Ännu ett berg att bestiga.
Jag försvann från jordens yta i lite mer än fyra månader.
Först för att helt fokusera på att hjälpa och stötta min man när det började bli uppenbart för oss att det inte skulle gå så länge till. Jag försökte att vara hos honom varje minut, varje sekund. Det är en av sakerna som plågar mig mest nu, att jag helt enkelt inte orkade vara där precis varje minut. Inte för att han krävde det, utan för att jag ville det.
Sen för att han försvunnit ifrån mig. Att gömma sig undan omvärlden i det läget är för att överleva. Jag ville inte se att det fanns en värld. Min värld fanns ju inte längre, så att kliva ut i något som liknade den värld jag levt i förut kändes bara smärtsamt och konstigt. Precis allt påminde mig, och gör så klart fortfarande, om när han levde. Affären, vägarna, platser, hus, till och med vädret. I varje ögonblick finns saknaden där och tanken att "vi kommer aldrig mer uppleva detta tillsammans" är så plågsam. Det är en helt vidrig gråt som kommer då, eftersom det aldrig går att ändra på. Och även om jag kan säga saker till honom nu så kan jag aldrig riktigt få samma respons. Ett leende, en kram, ett skratt. Inte på samma sätt.
Nu ska jag försöka mig tillbaka till arbete igen, väldigt långsamt och väldigt försiktigt. Ännu ett berg att bestiga. Att återgå till något som inte har förändrats alls, när hela jag är en helt annan person, är fyllt av tvivel. Hur är det möjligt att min dansskola bara tuffar vidare? Hur är det möjligt att jag ska stå och undervisa samma elever som innan i samma danssalar som alltid? Jag får inte ihop det och jag tappar andan ibland när jag inser att världen har fortsatt snurra. Som om ingenting har hänt.
Att sen en djup sorg jämförs med en utmattningsdepression gör det inte lättare. Min hjärna hänger helt enkelt inte med. Ni som hängt med hit från "I skuggan av cancer" vet att jag var rejält utmattad redan innan. Jag kommer inte ihåg vad som hände för tio minuter sen. Jag kan gå ner till tvätten för att slå på samma maskin tre gånger. För jag har ingen aning om att jag redan gjort det. Jag kan känna av en trötthet och veta att inom tio minuter sover jag djupt. Mina vänner ska ha en stor eloge för att de orka lyssna på samma saker hela tiden. Utan att ens påpeka att jag upprepar mig. De lyssnar, låter mig prata av mig och svarar förmodligen samma sak varje gång.
Dagarna går vidare och de är fyllda av en sorg som aldrig går över. Och även om vi fortfarande är tre i familjen här i huset så är vi numera bara två. Det var inte så här det var tänkt att det skulle bli.
