Du är värd det
Redan när jag träffade kuratorn några veckor innan Risto försvann från jorden, så såg hon alla tecken på att jag led av en ganska allvarlig utmattning. Inte så konstigt kanske. Jag vet själv att jag på slutet av hans tid här på jorden hade samma tankar, att jag nog faktiskt inte skulle klara av mer nu. Jag orkade inte längre vara stark, jag orkade inte längre ta fighten mot hans palliativa vård och jag började även ge upp tanken på en fortsättning. Trots detta fortsatte jag in i det sista. Det sista c-vitamindroppet jag satte på min man var 16 timmar innan han somnade in. Kuratorn hade tänkt att ta samtalet med mig om hur jag såg på en diagnos om utmattning, men hann inte. Allt gick så snabbt på slutet och efter att min man försvann så var den pratstunden inte riktigt nödvändig, det var ganska uppenbart att jag inte mådde så bra på alla möjliga olika sätt.
Precis efter att Risto försvann behövde jag samtalen väldigt tätt. Den första månaden ibland mer än en gång i veckan. Högkostnadsskyddet kickade in redan efter tre veckor, måste vara något slags rekord. Dessa samtal har hjälpt mig så mycket och eftersom vår kurator (jag skriver vår eftersom hon även var hans kurator den sista tiden) vet min inställning till kemiska mediciner så har det aldrig kommit upp som ett alternativ. Det är inte för mig. Jag vet vad jag ska göra när ångesten och sorgen blir för svår, mina bästa knep fick jag lära mig av de samtalscoacher och läkare vi träffade på cancerkliniken i Tyskland. Knep helt utan kemiska tillsatser.
Att lida av utmattningssyndrom ihop med depression gör att inget riktigt funkar som förut. Ingenting. Det tar tid att komma tillbaka. Jag tar mig sakta framåt, en dag i taget. Min sorg kommer ju för alltid vara en del av mig, men jag har bestämt mig för att min utmattning inte ska vara det. Inte heller den depressiva perioden jag går igenom just nu. Det ska bli bättre, längre fram. Min hjärna ska börja fungera normalt igen, jag måste bara ha tålamod med mig själv.
Jag skulle vilja uppmuntra alla som inte mår så bra mentalt att be om hjälp. Vare sig du vill söka dig till skolmedicinen eller till privata aktörer så be om hjälp. Psykisk ohälsa kan orsakas av en miljon olika saker och du kommer förmodligen inte komma tillrätta med problemet själv. Du behöver stöd och hjälp från någon som står utanför dig själv och som kan hjälpa dig framåt i tankarna. Det kommer förmodligen inte "gå över av sig självt". Inte när det gäller den mentala biten av din hälsa. Någonstans måste vi komma bort från uppfattningen av att det är något som ska döljas för omgivningen, att man inte mår bra psykiskt. Din hjärna är ju ett organ precis som alla andra i din kropp och det borde inte vara så konstigt att man ibland behöver få hjälp av olika slag när den blir "sjuk".
Att söka hjälp vid psykisk ohälsa är en av de största gåvor du kan ge dig själv. Älska dig själv tillräckligt för att inse det. Du är värd det.
