Idag ger jag mig själv en stor kram. 

Efter 8 månader av dåliga värden, undersökningar för att hitta allvarliga sjukdomar, håravfall, trötthet, huvudvärk och yrsel så kan jag äntligen känna igen mig själv igen.

Allt på grund av järnbrist. En järnbrist som gjorde att jag kraschade i februari i år. Blodvärden kollades och det konstaterades att jag hade anemi (blodbrist) och en närmast obefintlig nivå av järn i kroppen. Undersökningar gjordes som ledde till fler undersökningar som ledde till ännu fler undersökningar. Helt plötsligt befann jag mig i en situation där läkarna misstänkte cancertumörer i min tjocktarm. Jag kastades såklart tillbaka fem år i tiden och paniken tar vid. Hur är det ens möjligt att jag behöver gå igenom detta igen? 

Men hela tiden har jag en magkänsla som säger mig att det inte är så. Jag är inte allvarligt sjuk. Jag får budskap som bekräftar den känslan och som stärker min övertygelse. Jag mediterar och ser mig själv som helt frisk och minst en gång om dagen visualiserar jag mig själv fylld av ljus samtidigt som jag tackar för att jag har en helt frisk kropp. Jag vet hur mycket skada tvivel kan göra och jag vet att det jag skickar ut får jag tillbaka. Därför väljer jag att se mig själv som helt frisk.

Mitt i sommaren görs så den stora undersökningen. Där jag ska få reda på om jag är allvarligt sjuk eller ej. Varenda liten millimeter av både tjocktarm och tunntarm undersöks noga. Resultatet blir ”utan anmärkning”. Läkaren lägger till att jag nog har några av de friskaste tarmar han sett på någon i min ålder. ”Vad du än gör Anna, så fortsätt så.”

Tacksamheten är såklart enorm. Jag är tacksam för att jag är frisk men mest tacksam är jag för att de jag har nära mig nu och som jag älskar så enormt inte ska behöva uppleva det fruktansvärda i att se mig bli riktigt sjuk. Jag har inte cancer. 

Nu får jag järndropp med jämna mellanrum samtidigt som jag håller noga koll på mina blodvärden. Jag ser till att få i mig så mycket järn i kosten som möjligt och behövs det så tar jag flytande kosttillskott med järn. Min yrsel kommer tillbaka ibland men tröttheten och huvudvärken är borta. Mina naglar (som är bra att hålla koll på) är långa och starka igen. 

Idag var jag hos frisören. Där kunde vi konstatera att jag har fullt av små hårstrån som börjar växa ut igen efter att jag under sommaren tappade nästan hälften av allt mitt hår.  Äntligen kan jag känna mig som mig själv igen.

Järnbrist kan orsaka så mycket oreda och är så vanligt hos hälften av befolkningen. Mitt tips till alla tjejer, kvinnor, tanter och gummor; håll koll på era värden och försök att få i er så mycket järn som möjligt naturligt. Mitt andra tips är att om man behöver söka hjälp, hitta en läkare (ingen nackdel om det är en kvinnlig) som lyssnar på er. Allt blir så mycket smidigare då.

Idag ger jag mig själv en stor kram. För att jag tog mig igenom detta också.

Det fanns en tid när jag älskade hösten. Det var min favorit. Luften blir klar och naturen spelar upp sitt fantastiska skådespel av färger. Ett sprakande avsked inför vintervilan. Jag älskade verkligen hösten.

Nu är hösten en påminnelse om det trauma som sitter fast i min kropp. Min fysiska kropp håller hårt i det som lagrades i mina celler under så lång tid. Det finns så mycket saker att bearbeta i min kropp att jag inte ens vet var jag ska börja. Men en sak vet jag. Att gråta är bra. Att möta känslorna, känna dem och sen släppa taget om dem är bra. Det är ju bara det där med att släppa taget… Kroppen vill inte samarbeta med mig där och jag vet att jag förmodligen kommer behöva ta hjälp av någon för att komma vidare.

Jag har fortfarande stora problem med att komma ihåg saker. Det finns listor överallt i mitt hus på saker jag ska komma ihåg att göra. Problemet är bara att jag glömmer bort att listorna finns. Nästan alla mina mess och mail börjar med ”sorry för sen återkoppling”. För jag har helt glömt bort. Jag har stora problem att hålla fokus nån längre stund och att hålla två tankar i huvudet samtidigt är näst intill omöjligt. 

Men om vi lämnar det rent fysiska så har jag kommit så långt i min healing. Långsamt börjar min sorg förvandlas tillbaka till kärlek igen. Kärlek till allt det jag fick uppleva innan cancerbeskedet. Kärlek till att ha fått ha någon i mitt liv som gjorde det så mycket bättre. Kärlek till allt det fantastiska jag får uppleva nu. Sorgen håller på att förvandlas tillbaka till allt det ljusa och fina som fanns innan cancern. 

Långsamt sätter jag ihop bitarna av mig själv igen och förundras över hur fint alla bitarna passar ihop, trots att en hel del av dem saknas och alltid kommer göra det. Men det är okej att det är lite små hål lite här och där, i det bor det så mycket mod och så mycket styrka. Jag har till och med börja tycka att de där hålen är det vackraste jag sett. Jag ser på mig själv när jag står där, halvt ihopsatt och fylls av en sådan glädje över att bitarna faktiskt lyser nu. Igen. Jag kommer bli bra. 

Om några dagar är det fyra år sen allt raserades. Fyra år sen som jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle resa mig igen. Men det gjorde jag och för det är jag oändligt tacksam. Det jag har framför mig nu skulle jag inte vilja missa. Det kommer bli en fantastisk resa vidare!