"Jag klarar inte det här"
Att sörja är det mest omtumlande, fasansfulla och utmattande jag behövt uppleva i mitt liv. Att dessutom behöva sörja en av de två jag älskar mest av allt är inget annat än tortyr. Tänk dig att du kastas ut i ett mörkt hav där det stormar konstant och där du hela tiden håller på att drunkna. Men du gör det inte, för din kropp vägrar att släppa taget. Så du kastas runt bland vågorna av kolsvart vatten utan att se någon hjälp inom räckhåll.
För det finns ingen hjälp att få. I sorg är du helt ensam även om du har helt fantastiska människor runt dig hela tiden. Det dina människor runt dig kan hjälpa dig med är att hålla om dig, laga mat till dig och se till att du fortsätter att andas. Se till att du får prata om du behöver det, eller bara sitta tyst bredvid dig om du behöver det. Det som finns inuti dig kan ingen förstå. Den svarta geggamojan som kallas ångest finns ju där hela tiden och den kan ingen hjälpa dig med.
Panikångestattacker. En helt vidrig grej som är sorgens partner in crime. Den kommer när du minst anar det. Den slår till med full kraft och den tar över hela din tillvaro på mindre än ett par sekunder. Under mina attacker låg jag i fosterställning på golvet och skrek in i en av min mans tröjor. Jag bad att någon skulle komma och ta bort mig och mitt mantra just då var "jag klarar inte det här". Jag önskade att få dö.
Men jag lät panikångesten skölja över mig i full kraft. Någonstans visste jag att det kommer snart att gå över och jag kommer inte dö. "Låt det bara komma, skrik allt du kan, fortsätt bara andas så är det snart över" hörde jag alltid en röst inom mig som sa. Förmodligen min skyddsängel. Efteråt visste jag att det var sängläge resten av dagen, jag orkade inte en sak till. När jag pratade med min kurator om detta så tyckte hon att jag hanterat allt precis som hon skulle ha tipsat mig att göra. Att bara låta allting komma i full kraft kan i vissa fall vara det bästa. För då går det över snabbare. Studier har visat att hjärnan rent fysiskt inte orkar hålla kvar en attack längre än max 20 minuter, sen orkar inte kroppen mer.
Nu kommer inte attackerna så ofta längre. Dels på grund av kosttillskott som hjälper mig massor, dels på grund av att ångesten inte "har panik" längre. Nu är det mer en lågmäld, dov känsla i magen som alltid finns där. Som alltid kommer finnas där. Ibland mer, ibland mindre. Varje morgon när jag vaknar så är det det första jag lägger märke till. Ångesten och sorgen. Att börja varje dag i gråt bränner ut vem som helst och att jämföra en djup sorg med en total utmattningsdepression är helt rätt. Ibland kanske till och med den djupa sorgen är ännu mer påfrestande för hjärnan och kroppen.
Det har gått lite mer än tre månader sen min man gick över till andevärlden och mitt sorgearbete har bara börjat. Jag har kommit en pyttebit på den vägen. Jag har en hel livstid framför mig av att sakna den som var mitt största stöd på jorden, min själsfrände och den jag skulle leva resten av mitt liv med.
Jag älskar honom för alltid och evigt.
