”Dina besvär kan du få hjälp med av en hormonspiral om du vill, det är inte nödvändigt att ta bort livmodern.”
Orden kom från den sista av alla gynekologer som undersökte, ultraljudade och kände på min livmoder. Inte ens en månad senare visar det sig att livmodern som togs bort på grund av att jag tackade nej till den där hormonspiralen, innehöll förstadiet till cancer plus några diagnoser till.
För två år sen blev jag riktigt dålig. Under en klass på dansskolan svimmade jag nästan, helt plötsligt. All färg försvann från ansiktet, jag kallsvettades, darrade och hade svårt att få syre. Efter en stund gick det över men jag insåg att jag nog behövde kolla mina järnnivåer.
Mina järnnivåer var i stort sett noll. Blodvärdet var också katastrofalt. Bara några timmar efter att proverna analyserats ringer en äldre, manlig läkare till mig från vårdcentralen. Han vill ta mer tester eftersom ett så här lågt blodvärde tyder på allvarlig sjukdom. Jag ska även få ett järndropp så fort som möjligt för att få upp järnnivåerna i kroppen.
” Men jag blöder ganska mycket och länge nuförtiden när jag har mens.”
”Nej, så här lågt blodvärde får man inte av en menstruation förstår du.”
”Ja fast alltså….”
Undersökningar drar igång samtidigt som min ångest går igång. Undersökningarna är exakt likadana som min dåvarande man gick igenom för att upptäcka hans tjocktarmscancer. Samtidigt känner jag så tydligt att det här är helt fel, jag har verkligen inte cancer i tjocktarmen.
Nej, precis. Efter att det gjorts en koloskopi säger läkaren som genomfört den att mina tarmar är de friskaste han sett på en kvinna i min ålder.
”Vad du än gör och äter, så fortsätt med det. Och eftersom det gick så fort att undersöka dig så kollade vi tunntarmen också och den är lika fräsch den. Skönt va? Nu släpper du det här och går ut och har en riktigt fin dag.”
Jag byter vårdcentral och ber att få en kvinnlig läkare. Hennes första ord till mig är:
”Förlåt, om det är okej att jag frågar, men hur kunde det bli en sån cirkus av allt detta? Jaha, du hade en manlig läkare. Ja, han får väl ursäktas med att inte veta ett dugg om hur mycket blod vi faktiskt pratar om här.”
Jag får ytterligare två järndropp under loppet av 10 månader.
Problemen fortsätter i varierande mängd och till slut håller jag på att förblöda. För drygt ett år sen läggs jag in akut för att få två blodtransfusioner. Det upptäcks myom i livmodern som är ganska stora och de i kombination av östrogen-dominans gör att kroppen inte kan få stopp på det på egen hand. Blodvärdet när jag läggs in är 92 och jag har dessutom svåra smärtor.
Vid det här tillfället hade jag sedan någon vecka tillbaka, efter läkares inrådan, tagit Provera och tranexamsyra för att försöka få stopp på mina blödningar, helt utan framgång. När jag blir inlagd ökas dosen rejält och jag känner mig otroligt obekväm med att ta så mycket medicin. Jag vet att allt kommer med biverkningar. Jag ber om att kanske få prova ett skonsammare, mer naturligt alternativ för kroppen och får svaret:
”Det kommer inte hjälpa dig här. Du kan ta några fler Provera om du vill.”
”Nej tack, jag har redan tagit två idag och vill helst inte påfresta kroppen med fler just nu. ”
”Nähä…. Nej, du bestämmer ju själv hur mycket du vill blöda” är svaret jag får.
Till slut får kroppen upp värdet så pass att jag får åka hem. Om inget annat händer så ska myomen följas upp om 6 månader för att se om de blivit större eller mindre. Jag rekommenderas att äta Provera regelbundet vilket jag tackar nej till. Jag har redan fått sluta med tranexamsyra direkt eftersom det gav mig enorm yrsel, vilket är en vanlig biverkning.
Det går nästan ett år innan jag blir kallad för koll av mina myom. Nu har jag dessutom börjat blöda igen efter nästan ett års uppehåll. Återigen skriver läkarna ut Provera och tranexamsyra. Återigen utan önskat resultat.
Här tar jag beslutet. Livmodern måste bort. Jag känner det så tydligt. Det är något som är väldigt galet och nu får det vara nog med läkemedel som ändå inte hjälper mig. Det är här gynekologen undersöker mig och konstaterar att det nog skulle räcka med en hormonspiral iallafall. Jag står på mig, tackar nej till hormoner (vilket jag gjort hela mitt liv) och ber om en hysterektomi. Nog får vara nog.
Livmodern tas bort. I en operation som blev större än planerat eftersom den var så stor att den behövdes tas ut genom magen. Enligt reglerna skickas den för analys och svaret kommer komma via brev om några veckor.
Efter drygt tre veckor kommer samtalet från läkaren som opererade mig.
”Det var otroligt bra att den här togs bort, Anna. Din livmoder var riktigt stökig och vi har konstaterat tre olika diagnoser vilka var för sig är skäl nog för att ta bort den.”
Jag hade myomen, vilket jag redan visste. Jag hade endometrios/adenomyos och jag hade EIN (förstadie till livmodercancer och som obehandlat nästan alltid leder till just det).
Jag börjar läsa om allt detta och inser att jag checkar av i stort sett alla symptom. När det gäller förstadiet till cancern är det främsta symptomet ”onormala blödningar efter eller i samband med klimakteriet”.
Fyra ultraljud har gjorts av lika många gynekologer. Ingen har visat någon som helst önskan om att ta ett vävnadsprov inifrån livmodern. (Nu pratar vi inte om cellprover som tas varje år av livmoderhalsen, det är en annan sak.) Istället har jag gång på gång rekommenderats hormonspiral eller Provera.
Jag hade med all sannolikhet fått livmodercancer (ej samma sak som livmoderhalscancer). För mig är det lika med en dödsdom. Jag har sett och upplevt allt cancer är genom att min dåvarande livspartner och den jag trodde jag skulle dela resten av mitt liv med, dog av sin cancer. Jag kan aldrig se det på det på något annat sätt än döden.
