Idag ger jag mig själv en stor kram. 

Efter 8 månader av dåliga värden, undersökningar för att hitta allvarliga sjukdomar, håravfall, trötthet, huvudvärk och yrsel så kan jag äntligen känna igen mig själv igen.

Allt på grund av järnbrist. En järnbrist som gjorde att jag kraschade i februari i år. Blodvärden kollades och det konstaterades att jag hade anemi (blodbrist) och en närmast obefintlig nivå av järn i kroppen. Undersökningar gjordes som ledde till fler undersökningar som ledde till ännu fler undersökningar. Helt plötsligt befann jag mig i en situation där läkarna misstänkte cancertumörer i min tjocktarm. Jag kastades såklart tillbaka fem år i tiden och paniken tar vid. Hur är det ens möjligt att jag behöver gå igenom detta igen? 

Men hela tiden har jag en magkänsla som säger mig att det inte är så. Jag är inte allvarligt sjuk. Jag får budskap som bekräftar den känslan och som stärker min övertygelse. Jag mediterar och ser mig själv som helt frisk och minst en gång om dagen visualiserar jag mig själv fylld av ljus samtidigt som jag tackar för att jag har en helt frisk kropp. Jag vet hur mycket skada tvivel kan göra och jag vet att det jag skickar ut får jag tillbaka. Därför väljer jag att se mig själv som helt frisk.

Mitt i sommaren görs så den stora undersökningen. Där jag ska få reda på om jag är allvarligt sjuk eller ej. Varenda liten millimeter av både tjocktarm och tunntarm undersöks noga. Resultatet blir ”utan anmärkning”. Läkaren lägger till att jag nog har några av de friskaste tarmar han sett på någon i min ålder. ”Vad du än gör Anna, så fortsätt så.”

Tacksamheten är såklart enorm. Jag är tacksam för att jag är frisk men mest tacksam är jag för att de jag har nära mig nu och som jag älskar så enormt inte ska behöva uppleva det fruktansvärda i att se mig bli riktigt sjuk. Jag har inte cancer. 

Nu får jag järndropp med jämna mellanrum samtidigt som jag håller noga koll på mina blodvärden. Jag ser till att få i mig så mycket järn i kosten som möjligt och behövs det så tar jag flytande kosttillskott med järn. Min yrsel kommer tillbaka ibland men tröttheten och huvudvärken är borta. Mina naglar (som är bra att hålla koll på) är långa och starka igen. 

Idag var jag hos frisören. Där kunde vi konstatera att jag har fullt av små hårstrån som börjar växa ut igen efter att jag under sommaren tappade nästan hälften av allt mitt hår.  Äntligen kan jag känna mig som mig själv igen.

Järnbrist kan orsaka så mycket oreda och är så vanligt hos hälften av befolkningen. Mitt tips till alla tjejer, kvinnor, tanter och gummor; håll koll på era värden och försök att få i er så mycket järn som möjligt naturligt. Mitt andra tips är att om man behöver söka hjälp, hitta en läkare (ingen nackdel om det är en kvinnlig) som lyssnar på er. Allt blir så mycket smidigare då.

Idag ger jag mig själv en stor kram. För att jag tog mig igenom detta också.

Det fanns en tid när jag älskade hösten. Det var min favorit. Luften blir klar och naturen spelar upp sitt fantastiska skådespel av färger. Ett sprakande avsked inför vintervilan. Jag älskade verkligen hösten.

Nu är hösten en påminnelse om det trauma som sitter fast i min kropp. Min fysiska kropp håller hårt i det som lagrades i mina celler under så lång tid. Det finns så mycket saker att bearbeta i min kropp att jag inte ens vet var jag ska börja. Men en sak vet jag. Att gråta är bra. Att möta känslorna, känna dem och sen släppa taget om dem är bra. Det är ju bara det där med att släppa taget… Kroppen vill inte samarbeta med mig där och jag vet att jag förmodligen kommer behöva ta hjälp av någon för att komma vidare.

Jag har fortfarande stora problem med att komma ihåg saker. Det finns listor överallt i mitt hus på saker jag ska komma ihåg att göra. Problemet är bara att jag glömmer bort att listorna finns. Nästan alla mina mess och mail börjar med ”sorry för sen återkoppling”. För jag har helt glömt bort. Jag har stora problem att hålla fokus nån längre stund och att hålla två tankar i huvudet samtidigt är näst intill omöjligt. 

