"Du kommer och hälsar på."
Första gången jag fick en "änglabild" som jag kallar dem, var för ca 6 år sen. Jag satt på ett flygplan och kände mig väldigt ängslig och obehaglig till mods. Jag gillar inte att flyga och denna gång var det lite extra jobbigt. Varför har jag ingen aning om.
Jag höll ett halsband i handen (mitt "lyckohalsband") och frågade änglarna om de var med mig? Helt plötsligt var jag inte i flygplanet längre. Jag gick in i en helt förfallen, rund byggnad som jag förstod var en kyrka. Där var de. Runt hela byggnaden i taket fanns alla mina änglar. En av dem kom ner till mig och smekte mig över kinden. Boom. Tillbaka till flygplanet. Känslan av att jag faktiskt varit någon annanstans ett par sekunder var så stark. Jag visste att de var med mig och orolig behövde jag verkligen inte vara just den flygturen.
Mina änglabilder har följt mig sen dess. Jag har träffat dem i den där förfallna kyrkan, vid en eld, i skogen, och utanför mitt hus. Samma morgon som vi skulle få det absolut första röntgensvaret efter att min man tackat nej till palliativa cellgifter (som ändå inte skulle hjälpa honom), och vi enbart använt oss av alternativ medicin så stod det änglar runt hela vårt hus. Jag såg dem så tydligt när jag vaknade den morgonen. Det fruktade telefonsamtalet kom. Spridningen i bukhinnan hade minskat något. Modertumören hade inte växt. Vi kunde andas ut för tillfället. Under den dagen och kvällen kunde jag känna hur änglarna lämnade oss en efter en med hälsningen att de kommer tillbaka så fort vi behöver.
Sen min man gick över till andevärlden har mina änglabilder handlat om honom. Jag ser honom och mig i olika situationer. Ibland finns min skyddsängel på plats också. Det är som en blixtsnabb meditation fast mycket mer verklig. Hela mitt jag känner att detta verkligen har hänt. När jag beskriver detta för ett medium förklarar hon för mig att det är precis så det går till. Blixtsnabb förflyttning mellan världarna. Det går på ett par sekunder. Jag får även bekräftat av Risto att det är på riktigt. När jag frågar honom hur han upplever mina "änglabilder" så svarar han att det är som att jag kommer och hälsar på en kort stund. Det händer inte ofta, men känslan när det gör det är helt fantastisk. Igår var vi på en strand. Solen sken, vinden blåste salt hav och han stod framför mig. Så stark och så lycklig. Han smekte mig på kinden och sa hur mycket han älskar mig. Sen var det över och jag var tillbaka i vårt hus.
Jag tackar Universum varje kväll för att jag har fått denna gåva. Jag önskar och tror att mina bilder kommer följa med mig resten av min tid här på jorden.
