jag inte längre riktigt tänka "ljus och kärlek". Jag kunde inte helt lita på min tro om att själen finns kvar. Tänk om det inte är så? Tänk om han är borta och jag aldrig mer kommer träffa honom? Just vid det här tillfället kändes alla "let God heal you" och "the struggle ends when gratitude begins" som ett slag i ansiktet. Ingen kommer någonsin att kunna "heala" mig och jag har absolut ingenting att känna "gratitude" över. Jag var mest förtvivlad och förbannad över att jag tvingats in i ett liv fyllt av sorg, smärta och rädsla. Ett liv jag absolut inte var menad att leva och som jag inte valt själv. Att Risto kunde ta sig igenom allt detta kaos och nå fram till mig från andevärlden, ser jag som ett litet mirakel. Kärleken måste vara så otroligt stark från oss båda. Jag har fortfarande stunder när jag blir otroligt arg över att jag måste vara kvar här. När jag inte kan förstå varför vi inte får vara tillsammans längre? När det känns som att Universum bara är orättvist och grymt och jag gråter en hel dag.  

Det är helt okej att känna alla dessa känslor hur mycket du än tror på en Gud eller ett Universum. Så länge själen är här på jorden så har människan alltid företräde till känslorna. Människan har alltid en egen fri vilja att känna och tycka precis vad den vill och själen måste alltid acceptera detta. Så när all ilska, frustration och bitterhet sköljer över en när man sörjer, så är det människan i en som reagerar. Helt okej och helt naturligt. Så som det ska vara. Människan har rätt att sörja precis hur länge den vill på vilket sätt den vill. För Universum kan vänta och Universum accepterar din sorg, ilska, rädsla och bitterhet. Utan att ifrågasätta och utan att döma. 

Änglarna fortsätter alltid att finnas vid vår sida och ge oss kärlek, hur mycket vi än ber dem dra åt pipsvängen. "En ängels tålamod" har vi väl alla hört talas om? Jag vet att Universum har planer för mig i framtiden, men jag svarar alltid att jag måste få sörja klart först. Svaret blir alltid: "Såklart, så länge du behöver." 

Inom Ayurveda (världens äldsta holistiska läkevetenskap) ser man på sorg på ett sätt som jag tagit till mig helt och fullt. Det finns en anledning till varför sorgen är som den är. Läs det här, det har hjälpt mig så mycket och jag läser det ofta. Först när vi har accepterat sorgen för vad den är kan vi möta våra andar i en kärlek som är ren, sann och på ett mycket djupare plan än vad vi kanske kunde under tiden tillsammans här på jorden. Och den här gången är det för evigt.

Just nu befinner jag mig någonstans mitt emellan allt detta. Jag vet att Universum har påbörjat sin healing av mig och min själ men jag vet också att jag har en väldigt lång väg kvar att gå på min "sorge-väg". 

Jag tänder ljus tillsammans med
min man hela tiden, överallt.