Men om vi lämnar det rent fysiska så har jag kommit så långt i min healing. Långsamt börjar min sorg förvandlas tillbaka till kärlek igen. Kärlek till allt det jag fick uppleva innan cancerbeskedet. Kärlek till att ha fått ha någon i mitt liv som gjorde det så mycket bättre. Kärlek till allt det fantastiska jag får uppleva nu. Sorgen håller på att förvandlas tillbaka till allt det ljusa och fina som fanns innan cancern. 

Långsamt sätter jag ihop bitarna av mig själv igen och förundras över hur fint alla bitarna passar ihop, trots att en hel del av dem saknas och alltid kommer göra det. Men det är okej att det är lite små hål lite här och där, i det bor det så mycket mod och så mycket styrka. Jag har till och med börja tycka att de där hålen är det vackraste jag sett. Jag ser på mig själv när jag står där, halvt ihopsatt och fylls av en sådan glädje över att bitarna faktiskt lyser nu. Igen. Jag kommer bli bra. 

Om några dagar är det fyra år sen allt raserades. Fyra år sen som jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle resa mig igen. Men det gjorde jag och för det är jag oändligt tacksam. Det jag har framför mig nu skulle jag inte vilja missa. Det kommer bli en fantastisk resa vidare!

“I am not the first person 
you loved. You are not the first
person I looked at with a
mouthful of forevers. 
We have both known loss like the
sharp edges of a knife. We have
both lived with lips more scar tissue than skin. 

Our love came unannounced in the
middle of the night. Our love came
when we’d given up on asking love
to come. I think that has to be
part of its miracle. 

This is how we heal.
I will kiss you like forgiveness,
You will hold me like I’m hope. 
Our arms will bandage and we will
press promises between us like
flowers in a book. 

I will write sonnets to the salt of
sweat on your skin. I will write
novels to the scar of your nose. 
I will write a dictionary of all 
the words I have used trying 

to describe the way it feels to 
have finally, finally found you.
And I will not be afraid
of your scars.

I know sometimes it’s still hard to
let me see you in all your cracked
perfection, but please know:
whether it’s the days you burn
more brilliant than the sun
or the nights you collapse into my

lap, your body broken into a
thousand questions, you are the
most beautiful thing I’ve ever
seen.

I will love you when you are 
a still day.
I will love you when you are a
hurricane.”

~Clementine von Radics

Hjärtat är så stort. Det är gränslöst. Jag förundras varje dag över hur mycket kärlek som faktiskt får plats där. 

Den här sommaren har jag fått lära mig något nytt om min sorg. Den kan finnas sida vid sida vid något nytt, och det kan kännas helt naturligt. Den kan samexistera med ny kärlek, för en ny människa. Utan att det känns det minsta konstigt. Jag kan älska Risto tillsammans med allt vi delade OCH jag kan älska en ny man helt villkorslöst, öppet och med en innerlighet jag inte trodde skulle finnas någonsin igen. 

Jag kände det så tydligt i våras. Jag kände skiftet så tydligt. Något nytt var på väg till mig, en fantastisk gåva skulle snart komma till mig från Universum. 

Så helt plötsligt stod jag och tittade rakt in i kärlekens underbara ansikte. Helt plötsligt rasade alla murar, alla tvivel och allt blev bara en enda stor kärlek inuti mig. För allt. För min sorg, för min historia, för Risto och för en ny man vid min sida. 

Så tack Risto, för att du fortsätter gå vid min sida och för att  du så tydligt jublar över det liv jag nu har framför mig.

Och tack Love, för att du väljer att älska mig. Hela min framtid tillhör dig och oss.

Hjärtat är så stort. Så gränslöst.

Jag har aldrig gjort det här förut.

Att inte känna igen vem man är längre är en av de saker i sorgen som blivit en ganska grym upptäckt att göra. Att inte veta vem man är i det som blev det nya är så fullt av ångest och rädsla. 

Du står mitt i en tillvaro som du inte känner igen. Precis ALLT är förändrat och du har ingen aning om hur du ska förhålla dig till det. Att då även inte veta vem du är längre eller hur du hanterar olika situationer gör allt ännu mer skrämmande. Att helt plötsligt inte kunna lita på dig själv längre skulle nog vara skrämmande för de flesta. Lägg till en djup, traumatisk sorg på det och tillvaron är plötsligt en lång mardröm du inte vaknar från. 

Jag insåg ganska snabbt att jag var tvungen att lära mig hantera livet på nytt. Lära om. För jag hade inte kartan jag behövde nu. Som änka. Sorgen är helt brutal på det sättet. Skoningslöst tvingar den dig att förvandlas från det absolut svagaste du nånsin varit till att bli den modigaste du någonsin kommer behöva bli. En väldigt konstig värld att befinna sig i. 

Ena dagen kan jag rota runt bland alla hans saker i garaget letandes efter något och muttra över hur uruselt han valt att organisera allt. Nästa dag kan jag knappt öppna garageporten för att ta ut bilen eftersom samma saker får mig att bryta ihop. 

Ena dagen tar jag på mig en tröja och tårar börjar rinna över något minne som kommer tillbaka då jag hade tröjan på mig. Nästa dag ler jag i tacksamhet över samma minne. 

Ena dagen ser jag min bok som en fantastisk gåva från min man och Universum. Nästa dag gråter jag över att den överhuvudtaget finns. 

Det jag har lärt mig är att alltid ha en plan B. Alltid. Plan B kan vara att ha en vän med dig redo att ta emot dig om du faller, att ta egen bil till olika tillställningar så du kan lämna snabbt eller att bara planera in lite kortare äventyr som är över på några timmar. Vad som än funkar för dig, låt det bli din plan B. Jag valde till exempel att stanna kvar i Sverige på min 50-årsdag eftersom det kunde slutat hur som helst. Jag ville kunna ta mig hem om det visade sig bli krasch och bang. Nu blev det inte krasch och bang, det blev en riktigt mysig dag i Stockholm ihop med fina vänner och mycket berodde på att jag kände mig trygg i min plan B. 

Jag tar små steg framåt. Jag ger mig själv all kärlek jag förmår och förväntar mig inte att jag ska klara av allt än. Jag har aldrig gjort det här förut. 

Låt imorgon vara imorgon. 

En sak jag önskar så att jag hade varit bättre på under min mans sjukdomstid, är att vara här och nu. Att glädjas åt och njuta av hans varande här på jorden varje ny dag utan att låta oron för framtiden ta bort all glädje. Det är en helt omänsklig sak att be sig själv om när den du älskar mest av allt får en dödsdom av läkarna, jag vet det. Jag sov knappt en hel natt på ett och ett halvt år. Jag levde under ständig stress och oro. Jag vakade, tog hand om och planerade dagarna samtidigt som jag grät en miljon tårar när ingen såg. 

Men oron och stressen för vad som skulle hända nästa dag gjorde ju inte att nästa dag inte kom. För det gjorde den oavsett. Det gjorde ju bara att jag inte enbart kunde njuta (för det gjorde jag såklart också) av att sitta i solen och hålla min mans hand när jag hade chansen. Eller bara bli lugn av att höra hans andetag bredvid mig på nätterna.

Istället fanns det alltid en oro och en rädsla som en skugga bakom mig. Alltid, varje sekund. Och den där skuggan åt upp så mycket tid för mig. Den åt upp mig. Jag är inte mer än människa och oro ingår i egots vardag. Oavsett vad det handlar om. Men jag önskar nu att jag tänkt lite annorlunda lite mer. 

De senaste dagarna har jag tvingats ägna en del funderingar åt min egen hälsa. Minnen från förr dyker självklart upp som ett brev på posten. Men innan skuggan hinner ta plats bakom mig nu så låter jag ljuset ta plats där istället. Just här och nu är allting bra. Imorgon är imorgon och kommer dyka upp oavsett vad jag väljer att tänka om det nu. Så då kan jag ju lika gärna välja det ljusa just här och just nu. Eller hur? Let go, let God. 

Om du lever tillsammans med (eller på annat sätt står bredvid) en älskad människa och framtiden helt plötsligt ser allt annat än ljus ut så är mitt råd till dig, ”här och nu”. För risken finns att du ångrar dig annars. Och även om du bara lyckas göra det i tre fall av tio så är det helt okej. Du har ändrat din tanke till det ljusa tre gånger och det är den finaste gåvan du kan ge dig själv i det läget. Låt imorgon vara imorgon. 

Protection - Passion - Happiness 

Kramen jag så desperat behöver

Nä. Igår hjälpte varken HSP-mössan eller att sätta på ett fokusplåster. Igår blev det för mycket oljud från världen utanför som trängde igenom i alla fall. Efter att ha känt av det i flera dagar så kom det, det där psykbrytet. Jag har lärt mig nu att bara låta det komma, utan att ens försöka kämpa emot. Jag låter egot få rasa i sin sorg. 

Jag står i duschen och hör mig själv säga: ”jag hatar vad som hände, jag hatar mitt liv nu och jag hatar att jag inte bara får lämna skiten här på jorden nu”. Sen kommer tårarna. Hopplösheten i att jag inte på något sätt hade något att säga till om när livet rasade tar över helt. Ingen frågade om det var okej innan släggan slog sönder allt. 

Efter en stund samlar jag ihop bitarna av mig själv från golvet. Sätter vant ihop dem igen, jag har ju gjort det några gånger nu. Låter de bitar jag inte vill ha eller behöver längre åka med duschvattnet ner i avloppet. Jag andas, torkar tårarna och viskar tyst: ”du lever vidare, Anna, och du gör det för att det är tänkt så. Du kommer fixa det, för du kan fixa allt, glöm aldrig bort det”. Själen tar över igen, ger mig kramen som jag så desperat behöver och tacksamt tar emot. Jag vet att Oneness håller mig och bär mig när världen rasar. 

Igår valde jag att stanna bergochdalbanan och hoppa av innan andra åket. Jag har växt lite till runt sorgen och idag blir en mycket bättre dag. 

Protection - Passion - Happiness 

#levavidare

Hur skapar du ditt liv?

En del tycker att jag lever mitt spirituella liv uppe i det blå. Att jag inte ser verkligheten för vad den är, att det inte går att säga ”alla har vi kraften inom oss att skapa det liv vi vill ha” eftersom saker händer i vår omgivning vi inte kan påverka. Att jag inte står med båda fötterna på jorden och låter mig svepas med i någon låtsasvärld.

Inget kunde vara mer fel. 

Jag vet att vi alla har saker omkring oss vi inte kan påverka (tror vi). Det kan vara ett dödsfall och sorgen som uppstår, allvarliga sjukdomar, tuffa skilsmässor eller barn med särskilda behov. Vi kanske har brist på pengar eller lider av en depression. Saker vi anser oss oförmögna att ändra på eftersom att ”det är ju det det är”.

Så låt mig få förklara vad jag menar med att säga ”du har alla svar inom dig, du kan förändra ditt liv bara genom att påminnas om den kraft som finns inom dig. Den gudomliga själen som vet vad du behöver göra.”

Det jag menar är att vi alla har ett val. Vi kan fortsätta egots kamp mot allt som vi uppfattar som omöjligt att ändra på. Allt det vi tror existerar separerat från oss själva och som vi upplever som orättvisa, ilska, frustration och hopplöshet. Eller så kan vi inkludera allt det i vår upplevelse av att vara människa här på jorden just nu. Att se att allt som händer är en del av att vara människa, både det negativa och det positiva. Allt är en del av oss. Allt är en del av oss själva och oneness. Det är tänkt att vi ska uppleva allt under vår tid här på jorden. För att lära oss, för att växa, för att dela med oss till varandra. Ditt liv ska innehålla både skratt och tårar. 

Så om du kan ge upp tanken på att allt jobbigt är en kamp som ska vinnas någonstans utanför dig själv och istället ta till dig allt i acceptans som en del av den mänskliga upplevelsen så är du ju framme. Du låter din själ visa dig svaren du söker på det som är ett motstånd och jobbigt. Och du accepterar att det händer som något du behöver uppleva. Något som du behöver lära dig. 

Det är det jag menar med ”vi har alla kraften inom oss att förändra våra liv”. Enligt mig blir inte livet här på jorden mer ärligt och mer verkligt än så. 

”Förändra ditt sätt att se på saker och sakerna du ser på kommer förändras” - Dr Wayne Dyer

Minnen

Att minnas det liv som fanns innan din person lämnade jorden kan vara både på gott och ont. Från ingenstans kan det smälla av en sorgbomb, som jag kallar det. När mattan dras undan utan förvarning och du faller. Det kan vara precis vad som helst som triggar igång det. Eller absolut ingenting. Det bara finns där helt plötsligt och du tappar andan vid tanken att det som hänt faktiskt har hänt. Att det är på riktigt. Det tar cirka två sekunder innan smärtan har tagit över hela din kropp och återigen ligger du på golvet och gråter. 

Den andra sidan av att minnas är när du faktiskt kan skratta. När det dyker upp något som du inte tänkt på på länge. Ett ljust minne av något. Till exempel ett gäng lappar från vår ”skrattburk”, en glasburk där vi la i små påminnelser om något roligt som hänt. När vi sen öppnade burken efter ett år kunde vi skratta åt en hel massa roliga saker som hänt under året. 

Häromdagen hittade jag dessa lappar och bestämde mig för att sitta med dem en stund. Befriande nog kunde jag skratta högt åt det Risto skrivit ner och lagt i burken. Mycket av det som stod där hade jag helt ärligt glömt bort. Det var en helt fantastisk känsla och en otrolig gåva från honom. Att jag hittade dessa lappar var verkligen ingen slump och jag kunde höra hans skratt så tydligt bredvid mig. 

Att minnas det liv som fanns förut på det sättet, genom att känna tacksamhet och lycka över all glädje och kärlek jag fick uppleva tillsammans med min man, är healing som går på djupet. Ett tecken på att jag växt lite till runt min sorg. Allt kommer att bli bra. Inte som förut eller som jag trodde, men ändå bra. 

Protection - Passion - Happiness

 Gott Nytt År… 

I sorg kan ett nyår vara en smärtfylld påminnelse om att tiden går. Att ett nytt år börjar som personen du sörjer aldrig kommer vara en del av. Känslan av att personen ifråga kommer längre och längre ifrån dig blir väldigt påtaglig på nyårsafton. 

Mitt första nyår utan Risto var bara en enda lång ångestfylld önskan om att få stanna tiden. Så länge det fortfarande var 2020 så kunde jag ändå dela året med honom. 2021 skulle bli första året då han inte fanns kvar här som människa. Ett år han aldrig varit en del av. Tanken var helt outhärdlig och fem minuter efter tolvslaget satt jag på hallgolvet och storgrät. 

Nu är det min fjärde nyårsafton utan min man här och det jag har lärt mig nu är att det spelar ingen roll vad kalendern visar för årtal. Min kärlek är densamma, min sorg är densamma och alla minnen är desamma. Det har ingen betydelse om det gått ett år eller tio. Nu kan jag hantera en nyårsafton och kanske till och med tycka att det är en fin kväll. Jag vet att han finns med mig oavsett vilket år det är. 

Jag säger det igen. Det är inte sorgen som blir mindre. Det är vi som är i sorg som växer. Vi växer runt vår sorg och lär oss att leva med den och hantera den så att sorgen och kärleken kan följa oss i livet på ett sätt som ändå fungerar. 

Men till dig som inte riktigt har kommit dit än utan känner den där desperata önskan om att stoppa tiden, du är inte ensam. Och min önskan för dig inför nyår är att du blir omhändertagen, älskad och mjukt hållen av vänner eller familj över den tuffa kväll som väntar. 

Jag önskar er alla ett välsignat nytt år. Må 2024 bli allt det ni önskar. 

Namaste 

På min högra sida

Det har gått lite mer än ett år nu sen boken släpptes. Min fina, underbara bok om hur livet efter Risto blev. Om hur han genom Universums kärlek kom tillbaka till mig och visade mig vägen framåt. Utan honom men ändå alltid med honom. 

Delar med mig av några läsarreaktioner:

”Slukade boken på en kväll. Den är fantastisk!” 

“Håller på och läser den nu.”

Älskar den!! Du skriver och beskriver så bra! När jag öppnade paketet vandrade rysningar upp och ner för ryggen hur länge som helst!”

”Det var som att boken var laddad med så mycket kärlek”

”Läser något kapitel per gång. Blir så tagen att jag måste släppa ut alla känslor som kommer upp!”

”Jag blev helt uppslukad av boken. Kunde inte sluta förrän jag läst hela! Många tårar blev det.” 

”Har läst mer än halva boken nu och den är underbar! Jag måste lägga ifrån mig den ibland, känslorna svämmar över. Tack Anna!”

”Jag grät och skrattade lite om vartannat. Känns som att det tog slut fort, vill ju ha mer! Anna har ett underbart sätt att berätta! Det fick mig att tänka mycket på de som lämnat mig och som betytt mycket för mig.”

”Tack både till Anna och Risto för boken de skapat. Trots sorg och allt det jobbiga som ingår, så är boken en så fin gåva till eftervärlden!” 

”Berörd in i själen! Minns inte när jag sträckläste en bok senast. Tack för att du orkar dela din berättelse så naket. Boken känns viktig på flera sätt.” 

Jag är så tacksam över att boken fortsätter att hitta sin väg till de som behöver den. Jag är också enormt tacksam över att boken visar mig min väg framåt. Genom bokmingel, mässor och föreläsningar skapas så fina möten och jag hittar vänner för livet. 

Boken finns att beställa hos de flesta nätbokhandlare. Vill du ha den signerad av mig beställer du den på mittandetag.se

Jag vet att den här resan bara har börjat. Jag har så mycket kvar att uppleva och så många fina själar kvar att möta. Jag lever vidare.